Att ha bråttom vid flugbindningshörnan är vanligtvis inte min melodi, men man kan komma ganska långt på fem minuter.
Nu är det bara dagar kvar, det känns overkligt. Jag var nere vid hemmaviken igår och spanade, jag såg inga ytaktiva havsöringar men jag såg faktiskt några maskar vid strandkanten. Inte många, men om de något varmare dagarna fortsätter ett par dagar till så kan det blir riktigt trevliga förutsättningar på havsöringspremiären på måndag.
Hemma vid flugbindningsstädet håller jag just nu på att fundera på en artikel till Flugfiske i Norden, grundtanken är ett antal mönster som tar runt fem minuter att binda. När jag sitter vid städet och binder har jag inte bråttom och när jag tänker efter binder jag nog ganska långsamt. Jag sätter en krok i städet och plockar fram materialet efter hand de ska bindas in, och mina lådor med material är ganska djupa så grävandet efter rätt material tar nog lika lång tid som själva flugan tar i effektiv tid att binda.
Idén jag har är så här långt bara i experimentstadiet, och just nu är målet att kunna presentera en ”våt” och en torr dagslända, nattslända, ”midge” och kanske också nån landinsekt, och då skall de alltså ta max fem minuter att binda. Mönster som man kan binda i fiskestugan i väntan på kläckning, skymning, att stormen skall passera eller någon annan anledning till att man är där och inte vid vattnet. Mönstren skall också vara någorlunda generiska, alltså man skall kunna byta ut färger och storlek och flugan skall fortfarande vara gångbar.
Så jag och en klocka satte sig vid bindstädet igår och började binda dagsländeinslaget i den här eventuellt kommande artikeln. Jag gjorde min rutin mer effektiv och tog fram materialen i förhand och resultatet ser du på bilderna här. Torrflugan är bunden på krokstorlek 18 (TMC 101) och tog ganska exakt fem minuter att binda, och då var jag inte jättenoga med att mäta proportioner på vinge, hackel och stjärtspröt, men det tror jag inte öringen har något emot. Nymfen är bunden på krokstorlek 14, men då på jättegapskroken TMC 2499SP-BL vilket gör att storleken på nymfen stämmer väl överens med dess torra storebror, den här tog fyra och en halv minut i städet. Jag antar att du nu börjar förstå en annan grundidé? Både den torra och den våta skall höra ihop med varandra …
Jaja, vi får se vad som kommer ur dessa funderingar och experiment. Nu ska jag fira påsk med familj och släkt, det ska bli trevligt. Nästa vecka har jag varit taktisk och tagit ledig från jobbet, jag ska fiska dygnet runt om nuvarande plan håller i sig, familjen åker till släkt i Göteborg så får jag vara hemma och gosa med öring istället. När jag häromdagen provade min linkorg i morgonrocken klockan sex på morgonen och min fru kom ner och såg detta spektakel tror jag hon förstod att jag kommer ha ett tunnelseende kommande vecka.
Glad påsk! Jag hoppas du unnar dig god brygd, många skratt och öring som bösar runt i håven.
Det har varit en helt sjuk vecka här hemma hos oss, då bokstavligt talat. Men nackdelen med måstet att ta det lugnt kan skapa kreativa stunder.
Först blev den minsta förkyld och febrig, sen den något större grabben och sen den största grabben, jag alltså. Och mitt i allt det här har vi lyckats pricka in en 8-års dag och släktkalas för den något större grabben. När släkt och vänner åkt hem igår, mätta på tårta, kakor och kaffe bröt min förkylning ut på riktigt och jag låg helt klubbad på soffan hela kvällen igår och nu i skrivande stund.
Tidigare i veckan har jag varit hemma från jobbet med sjuka barn i omgångar och när de har sovit eller legat framför TV:n har jag passat på att binda lite flugor i mitt lilla hörn. Jag har under en tid nu funderat mycket och experimenterat med olika idéer för att imitera dagsländor i dunstadiet. Idéer och funderingar har blivit till tester vid städet, men jag har inte blivit nöjd. Så till slut återgick jag till ”originalet” och försökte få de så bra som möjligt. Och ”originalet” för mig när det kommer till duns är Paraduns, alltså duns med ett parachute- eller fallskärmshackel.
Just flugan Paradun kommer likt de flesta flugor med dylikt utseende och med fallskärmshackel på detta vis från den amerikanska klassikern Parachute Adams. Många luttrade flugfiskare och flugbindare har Parachute Adams som sin absoluta favorit fluga, och det kan jag verkligen förstå. Flugan kan imitera allt! Dag-, natt- och bäcksländor och landinsekter och vad som helst … det som fisken gillar är att siluetten liknar mat och gärna stiger till den. Så om du träffar mig vid en å och jag står och kliar mig i huvudet och inte riktigt vet vad jag ska göra så är Parachute Adams ofta en av de fyra flugorna som jag alltid återgår till i flugasken (de andra är F-Fly, Klinkhamer Special eller LaFontaines Sparkle Emerger). Om du vill läsa mer om Parachute Adams eller andra amerikanska klassiker kan jag verkligen rekommendera Tom Rosenbauers bok The Orvis Guide to the Essential American Flies (ISBN-13: 9780789322692).
Vad som skiljer en Paradun från en Parachute Adams är främst två saker, stjärtmaterialet och att man bara använder en färg på fallskärmshacklet. På en Paradun binder in stjärten så att den mer liknar en dagsländas stjärtspröt och istället för ett grizzly och ett brunt hackel använder man endast en färg på en Paradun. Kort och gott, vid bindstädet och vid vattnet är den mer än särpräglad imitation av en dagsländas istället för helgarderingen Parachute Adams. Detta kan givetvis vara väldigt viktigt i en lugnare del av ån där fisken har längre tid på sig att granska sin mat eller när fisken är helt inställd på att mumsa på duns.
Jag är också övertygad att en del av Paraduns och Parachute Adams succé för många, mig inkluderad, är att flugan ger helt rätt siluett av mat, flugan ligger lågt på vattenytan precis som de insekter vi imiterar allt som oftast gör. Så om du inte har ett gäng Paraduns i asken tycker jag att du ska bege dig till bindstädet direkt! Bind upp ett gäng i storlek 16 (en bra allround storlek) som jag har gjort här på bilderna i några olika färger och dröm om kommande vår.
Inför stundade flugfiske-bonanza har jag i veckan och veckan som gått kompletterat askarna med nya vapen i jakten efter den stora öringen.
Om cirka två veckor sticker jag norrut närmare bestämt till i flugfiskesammanhang mytomspunna Stavre i Gimån. Det är en resa tillsammans med och arrangerad av Flugfiske i Norden och givetvis är detta något som jag sett fram emot nu i några månader sen det blev bestämt. Med på resan är bland annat Niklas Dahlin och William Moberg-Faulds och enligt uppgift ska även Lars-Åke Olsson och Leif Milling vara med på ett hörn. Det ska bli riktigt kul att få snacka lite flugbindning med Niklas Dahlin och se om man kan snappa upp lite tips och kanske några spännande nya mönster i hans flugaskar.
Givetvis har jag själv fyllt mina flugaskar till bristningsgränsen känns det som inför resan, även om jag vet av erfarenhet att det till slut nästan bara blir ett femtal flugor som kommer bli de jag får flest fisk på. Och det skulle inte förvånga mig om det blir som vanligt att det är Klinkhamer, Parachute Adams, Superpuppan, TKK och LaFontaine Sparkle Emerger som ger mig mest framgång vid ån. Men så får det gärna bli för jag älskar att mixtra vid städet, testa nya idéer, varianter, mönster och material och om jag skulle få fisk på dom är det bara en bonus. Att binda flugan är ju minst halva nöjet, i alla fall för mig. Och rätt som det är träffar man rätt och den flugan/mönstret man bundit hemma vid städet blir en ny favorit för mig och kanske även för dig.
När det kommer till fiske i strömmande vatten är min favoritinsekt den gula forssländan, den vackraste av dem alla. Sländans karaktäristiska gula och ibland orange-gula utseende som alltid är lika iögonfallande går inte att undvika och gillas av öring och harr lika mycket som av mig. Att jag tagit min största harr på en imitation av denna gula skönhet i dunstadiet gör ju heller inte att jag gillar den mindre. Så inför kommande fiskevecka i vackra Jämtland har jag nu laddat min flugask som enkom innehåller torra dagsländor med nya gula sländor.
Torrflugan är den imitation jag gör helst. Bunden på TMC 101, syntetiska stjärtspröt som är splittade i par, kropp av kalkonbiots, thorax av CDC-dubbing, tupphackel och vingar av Medallion Sheeting i passande färg. Vingarna binder jag ner likt ett par spent spinner vingar längst fram vid krokögat och viker sen upp och bak och binder fast. På det är viset skapas automatiskt också ett huvud eller ett par ögon om du så vill, smidigt. Jag har fått en del mail med frågor om Medallion Sheeting som jag ju gärna använder, frågorna har främst behandlat risken för krulliga tafsar. Min upplevelse är att de inte påverkar alls, inte mer än vilken fjäder som helst med stammen kvar som används som vinge. Materialet är så tunt, men framför allt så följsamt att det inte påverkar presentation eller tafsen. ”Nackdelen” kan vara att det ibland kan låta/surra lite när flugan går fram och tillbaka i luften, men fördelen då är att det är enkelt och roligt att binda med och att resultatet blir väl imiterande.
Kläckarmönstret är nytt för mig och jag ser verkligen fram emot att fiska med det, inspirationen kommer från Dave Wiltshire och hans suveräna River Fly Box. Vad som är speciellt med det här mönstret är hur man binder in CDC-tussen och hur man ”på köpet” får en fin imitation av ett vingpar som är på väg ut ur kroppen. Fjädrarna binds in med en pinch-loop och sedan säkrar man fjädrarna framför, bakom och runt om, precis som man gör när man binder in en vingpost för ett fallskärmshackel. Detta säkrar CDCn stenhårt! Den stora tussen CDC är den som gör att flugan flyter och flyter rätt och den lilla tussen bakom imiterar då alltså ett vingpar som är på väg att kläckas ut från kroppen på nymfen. Smart på alla sätt! För skojs skull har jag bundit mönstret på tre olika ”kläckarkrokar” – Partridge 15 BN, Varivas 2200BL och Grip Hooks 14723BL. Som sagt, det är kul att mixtra lite …
På lördag hoppas jag få till några timmar vid ett strömmande vatten och hoppas då på att få testa de här flugorna.
Ibland stämmer det och allt faller på plats, så var det för mig i underbara Säveån på lördagen.
Det har varit fattigt med fiske för mig i ett par veckor, jag hade inte svingat med spöet sen Hökensåstrippen för ett par veckor sedan. Jobbigt givetvis och begäret, abstinensen har gjort sig påmind varje dag. Att livet innehåller annat än flugfiske är lätt att bli påmind om och prioriteringen mellan flugfisket, familj och arbete är inte alltid självklar, men till slut prioriterar jag nog ändå rätt, hoppas jag i alla fall.
Men så till slut dök då ett tillfälle upp och jag fick möjlighet att spendera en hel dag vid Säveån och för dig som varit vid ån och för dig som fiskat i ån vet hur underbar en dag vid ån är oavsett hur bra fiskelyckan är. Det är omöjligt att förklara hur man nästan kan ha kärlekskänslor (?) till en å och risken är att det blir patetiskt. Men jag vet att du som läser detta delar min passion för flugfisket och kan då säkert relatera och då blir det enklare att skriva om kärleken till en å, eller? Vad är det då som gör Säveån så speciell? Jag skulle vilja börja med att säga att ån är en perfekt å för flugfiske! Den är utmanande, teknisk och du bör veta vad du pysslar med innan du tar med dig spöet till ån. Det gäller att smyga sig på fisken, sitta och vänta och invänta rätt tillfälle att kasta på fisken, och gör du fel är det bara att börja om, detta gäller främst de större fiskarna. Ån och dess omgivning är vacker utan dess like och djur-, fågel- och insektslivet är rikt. När det gäller insekter, som vi ju gillar, så finns allt att tillgå från fjädermygger, bäck-, natt- och dagsländor för att nämna de klassiska flugfiskeinsekterna. Åsandsländan och den gula forssländan är av stor storlek och de var just dessa två insekter som betydde mest för mig.
Jag var vid ån strax innan 05:00 på morgonen, köpt fiskekort, klätt på mig vadare och tacklat upp spö hade jag gjort kvällen innan så det vara bara att kliva ur bilen och gå mot mitt favoritställe på övre sträckan. När jag gick över träbron från parkeringen tittade jag om ”broöringen” som brukar stå och gunga under bron var på plats och visst var den det. Jag har varit vid ån ett par gånger tidigare i år, då utan spö, och den har stått på samma ställe varje gång. Jag låter den vara ostörd, den har blivit som en maskot för mig. När jag tittar uppströms smälter jag nästan av synen, solen har precis stigit men morgondimman ligger fortfarande som ett täcke över ån. Jag måste ta av mig ryggsäcken och plocka upp min stora kamera och ta några bilder, det luktar skrivbordsbild för datorerna lång väg.
Jag är först att fiska i ån idag, men jag är inte först på plats vid ån för det står ett stort tält monterat vid fotbollsplanen. Jag får senare reda på att det rest fyra killar från Dalarna ner hit till oss för att fiska en vecka i ån. Jag pratar med dom under dagen och de har haft bra fiske alla fyra, jättekul.
Jag går ner mot mitt favoritställe, men stannar ett par gånger vid ställen som bruka hålla fisk, men jag ser ingen aktivitet. Väl på plats i min lilla hölja slår jag mig ner och väntar, jag väntar på att fisken skall göra det första misstaget, att stiga mot en insekt och avslöja sin position. Det dröjer en timma innan något händer och hade det varit för ett par år sedan hade jag redan ”förstört” platsen genom att blindfiska. Det börjar med att det flyter förbi några gula forssländor och till slut visar sig en fisk mitt i ån och samtidigt visar sig en till bakom ett träd som fallit ner och ligger mitt i ån. Jag inriktar mig på fisken som står lämpligare till i mitten av ån och går på knä fram mot åkanten, lossar flugan och drar ut löslina. Mitt första försök slutar i en inte helt perfekt presentation men fisken fortsätter att vaka sekunder efter att min något felplacerade fluga flutit förbi. Jag förbereder ett denna gång något kortare kast och presenterar min kläckare tre meter uppströms fiskens vakposition och väntan blir inte lång innan det verkligen smäller till i spöet, fisken är på. Och jag märker direkt att det är en imponerande fisk och kan verkligen konstatera det när jag ser den första gången. Men innan dess flyger några ångestfyllda minuter förbi då fisken i två omgångar rusar mot tidigare nämnda träd men jag lyckas båda gångerna att styra fisken mot mig bara någon meter innan ett garanterat tafsbrott. Den tröttnar och jag får övertaget och lyckas till slut få ordning på grejerna och ta hem fisken mot mig och mina giriga händer och håv.
Och precis när jag står i slagläge att håva den gör den en sista ansträngning och headbangar bort kroken ur mungipan. Jag har god lust att hoppa i ån, knäcka spöt och elda upp håven, men denna känsla är bara intensiv i några sekunder. Det känns som jag har vunnit ändå på något sätt för även om jag inte fick ”talla” på firren så har mitt personbästa rykt med minst 15 cm i Säveån. Jag uppskattar fisken till runt eller strax över 50 cm(!). Jag sätter mig mot mitt träd och försöker få ordning på känslorna och memorera fisken och hela händelsen. Det börjar vaka igen bakom trädet och även om jag vet att det är omöjligt från min position så försöker jag ändå rikta några kast, men icke.
Sen hör jag hur det prasslar i buskarna och hur det börjar lukta ljuvligt av cigarr, det är Ulf Börjesson med vännen Lars-Åke som kommer och hälsar på mig i min hölja. Och jag vet att ekvationen cigarr + Ulf är lika med stor fisk, och så även denna gång för Ulf har precis landat ett monster. Vi pratar en lång stund om vårt fiske så här långt, om flugor, åar och vatten och givetvis om Säveån. Om jag nu är betuttad i Säveån så är mina känslor att likna med en lågstadieförälskelser mot Ulfs känslor om ån. Det är alltid lika underbart att prata med människor som delar samma besatthet som en annan.
Jag frågar Ulf och Lars-Åke om Danican och statusen kring den och de nämner att det verkligen har börjat nu även om de uppfattat att de som kläckt hittills varit av något mindre storlek. Vi hoppas alla tre att andra generationens nymfer bestämmer sig för att idag är en perfekt dag att gå vidare i livscykeln mot vingad insekt. Samtidigt som vi pratar börjar ån utanför oss att vakna till liv igen efter mitt intrång en halvtimma innan. Det vakar en fisk på andra sidan ån, en fisk som vi alla tre identifierar som en ansenlig firre. Jag frågar Ulf, som ju känner till varenda sten i ån, om det är möjligt att ta sig dit. Det är det, även om det är ett litet äventyr.
Ulf och Lars-Åke tror att Danican kommer att börja kläcka strax innan 11:00 och de vill då vara på plats på deras nästa hållplats i ån så vi önskar varandra en härlig fortsatt dag. När de traskat vidare sätter jag mig och äter frukost och summerar att jag nu varit vid ån i nästan tre timmar och jag har kastat 5 kast och lyckats att drilla en, för mig och i den här ån, väldigt stor öring. Precis så vill jag fiska!
Det går ett par timmar, jag gör slut på kaffet i termosen och bläddrar i min lilla bok om dagsländor som jag alltid har i fiskeryggsäcken. Det fortsätter att vaka där på andra sidan under träden och jag känner att den öringen verkligen gäckar mig. Klockan blir 10:30 och man kan verkligen ställa klockan efter Ulf och Lars-Åke för då börjar de första ”skeppen” att segla nerför ån. Först ett par, sen fler och sen ännu fler. Och fisken är inte sen att reagera, det börjar vaka på ställen jag inte identifierat tidigare varav ett ställe som är inom kastavstånd. Jag knyter på en stor slända i creme/tan på tafsspetsen och smyger i position och samtidigt som det landar en Danica på kepsskärmen och en på handen så verkligen attackerar en öring min imitation och jag blir löjligt lycklig. Där står jag i solen och blåsten och drillar en öring samtidigt som det är sländor överallt, det är en sådan här stund man bara drömmer om. Men drömmar blir till verklighet om man bara ger sig fan på det och fisken håller nog med för jag krokar lätt bort den hullingslösa kroken, gör ett snabbt mått mot spöet innan jag låter den simma åter i ån.
Kläckningen fortsätter men jag har nu ingen fisk att kasta på så jag funderar på att se om det är möjligt att nå fiskarna som vakar på andra sidan. Jag går 20 meter nedströms och försöker komma ihåg Ulfs och Lars-Åkes rekommendationer att sikta in mig på två större stenar som gör det möjligt att nå ut till ön som gör andra sidan inom kastavstånd. Jag kommer halvvägs ut innan jag märker att jag nog bör ha en vadarstav med mig nästa gång. Så jag fegar ur och ska precis vända då jag märker att en annan fisk börjar vaka på de stora sländorna och min position mitt i ån gör den möjlig. Den tar direkt när min imitation landar och jag lyckas landa, mäta och återutsätta den utan att tappa fotfästet i strömmen. Jag tittar på flugan som nu förlorat sina stjärtspröt och av CDC-vingarna är det nu endast en stam kvar. Men det är det givetvis värt efter två snabba Säveåöringar runt 42-45 cm.
Fortsättningen av dagen är givetvis kantad av min upplevelse så här långt och de fåtal moln som syns på himlen är rosa för mig. Jag äter lunch, tittar på sländor och jämför sländor. Och visst är det så att det är två olika Danicor som kläckts, en klassisk modell större i beigeaktig färg men även en något mindre som är mer i ljusoliv. Intressant!
Jag lyckas få en fisk till innan jag nöjd går mot parkeringen igen, även den en fisk jag är stolt över runt 30-35 cm, men som faktiskt kändes något fetare runt buken än de andra två jag haft i händerna. Den väljer att bita på en infettad March Brown i storlek 12 fiskad torr på vak. March Brown sviker aldrig, världens bästa öringfluga? Jag bestämmer mig för att fisken tog den som en kläckande Danica, för det var min avsikt. Jag säger STORT tack till ån, livet och världens bästa lördag och vet du vad det bästa är? På onsdag är jag här igen …
Man kan göra samma sak väldigt enkelt eller så kan man göra det något mer avancerat, här är det något mer avancerade alternativet av dagsländor i dunstadiet.
Om någon vecka går flyttlasset från en lägenhet centralt i Göteborg till ett hus i ett mindre samhälle söder om stan. Vi packar för fullt hemma, monterar ner lampor, tavlor och framför allt rensar ut en massa prylar av överflöd som man samlat på sig under åren. Det sista jag nu har att montera ner och packa ihop är min flugbindarhörna. Under flyttstöket har jag ändå haft några kvalitetstimmar i ”hörnan” och resultatet är de duns jag presenterar i det här inlägget.
Inspirationen till det här mönstret har jag återigen fått från amerikanen Shane Stalcup, som jag nämnt i flertalet inlägg tidigare, dock har jag ”tweakat” den lite. Jag har använt min favoritkrok för torrflugor, speciellt torra dagsländor, TMC 101 i storlekarna 14 och 16. Vingarna är av Medallion Sheeting vars fördelar är att de är realistiska och samtidigt hållbara och mjuka vilket också är en fördel för din tafs och presentationer. Kroppen på flugan är av fin torrflugedubbing och sen har jag ”ribbat” med Hends Body Quill i lämplig färg, en materialblandning som jag tidigare använt på mina Klinkhamers. De dubbingfärger jag har valt att binda det här mönstret på är Sulphur Orange, Olive, Mahogony och Adams Grey. Stjärtspröten är syntetiska Mayfly Tails i lite olika nyanser, jag har bundit in fyra stycken och sen splittat dom i två par.
Vingarna binds in längst framme mot krokögat med en ”8:a” på samma sätt som man binder in en spentvinge och viks sen upp och binds in i hacklet med några trådvarv. Det positionerar vingen på rätt ställe samt skapar automatiskt också ett litet huvud på flugan. Smart! Även det här mönstret är nytt i min flugask inför kommande säsong och det ska bli mycket spännande att testkasta det i vattnet. Jag har testkastat i badkaret och mönstret verkar väldigt lovande. Med att ”testkasta i badkaret” menar jag att jag kastar in flugan i väggen och låter den studsa ned och landa i badkaret. Flugan landade rätt 8 gånger av 10 och det är helt godkänt enligt mig.
Nu till helgen ska jag packa ihop min flugbindarhörna och ska då samtidigt passa på att sortera lite bland prylarna. Igår fick jag även ett spännande vingmaterial som kallasRiver Wing som är ett foambaserat material jag tänkt använda och experimentera lite med som vingmaterial till främst nattsländor, men mer om detta lite senare …
Här är kanske min absoluta favorit när det kommer till torra dagsländor, nu istället med hårvinge.
Idag är det nyårsdagen och visst är jag lite ”torr i munnen” idag efter en lugn och trevlig nyårsafton med god mat och dryck. Vi hade svärföräldrarna här på besök och vi avnjöt champagne och goda viner och huvudrätten stod jag för, nämligen den fina regnbågsöring jag landade veckan innan jul. Fisken lagade jag i ugnen med smör, citron och färska örter och till det ett citron- och myntadoftande ris. Smaskens!
Idag på morgonen vaknade jag först av alla, helt klarvaken på nyårsdagen kl. 07:00 bara 5 timmar innan jag somnade, det har nog inte hänt förut. Så jag tog då tillfället i akt att avsluta den flugbindning jag sysslat med under veckan. Och den här flugan är en verklig favorit sen jag först band den för ett år sedan. Och den är inte bara en favorit vid städet utan även vid vattnet, jag kommer klart ihåg de fina öringar jag landade på imitationen i Säveån och Tännån i våras och somras. Men jag kommer också ihåg de gånger jag kastade flugan och den landade fel, lade sig på sidan, något jag identifierade bero på att vingpostmaterialet vikit sig.
TMC Aero Dry Wing är ett fantastiskt material på många vis, det väger knappt något och flyter, men som vinge och vingpost tycker jag att det inte är styvt nog. Detta har jag funderat en del på och kom sen på att mönstret borde bli ännu bättre, för mig, om jag ersätter syntetmaterialet med hår. Jag började under våren att binda mina Klinkhamers med en vingpost av hår (rådjur eller elk) och njöt av hur flugan landade perfekt på vattnet varje gång, hur den spikrakt och lätt landade och lade sig tillrätta. Detta beteende hoppas jag nu givetvis ska ”smitta” av sig till ”Polychenille Dunen”.
Flugan är lätt att binda, materialet Micro Polychenille finns i perfekt anpassade färger, den imiterar lagom mycket, är lätt och hållbar och framför allt så gillar fisken den. Jag har bundit upp 5 st i de sex olika färgerna på kroken TMC 2488 som jag tycker är perfekt för ändamålet med sitt vida gap och korta krokskaft, krokstorleken är #16 och material för thorax varierar jag mellan fin torrflugedubbing och CDC-dubbing. Om du binder flugor se då till att ha André Bruns Micro Polychenille hemma och bind upp ett gäng innan våren kommer, det är öringgodis jag lovar!
Här är ett mönster på en kläckande dagslända som nästan är helt färdigkläckt, men bara nästan.
Jag har i tidigare inlägg ”ojat” mig över att jag just nu inte har så mycket tid över för flugbindning som jag önskar på grund av flyttbestyr och utförsäljning av en ganska diger skivsamling. Men lite bindning hinner jag allt med och i och med det här mönstret har jag bundit färdigt kläckarna i mitt projekt att binda mig igenom dagsländans livscykel.
Det här kläckarmönstret heter Emerging Dun och är även det en Shane Stalcup skapelse och även detta mönstret anser jag vara genialt. Till skillnad från det föregående mönstret jag beskrev, CDC Loop Wing Emerger, är det här fritt fram att använda flytmedel, något som nog är ett måste om du fiskar flugan i strömmande vatten. Dock behövs inga kemikalier när du fiskar mönstret i sjö eller i ett lugnare parti av ån. Meningen är att flugan ska ligga lågt i ytfilmen.
Till shuck (nymfskal) och ben används ett finurligt material som är betydligt mer vanligt i USA än här hemma hos oss i Sverige, Z-Lon eller Zelon. Många gör ett likamedtecken mellan Z-Lon och Antrongarn, men det ska man inte göra. Enligt mig är Z-Lon för torrflugor och Antrongarn för nymfer, våtflugor och andra flugor som du fiskar under ytan, det är faktiskt två helt olika material trots att de liknar varandra väldigt mycket. Antron tenderar att bli något matt vid kontakt vid vatten, håller luftbubblor och fibrerna ”klibbar” gärna samman med varandra. Och Z-Lon (eller Zelon) är precis tvärt om, materialet är skapat för att hålla sin form (inte klibba samman alltså), färg och lyster i vattnet och detta gör materialet perfekt för vingar och allra bäst för en flugas shuck (släpande nymfskal). Det kan vara lite svårt att hitta Z-Lon i Sverige, så om du handlar prylar från USA glöm då inte att även beställa Z-Lon i lite olika färger, Metz gör den bästa enligt mig. Titta också in på Flytyingboutique.com, då och finns det en trevlig dispenser med lite olika färger av Zelon där. Jag tror att Tiemcos Aero Dry Wing är snarlikt Z-Lon, men bara nästan och det är betydligt dyrare.
Vingarna är gjorda av mitt favoritmaterial Medallion Sheeting. Det är ett hållbart material som inte får din tafs att bli krullig som en gammal telefonsladd, sen är det ju väldigt realistiskt och flugan blir lätt att se på vattenytan när ljuset ligger rätt på flugan. Som synes är vingarna fortfarande ”kläckarvingar”, alltså något underdimensionerande mot vad de skulle vara på en ”färdig” slända”.
Som vanligt har jag använt Danvilles Spider Web (tillsammans med vattenfast penna) som tråd och kroken är, också som vanligt när det kommer till torrflugor, Tiemcos TMC101 i storlekarna 14 och 16. När det kommer till flugans kropp använder jag biots från kalkon och thorax och huvud är fin torrflugedubbing i passande färg. Det blev 3 st i varje storlek i färgerna grå, tan, yellow sulphur, oliv och mörkbrun, de fem färgerna bör täcka in det mesta i dagsländeväg i den här storleken. Men när jag nu tänker på det ska jag nog binda några betydligt mindre (krokstorlek 20) i svart och rödlila (claret).
I och med denna fluga lämnar jag nu nymfer och kläckare bakom mig i projektet och börjar nu inrikta mig på dagsländans nästa stadie, dun. Men mer om det när tid och rum finns.
Att ha bråttom vid flugbindningshörnan är vanligtvis inte min melodi, men man kan komma ganska långt på fem minuter.
