Man kan göra samma sak väldigt enkelt eller så kan man göra det något mer avancerat, här är det något mer avancerade alternativet av dagsländor i dunstadiet.
Om någon vecka går flyttlasset från en lägenhet centralt i Göteborg till ett hus i ett mindre samhälle söder om stan. Vi packar för fullt hemma, monterar ner lampor, tavlor och framför allt rensar ut en massa prylar av överflöd som man samlat på sig under åren. Det sista jag nu har att montera ner och packa ihop är min flugbindarhörna. Under flyttstöket har jag ändå haft några kvalitetstimmar i ”hörnan” och resultatet är de duns jag presenterar i det här inlägget.
Inspirationen till det här mönstret har jag återigen fått från amerikanen Shane Stalcup, som jag nämnt i flertalet inlägg tidigare, dock har jag ”tweakat” den lite. Jag har använt min favoritkrok för torrflugor, speciellt torra dagsländor, TMC 101 i storlekarna 14 och 16. Vingarna är av Medallion Sheeting vars fördelar är att de är realistiska och samtidigt hållbara och mjuka vilket också är en fördel för din tafs och presentationer. Kroppen på flugan är av fin torrflugedubbing och sen har jag ”ribbat” med Hends Body Quill i lämplig färg, en materialblandning som jag tidigare använt på mina Klinkhamers. De dubbingfärger jag har valt att binda det här mönstret på är Sulphur Orange, Olive, Mahogony och Adams Grey. Stjärtspröten är syntetiska Mayfly Tails i lite olika nyanser, jag har bundit in fyra stycken och sen splittat dom i två par.
Vingarna binds in längst framme mot krokögat med en ”8:a” på samma sätt som man binder in en spentvinge och viks sen upp och binds in i hacklet med några trådvarv. Det positionerar vingen på rätt ställe samt skapar automatiskt också ett litet huvud på flugan. Smart! Även det här mönstret är nytt i min flugask inför kommande säsong och det ska bli mycket spännande att testkasta det i vattnet. Jag har testkastat i badkaret och mönstret verkar väldigt lovande. Med att ”testkasta i badkaret” menar jag att jag kastar in flugan i väggen och låter den studsa ned och landa i badkaret. Flugan landade rätt 8 gånger av 10 och det är helt godkänt enligt mig.
Nu till helgen ska jag packa ihop min flugbindarhörna och ska då samtidigt passa på att sortera lite bland prylarna. Igår fick jag även ett spännande vingmaterial som kallasRiver Wing som är ett foambaserat material jag tänkt använda och experimentera lite med som vingmaterial till främst nattsländor, men mer om detta lite senare …
Här är kanske min absoluta favorit när det kommer till torra dagsländor, nu istället med hårvinge.
Idag är det nyårsdagen och visst är jag lite ”torr i munnen” idag efter en lugn och trevlig nyårsafton med god mat och dryck. Vi hade svärföräldrarna här på besök och vi avnjöt champagne och goda viner och huvudrätten stod jag för, nämligen den fina regnbågsöring jag landade veckan innan jul. Fisken lagade jag i ugnen med smör, citron och färska örter och till det ett citron- och myntadoftande ris. Smaskens!
Idag på morgonen vaknade jag först av alla, helt klarvaken på nyårsdagen kl. 07:00 bara 5 timmar innan jag somnade, det har nog inte hänt förut. Så jag tog då tillfället i akt att avsluta den flugbindning jag sysslat med under veckan. Och den här flugan är en verklig favorit sen jag först band den för ett år sedan. Och den är inte bara en favorit vid städet utan även vid vattnet, jag kommer klart ihåg de fina öringar jag landade på imitationen i Säveån och Tännån i våras och somras. Men jag kommer också ihåg de gånger jag kastade flugan och den landade fel, lade sig på sidan, något jag identifierade bero på att vingpostmaterialet vikit sig.
TMC Aero Dry Wing är ett fantastiskt material på många vis, det väger knappt något och flyter, men som vinge och vingpost tycker jag att det inte är styvt nog. Detta har jag funderat en del på och kom sen på att mönstret borde bli ännu bättre, för mig, om jag ersätter syntetmaterialet med hår. Jag började under våren att binda mina Klinkhamers med en vingpost av hår (rådjur eller elk) och njöt av hur flugan landade perfekt på vattnet varje gång, hur den spikrakt och lätt landade och lade sig tillrätta. Detta beteende hoppas jag nu givetvis ska ”smitta” av sig till ”Polychenille Dunen”.
Flugan är lätt att binda, materialet Micro Polychenille finns i perfekt anpassade färger, den imiterar lagom mycket, är lätt och hållbar och framför allt så gillar fisken den. Jag har bundit upp 5 st i de sex olika färgerna på kroken TMC 2488 som jag tycker är perfekt för ändamålet med sitt vida gap och korta krokskaft, krokstorleken är #16 och material för thorax varierar jag mellan fin torrflugedubbing och CDC-dubbing. Om du binder flugor se då till att ha André Bruns Micro Polychenille hemma och bind upp ett gäng innan våren kommer, det är öringgodis jag lovar!
Sista fisketillfället för året gav också årets största fisk. Vilken dag!
Fisket i Kullsjön veckan innan jul gav verkligen mersmak, trots flertalet minusgrader och is i spöringarna. Igår onsdag drog jag på mig vadarna igen och begav mig ut igen, den här gången var det lika många plusgrader som det var minusgrader sist, dock något mer vind och ett lätt ihållande regn. Egentligen skulle jag åkt ut idag torsdag, men en snabb titt på väderprognosen gjorde valet lätt, ännu en storm rullar nu in här på västkusten och jag väljer regn före storm vilken dag som helst. Jag kan faktiskt tycka det vara ganska mysigt att fiska i regn, dra kapuschongen över huvudet och få stänga ute omvärlden för några timmar.
Jag blev väldigt förvånad över de flertalet bilar som redan stod på parkeringen vid sjön när jag anlände. Jag har inte fiskat så mycket i sjön och jag antog direkt att de hot-spots jag känner till skulle vara upptagna, och så var det också. Jag gick halvvägs runt sjön, bort mot vindskyddet, det stod redan en fiskare utvadad rakt framför vindskyddet, på de stenar man kan kliva upp på ett tjugo tal meter ut från stranden. Där står man bra, ganska skyddad från vind och man kan kasta obehindrat i 360 grader.
Jag vadade ut i den lugna viken till vänster om vindskyddet. De flesta andra som var vid sjön idag var nog trötta av julstöket och stod ganska nära pakeringen. Så här kunde jag fiska ensam, kliva in i min egna lilla värld.
Flugan på tafsen var given, som så många andra gånger vid P&T-vatten i år, en igelimitation i olivgrönt med en liten tungstensskalle. Helt klart årets fluga för mig! När jag vadade ut noterade jag att vattnet var något kallare idag än sist, men kom sen på att det antagligen bara kändes så då luften var betydligt varmare. Söndagen innan jul var det nästan bara skönt att kliva i vattnet och ”värma sig”.
Jag känner ganska omgående att jag har rätt fluga på tafsen då ett par distinkta hugg två kast i rad verkligen får mig att ställa sinnena inställda på fight. Och mycket riktigt, bara minuter senare har jag en fisk på, men jag tappar den efter en liten stund. Tafsen går av. Jag bestämmer mig för att byta min tafsspets från 5X till 4X, något som skulle visa sig senare antagligen var dagens bästa beslut.
Efter en lottlös halvtimmas nötande vadar jag iland för en kopp kaffe. Personen som huserade i vindskyddet har gett upp så jag sätter mig där och dricker mitt kaffe och myser en stund och ältar de hugg jag haft och de två fiskar jag tappat efter en liten stunds drillande. När jag har värmt mig och pinkat in reviret kring vindskyddet vadar jag ut rakt framför vindskyddet och kastar ut, och det dröjer inte många kast innan jag har fisk på igen och den här gånger ska jag inte tappa den. Konditionen på fiskarna i sjön är verkligen riktigt bra, varje fight är lång, tung och seg. Fisken gör en plötslig rusning som verkligen får rullen att tjuta. Bromsen är fel inställd och jag får ett litet skatbo i rullen, men det ordnar upp sig och jag lyckas landa fisken efter en stund. Det är en riktigt fin pjäs som gör mig stolt. Jag behåller den, jag lovade svärföräldrarna en fisk när vi satt och snapsade vid julbordet. Så kan det gå!
Fisket är verkligen suveränt nu, decemberfiske är definitivt ”det nya svarta” för mig. Om du bor i den halva av landet där det är plusgrader och isfritt, passa då på för bövelen. Fisken är ursinnig och stark, som det bästa höstfisket. Ni vet vad jag menar …
Flugan jag har haft på så här långt idag ber att få vila så jag får för mig att knyta på en Montananymf med rött inslag. Ett genialiskt mönster som är gångbar i de flesta vatten och alla årstider, för mig är det i och för sig mer en fluga för våren, men jag känner mig verkligen på G just nu så jag ger mönstret ett försök även i december. Jag kämpar på en stund, men inget händer. Jag börjar tvivla på den stora svarta ”nymfen” och står och funderar på att gå tillbaka till ”igeln”, just då vakar det inom kastavstånd. Först en gång och så en gång till, ska jag knyta på en liten torrfluga. Jag såg faktiskt några små svarta myggor uppe vid vindskyddet förut, men jag kastar instinktivt ut Montananymfen och flugan hinner knappt landa förrän jag står där med böjt spö och ett ansträngt leende på läpparna. Även den här fisken är helgalen och kräver ytterligare broms, jag landar den med lite problem och den är stor! Jag får hålla armen över håvöppningen för att den inte ska slita sig innan jag hunnit lossa på flugan. Och när jag väl har lyckats göra det och tar bort armen hoppar fisken ut själv, den ställer sig på botten och tar igen sig några sekunder och sprätter sen iväg så kraftigt att det skapar svallvågor på ytan. Vilken firre!
Fångsten så här långt idag har varit stor och sen större, men det är inget vad som komma skulle. Stormen som skulle komma in över västkusten framåt eftermiddagen börjar så sakteliga göra sig märkvärdig, det fortsätter regna lätt men nu regnar det i vågrätt istället för lodrätt. De flesta runt sjön börjar nu ge upp och de tre lägereldar som brunnit runt sjön har slocknat. Jag bestämmer mig för att fiska en stund till, det ställe där jag hade lycka innan jul är nu ledigt så jag promenerar dit runt sjön.
Igeln åker på igen, den här gången en svart dylik. Jag är på rätt sida sjön, vinden blåser rakt bakifrån mig vilket är ett måste för att få ut linan i spöklass #5. Jag fiskar en kvart utan att något händer, vinden ökar och blir mer oräknelig, kastvindar kommer lite här och där ifrån vilket gör det lite farligt då jag inte har några solglasögon med mig för att skydda ögonen. Jag vadar iland och dricker det sista ur termosen och funderar på att göra som alla andra, åka hem och värma upp mig. Men jag bestämmer mig för att ge det en kvart till, ett beslut jag inte ångrar.
Ganska omgående efter att jag vadat ut igen känner jag ett fruktansvärt hårt hugg, jag gör mothugg men fisken är inte på. Jag kastar ut igen mot samma riktmärke och nu smäller det verkligen med besked. Jag vet att det finns lite gädda i sjön och är övertygad om att det är en gäddmadam som har fattat tycke för den svarta igeln. Det tjuter i rullen och fisken ruskar om i vattnet, spöet står som ett U och för en kort sekund funderar jag faktiskt på att försöka slita av tafsen för att rädda utrustningen. Men så lyckas jag få in lite lina och ser att det inte är en gädda utan ett monster till regnbågsöring. Den här måste jag verkligen försöka landa, det luktar personbästa lång väg. Vi kampas där i vinden och jag kommer på mig själv att uttrycka svordomar för mig själv ett par gånger. Till slut tröttnar den något och jag måttar och siktar med håven, men fisken är för stor för håven. Och mitt misslyckande med håven väcker fisken till liv igen och den gör en sista rusning. Jag landar den till slut genom att knipa fast den mellan kroppssidan och högerarmen, helt sjukt kändes det. Jag vågar mig inte på att gissa hur mycket den vägde, jag har inte fått en större firre på flugspö, det vet jag med bestämdhet i alla fall. En riktigt ball upplevelse, ett bättre sätt att avsluta ett spännande flugfiskeår kunde jag knappast önska.
Nu hoppas jag bara att den milda vintern fortsätter så att det blir premiär för 2012 års säsong redan under de första veckorna i januari. God fortsättning och ett gott nytt år!
Fiske en vecka innan jul har jag aldrig gjort förut, men årets milda vinter tände gnistan och jag kunde inte hålla mig från att testa.
Häromdagen bestämde jag mig för att passa på att fiska, det har inte varit många dagar med minusgrader här på västkusten så här långt i år. Det har mest regnat och blåst kraftigt, men det är ju inte så speciellt, det är man ju van vid. Däremot så låg ju isarna tjocka på sjöarna vid den här tiden både förra året och året innan, dessutom drivvis med snö. Men i år så har det, så här långt, varit höst på vintern och tanken slog mig häromdagen att jag är bra dum om jag inte passar på att dra nytta av detta och bege mig ut och fiskar.
Sagt och gjort, jag bestämde med min kompis Richard att idag söndag passade utmärkt. Klubbsjörna är stängda sen någon månad tillbaka så klubbens allmänna och kommersiella sjö Kullsjön passar perfekt. Dock fegade Richard ut och meddelade i ett SMS att han skulle julpynta istället för att fiska, konstiga prioriteringar en del har tänkte jag sarkastiskt. Men jag stannade upp ett tag och funderade på hur tokigt det var att orden och valmöjligheterna ”fiske” och ”julpynta” fanns i samma SMS.
Typiskt nog så visade termometern ett par minsugrader när jag gick upp idag på morgonen. Men med en stark vilja och en välfylld termos med starkt och varmt kaffe kan man komma långt. Jag klädde mig i flertalet lager under vadarutrustningen. Viktigast för mig när jag fiskar i kall temperatur är fötterna och ett antal kalla havsöringspremiärer i april vid kusten har lärt mig att ett par för stora vadarskor som möjliggör åtminstone tre lager med tjocka strumpor är ett måste i utrustningen. Fötterna håller sig varma av lagren samt att det finns utrymme för fötterna, då fryser man inte. Händerna är dock en helt annan historia, jag kan inte fiska med några slags vantar eller dylikt på händerna. Jag har försökt flertalet gånger, men känslan infinner sig inte.
Antingen är jag först eller så är jag knäpp, det var vad jag tänkte när jag kom fram till sjön vid 10 tiden på förmiddagen och parkeringen var helt tom. Men efter att jag monterat spöet, krängt på mig chest-pack och tagit de första stegen genom skogen ner mot vattnet hörde jag en bil svänga in på parkeringen. Jag var bara först, inte knäpp. Väl nere vid vattnet var det svårt att inte njuta. Synen av en helt blank vattenyta och vetskapen om att jag alldeles strax ska gå ut i vattnet och börja svinga gjorde mig varm. Och som om det inte vore nog så upptäckte jag faktiskt ett par vak på sjön. Det började surra i hjärnkontoret, vad vakar fisken efter? Seglivade landinsekter som inte klarat frostnatten och hamnat på vattenytan? Barr? Kottar?
Flugan för dagen, som så många andra tillfällen den här säsongen, blev en olivgrön igelimitation. Efter ett par uppvärmande kast för att hitta rytm och tempo började jag misstänka att jag inte lyckats föra linan rätt genom spöringarna när jag monterade spöet för en liten stund sedan. Men när jag spanade upptäckte jag att det redan börjat bildats små isklumpar i spöringarna som gjorde att linan inte riktigt rörde sig så obehindrat som brukligt. Jag kom och tänka på när jag och Per var i Hökensås sent förra hösten, då det var -7 grader när vi gick upp på morgonen och vi fick knacka is i de lugnare vikarna på morgonkvisten. Då när vi blev kalla om händerna doppade vi händerna i vattnet för att värma oss, kylan kom ju hastigt förra året och vattnet hade inte hunnit reagera riktigt när vi var där då. Så jag doppade spöet i vattnet och isklumparna försvann ganska omgående.
Och i femte kastet för dagen känner jag hur det verkligen rycker/suger till i spöet och dagens första fisk sitter på. Fisken är stark och verkligen seg och jag får verkligen kämpa, en riktigt spännande drill med ett par rusningar får mig att bli varm och glömma bort både avdomnande händer och is i spöringarna för en stund. Efter en liten stund kommer fisken upp till ytan och jag ser att det är en ganska stor och fet fisk som gillade min Leech, den är ganska mörk i färgerna och den karaktäristiska rödrosa randen på regnbågsöringen är nästan djupröd. Jag landar den till slut och bestämmer mig redan där utvadad i sjön att den kommer bli perfekt som huvudrätt på nyårsafton.
Jag vadar upp och ombesörjer den och sticker händerna i mina vantar. För så är det idag, jag kan fiska en kvart, tjugo minuter sen måste jag gå upp och värma mig om händerna i mina tjocka vantar eller med händerna runt en kopp kaffe i några minuter och sen i igen. Jag har ytterligare tre hugg och av de två längre drillningar på samma fluga där jag är förloraren och fisken vinnaren. Flugan blir tillslut helt trasig och söndertuggad av de urstarka fiskarna som simmar i sjön. För regnbågsfisket har denna igelimitation varit flugan nummer 1 för mig i år, förrådet jag band upp vid den här tiden förra året börjar sina så jag måste binda upp fler, men mer om det en annan gång.
När jag avslutar dagen och går runt sjön tillbaka mot bilen har flera fiskare anslutit. Jag räknar till 7 bilar på parkeringen. Det här med fiske i december känns verkligen lyxigt och jag hoppas nu att temperaturen fortsätter vara runt nollan så jag kan sticka ut igen i mellandagarna. Kanske man till och med skulle hålla sig nykter på nyårsafton och sticka ut på nyårsdagen, snacka om rekordtidig premiär. Men först ska vi fira jul och jag önskar dig som läser detta en fanatiskt trevlig julhelg med många flugfiskerelaterade klappar under granen.
Nu har huvudakten på nästa års flugfiskefilmsfestival tillkännagivits.
På förra årets Rise Fly Fishing Film Festival som jag rapporterade om för drygt ett år sedan var ju den trevliga filmen The Source Iceland huvudnumret och i dagarna har huvudakten för kommande europaturné blivit klar. Och det är del 1 av 3 i den kommande serien om massiva insektskläckningar från olika delar av världen och imitationsfisket kring dessa kläckningar som blir huvudakt, serien heter passande nog Hatch (se trailer nedan).
Det är alltså tvära kast mellan isländsk flugfiskeporr och insektsporr, men jag klagar inte. Nu hoppas jag bara att Nya Zeeländska Gin Clear Media som är arrangör och utgivare utav filmerna också bestämmer sig för att besöka Göteborg den här gången också när man är ute och turnérar med sin filmfestival runt om i Europa.
Man kan göra samma sak väldigt enkelt eller så kan man göra det något mer avancerat, här är det något mer avancerade alternativet av dagsländor i dunstadiet.
Inspirationen till det här mönstret har jag återigen fått från amerikanen Shane Stalcup, som jag nämnt i flertalet inlägg tidigare, dock har jag ”tweakat” den lite. Jag har använt min favoritkrok för torrflugor, speciellt torra dagsländor, TMC 101 i storlekarna 14 och 16. Vingarna är av Medallion Sheeting vars fördelar är att de är realistiska och samtidigt hållbara och mjuka vilket också är en fördel för din tafs och presentationer. Kroppen på flugan är av fin torrflugedubbing och sen har jag ”ribbat” med Hends Body Quill i lämplig färg, en materialblandning som jag tidigare använt på mina Klinkhamers. De dubbingfärger jag har valt att binda det här mönstret på är Sulphur Orange, Olive, Mahogony och Adams Grey. Stjärtspröten är syntetiska Mayfly Tails i lite olika nyanser, jag har bundit in fyra stycken och sen splittat dom i två par.
Vingarna binds in längst framme mot krokögat med en ”8:a” på samma sätt som man binder in en spentvinge och viks sen upp och binds in i hacklet med några trådvarv. Det positionerar vingen på rätt ställe samt skapar automatiskt också ett litet huvud på flugan. Smart! Även det här mönstret är nytt i min flugask inför kommande säsong och det ska bli mycket spännande att testkasta det i vattnet. Jag har testkastat i badkaret och mönstret verkar väldigt lovande. Med att ”testkasta i badkaret” menar jag att jag kastar in flugan i väggen och låter den studsa ned och landa i badkaret. Flugan landade rätt 8 gånger av 10 och det är helt godkänt enligt mig.
