Etikettarkiv: klinkhamer

The Hammer – trevlig sommar!

Klinkers på snusFörberedelserna är i stort sett klara och jag känner mig nu riktigt redo att kasta mig ut i sommarens stora äventyr.

För någon vecka sedan satt jag hemma vid köksbordet och pillade i flugaskarna och knöt lite tafs, saker som man gör när abstinensen efter strömmande vatten, kläckande insekter och vakande öringar är stor. Jag hade precis också fått hem den perfekta frun till mitt Loop Cross S1 spö i klass 5 nämligen en Loop Opti DryFly rulle så jag arrangerade en speed date på köksbordet. Ett perfekt par, eller hur?

När jag packade ihop smög sig en olustig känsla på mig, något var inte riktigt som det skulle, jag vred och vände på utrustningen och flugaskarna och till slut upptäckte jag ett stort hål i en av flugaskarna. Jag hade knappt några Klinkhamers kvar! Ve, fasa och jösses!

det perfekta paret

Så med lite panik i kroppen satte jag mig ganska omgående vid städet och började panikbinda upp ett 20-tal Klinks i diverse storlekar och de färger och varianter som jag har haft bäst lycka med under åren. Någon sa till mig för några år sedan att de enda färgerna av Klinkhamers man behöver är gröna och gråa, och detta var min lag för ett tag. Men de färger och kombinationer som jag själv har haft bäst lycka med både vid stilla och strömmande vatten är de som du ser på bilderna i det här inlägget. Små svarta i krokstorlek 18 och 20 samt några större i olika nyanser av brunt och oliv. Jag försöker också göra några lite knubbiga och några så smala och slanka som möjligt.

Slim Jim Biot Klink sz 14

Jag har använt den klassiska ”Klinkhamerkroken” Partridge 15BN och den något modernare DaiChii 1167 och som synes har jag valt en lysande rosa hackelpost för att kunna se flugan väl där ute i det okända. Kroppen gör jag av kalkonbiot eller fibrer från fasanstjärt som jag försäkrar med bindtråd och thorax av sälhår. Min absoluta favorit och mitt hemliga vapen vid ån är den med en liten glänsande tag och kropp av fasan som du ser på en bild här nedan, den kan vissa dagar vara för fisken som en öppnad chipspåse är för mig.

Black Klink size 20

Fasan Klink sz 16

Jag önskar dig nu en trevlig sommar och hoppas att dina händer kommer lukta gott av fångad och återutsatt öring och harr.

/Daniel

Sick Again – avkoppling vid bindstädet

Få saker är mer avkopplande än att fästa några välkända krokar i bindstädet och binda upp ett gäng Klinkhamers.

Det är förkylnings- och sjukdomskaos hemmavid, jobbigt. Så när barn och familj legat och ojat sig i soffan har jag kopplat av på det sätt jag föredrar, inte i soffan alltså, utan vid min flugbindningsstäd. När jag inte direkt har något utstuderat mål, en livscykel eller en ny teknik att testa så binder jag antingen Klinkhamers eller F-Flys. Varför? Jo, det är de två flugor jag alltid har behov utav och aldrig kan få för många. På tal om F-Fly föresten så läste jag att skaparen av världens enklaste och effektivaste fluga (?), Marjan Fratnik tyvärr gick bort i slutet av augusti.

Jag har tidigare nämnt att jag just nu håller på att experimentera med olika varianter av Hans van Klinkens signaturfluga och jag har det väldigt roligt i mitt experimenterande. Det är en tacksam fluga att applicera olika material och bindtekniker på och förutom träning så är grundreceptet så genialiskt att de flesta av de mer eller mindre psykadeliska slutresultaten är fullt fiskbara. Men oavsett det så är det en rolig fluga att binda och en rolig fluga att fiska, och det är ju lite själva tanken, eller hur?

På bilden ovan ser du dels en (i tre färger) klassisk Klinkhamer Special bunden på en Partridge 15BN, men där jag använt en kroppstråd/garn istället för dubbing. Och sen då nedan resultatet av de mer psykadeliska experimenten, en riktigt hårig kuse bunden på den då, passande nog, mer extrema Partridge 15BNX. På denna variant har jag använt touch-dub metod och använt en syntetisk påfågeldubbing istället för naturliga herl. Jag gillar att den ser så ”buggy” ut och när jag doppar den i vatten binder och bildar bäverdubbingen, som jag touchdubbat med, massor med luftbubblor och det ser allmänt läckert ut. Jag är säker på att den kommer att fånga firre!

Jag har mer utsvävningar i Klinkenland att bjuda på, men det hoppas jag att du får läsa i en tidning istället framöver. Hur som helst, man kan ha kul med Klinkhamers och det är kul att sätta sin kreativitet på sin spets.

 

Patterns – varianter

Man börjar med något, applicerar sig själv och sin teknik och så får du något annat.

En sak som är säker med flugbindning är att du sällan ”är först”, man sitter där vid städet och leker med material, krokar och sin egen kreativa förmåga. Du får en briljant idé och förverkligar den, oftast tar det några försök innan du blir nöjd. Men så slutligen tror du att du har skapat något nytt och känner dig väldigt stolt. Men, som sagt, du är sällan först när det kommer till flugbindning …

Oavsett om du är först eller inte så är det ovanstående som är en del av tjusningen med flugbindningen och oftast är det så som våra favoritflugor skapats. Man börjar med något eller någon annans idé och bygger vidare på den idén, förbättrar och/eller förändrar. Precis som med konst i övrigt. Detta är något som fascinerar mig väldigt mycket och samtidigt gör att jag har stor respekt för många innovatörer där ute, både levande och döda – Stalcup, Harrop, La Fontaine, VanKlinken, Klingberg, Bergqvist, Wiltshire … listan kan göras lång.

När jag skulle lägga min yngste son häromkvällen somnade jag före honom, och sov gott i en timma. Väldigt skönt givetvis, få saker slår en tupplur vid 19:00 en vardagskväll. Dock innebar tuppluren att jag var väldigt pigg vid 23:00 när jag borde sova. Resultatet av min bonusartade pigghet och övriga funderingar på flugor och mönster som ju upptar mycket av mina tankar (jag är normal annars är min förhoppning) blev att jag plötsligt fick tankar om en fyra-fem flugor baserade på en annan. Grundmönstret jag funderade på var Hans VanKlinkens ”Klinkhamer Special” – en fiskfångare i många år som ju imiterar allt och ingenting.

Hur skulle man kunna använda ”Klinken” för att matcha det som kläcker? Jag har ju tidigare, med hjälp av marabou, gjort ”burriga” Danica- och Vulgata-kläckare med inspiration från tidigare nämnd Hans. En av mina nattbryderier är flugan du ser här ovan, en mer uttalad dagsländekläckare som jag tycker imiterar en nystigen nymf väl och som jag hoppas ska locka till hugg. Jag har ytterligare några stycken varianter av ”Klinken” jag ska experimentera med i veckan som kommer … men mer om det lite senare.

Rise – kläckare med bling-bling

Den här varianten av Hans Van Klinkens berömda Klinkhamer Special har jag haft bra fiske med i år. Du behöver den i din ask, tro mig.

Även om den inte är speciellt lik, så visst är den här CDC-kläckaren en variant av suveräna Klinkhamer. Den är bunden på samma krokar och imiterar på liknande vis. Skillnaden ligger i att den här varianten mer imiterar en kläckande dagslända, den lilla ”tussen” av CDC som sticker ut bakom thorax imiterar perfekt ett vingpar som är på väg ut under kläckningen, samtidigt som de också agerar extra flythjälp.

När det kommer till färger på den här imitationen är det bara din egen fantasi som sätter gränserna, jag har valt att binda den i gult, oliv, svart, brunt och dark tan, ungefär så kreativ är min fantasi.

På tal om krok så binds denna imitation på suveräna Partridge 15BN eller Partridge 15BNX, jag har valt krokstorlek 18 och 20. För övrigt så har Hans Van Klinken ganska nyligen designat om ”Klinkhamer-kroken” tillsammans med DaiiChi Hooks, benämningen på den är D 1167. Jag tycker att den ser ut som en mix av 15BN och 15BNX, när jag bundit upp mina Partridge krokar ska jag testa den. DaiChii varianten också lite annorlunda storleksmärkt.

Jag har fått både fin öring och harr på den här flugan i år och jag rekommenderar dig att binda upp ett gäng i olika storlekar och färger. Det är Dave Wiltshire som ligger bakom flugan och se gärna en bra SBS på hans suveräna River Fly Box.

Slutligen vill jag bara tipsa dig om att investera i dubbing från argentinsk hare (Ultra Long), ett underbart och långhårigt material som verkligen ger liv i flugorna och skapar underbara håriga thorax. Ett underbart material!

  • CDC Emerger
  • Krok: Partridge 15BN, 15BNX
  • Tråd: UTC 70 i passande färg
  • Rib/Tag: Krystal Flash, Mylar Tinsel eller liknande
  • Vinge: CDC
  • Kropp: Superfine Dubbing
  • Thorax/Ben: Argentinsk hare

I Don’t Know – kläckare som borde fungera, eller inte?

En av mina absoluta favoritflugor är välkända Klinkhamer Special, tanken här är att kombinera den flugan med ett av mina favoritfisken. Det borde fungera … typ?

Sjävla symbolen för flugfiske och i många fall även flugbindning är de allra största dagsländorna. Vulgata, Danica, Rocken, Drake … ja kärt barn har många namn. Men för oss här i Norden så är det Ephemera Danica (Åsandslända) och Ephemera Vulgata (Sjösandslända) som är aktuella, och få fiskepass slår de där man försöker lura fisken genom användandet av olika imitationer, främst torrflugor, av de sländorna. Vad är det då som är så fascinerande med dessa sländor? Ja, först och främst så är sländorna oerhört vackra, de är stora och lätta att upptäcka och för det mesta så är perioden då fisken är inställd på sländan (på ytan eller i ytfilmen) ganska kort. Sen är det givetvis så att även den större öringen intresserar sig för dessa ”proteinbomber” och bemödar sig att visa sig och ”ta torrt”.

Klinkhamer, Klinkhammer, Klinkhåmer, Klinkhamer Special … kärt barn har många namn, som sagt. Jag har många trevliga minnen tillsammans med den flugan och söker du på Internet så kan man lätt konstatera att jag inte är ensam om det. Denna mångsidiga fluga som kan imitera allt från kläckande dag- och nattsländor, landinsekter och det mesta man kan tänka sig kan trigga fisken är en självklar favorit i de flestas flugaskar. Det är även en rolig och ganska simpel fluga att binda.

Kombinationen av allt du läst så här långt mynnade i veckan som gick ut i de flugor du kan se på bild i det här inlägget. En Klinkhamer Special Vulgata respektive Danica … typ. Tanken är att maraboun, som stjärt och kropp är gjord utav, skall efterlikna nymfens ganska tydliga gälar (speciellt på de två mörkare varianter som är tänkta efterlikna Vulgata) samt att maraboun också är mycket bra på att imitera lite rörelse/kläckning i stilla vatten. Så färg, storlek och rörelse/kläckning tror jag kan räcka för att imitera bra. För den ljusare varianten (Danica) så har jag blött maraboun något och strykt tillbaka fibrerna innan jag ribbar kroppen med bindtråd, detta för att inte få en lika tydlig ”hårighet”, Danicanymfen har inte alls samma gälar som Vulgatan då den finns i strömmande vatten och får syre från just det strömmande vattnet.

Det här borde väl fungera? Eller? Jag vet inte, tiden som snart är här får utvisa det. Kul ska det bli att testa, hur som helst.

 

Thunder and Lightning – fiske i skiftande väder

Växlande molnighet kan tydligen också innebära åska och spöregn, detta blev tydligt under söndagens efterlängtade fisketur.

Det var ganska längesedan jag fiskade nu, jag, och antagligen också fiskarna, har tyckt att det har varit för varmt. Men nu har det ju blivit september, vilken brukar kallas den första höstmånaden. Och höstfiske tillhör favoriterna, fisken är pigg, naturen är vacker och luften är klar och frisk att andas. Men allt är ju inte längre som det brukar, i veckan har det varit några fuktiga och nästan tropiska dagar. Men jag kunde inte hålla mig längre så jag bokade in en fisketur på söndagsmorgonen och förmiddagen.

När jag lämnade stan i bilen var det fortfarande mörkt och gatorna i stort sett tomma på folk och fordon. Det var redan 15 grader varmt, fuktigt och regnet hängde i luften. Regnet som utlovats i de flesta prognoser bekymrade mig inte, fiskesuget var enormt! När jag svängde in på parkeringen vid klubbstugan började solen gå upp så jag kunde montera ihop spö och rulle och knyta på ny spets på tafsen utan hjälp från pannlampa. Under mitt donande gjorde jag upp planen för det initiala fisket, jag bestämmer mig för att gå bort till den mindre utav sjöarna på området och väl där fiska med en av de Corixor jag band upp i fredags. Just Corixan är ju en favorit i insjöar om det inte vakar och lika självklar i min flugask som det guldribbade harörat.

Jag får fisk i stort sett omgående, underbart! Flugan landar, jag låter den sjunka i tio sekunder och efter den första korta hemtagningen hugger det. Jag drillar fisken och håvar den i min nyinköpta håv med så kallat ”spöknät”. Det har klagats en del hemma att håven hänger och luktar fisk, något som bara uppskattas av mig. Förutom att den här håven inte har någon odör efter landad fisk så är det ju också en bonus att ”nätet” inte skadar fiskens naturliga slemhinna och sen fastnar det här platsnätet inte heller så lätt i buskar och ris. Håven fungerar ypperligt och den är efter en drillning bland några näckrosor härmed invigd. Jag återutsätter firren som pigg sprätter ut mot säkrare vatten. Vilken härlig start på dagen.

Efter att jag fiskat i en dryg halvtimma verkar det som att solen ångrade dagen och gick ner igen. Det blir nästan helt mörkt igen och jag anar att det snart kommer att börja regna, och det ordentligt. Men jag har kläder för äventyr på mig så regn bekymrar mig inte alls. Men när jag hör att åskan mullrar långt borta faller smilgroparna ner mot hakan. Och regnet kommer som på beställning, himlen öppnar sig och jag drar upp jackans huva över kepsen. Jag funderar på om jag inte skulle ta tillfället i akt och gå bort till den här sjöns vindskydd och äta frukost, bara ett kast till. Och vilket lyckokast! Flugan landar, får sjunka och efter en hemtagning hugger det. Igen! På exakt samma sätt. Och den här fisken är större, det märks direkt. Drillen blir spännande och pågår en stund, det är faktiskt en extra kick att fiska med hullingslösa krokar för man måste göra rätt, annars överlistar fisken dig ganska enkelt. Jag uppskattar fisken till 1,5 kilo när den väl ligger i håven. Jag lösgör med enkelhet kroken från fiskens mungipa och får vagga den lite under vattenytan innan den får tillbaka kraften och kan simma tillbaka till kompisarna. Corixa är helt klart flugan för dagen!

Under drillen, landningen och återutsättningen har jag glömt bort att det regnar och åskar för fullt runt omkring mig. Men när skogen nu lyses upp av en blixt och en kraftig åskknall kort därefter bestämmer jag mig för att det nog är klokare att dricka kaffe och äta frukostmacka än att stå och vifta med spöet. Jag går bort mot vindskyddet och kryper in i det och öppnar termos och sätter en macka i munnen. Det är fantastiskt att sitta under tak och äta frukost och dricka kaffe medan regnet öser ner, blixten går och åskan mullrar. Dock pågår ovädret något längre än jag önskat, jag blir sittande i vindskjulet i en timma. Men jag lider inte, jag har redan landat två fiskar. Livet leker!

Lika snabbt som ovädret startade, lika snabbt slutar det. Plötsligt börjar solen lysa vilket gör att skogen börjar ryka då det kallare regnvattnet dunstar i solstrålarna. Jag gäspar till när jag kryper ut ur vindskyddet och greppar spöet. Jag bestämmer mig för att en liten promenad nog ska få igång mig igen så jag knallar bort till andra sidan sjön för att se om jag kan upprepa succéerna från en stund sen. Jag fiskar och fiskar, men inget händer. Jag byter ut min Corixa till en flicksländenymf, ett haröra och en Montana, men inget händer.

Jag går bort mot den större av sjöarna och den brygga jag har haft mest lycka vid den här säsongen. När det har varit trögfiskat har jag tidigare under säsongen gått hit, knutit på en Leech på tafsen och inom kort haft böjt spö. Den trevliga traditionen bryter jag idag för jag får inget hugg eller någon känning på varken en svart eller en olivgrön variant. När jag står med en vidöppen flugask och kliar mig på huvudet av djupa funderingar börjar det vaka ganska kraftigt inom kastavstånd. Det är två eller tre fiskar som ganska bestämt går och plockar något från vattenytan. Jag gör slutsatsen att det antigen är fjädermyggor som kläcker eller så har busvädret gjort att vattenytan nu full landinsekter, getingar och andra godsaker. Jag knyter på en mindre Klinkhamer Special i olivgrönt och kastar mot området där jag såg det senaste vaket. Flugan hinner knappt landa förrän en virvel omringar flugan och påföljden är ett härligt böj på spöet. Klinkhamer, alltså. Vilken mångsidig fluga! Kläckande dag- och nattsländor, en landinsekt som fastnat i ytfilmen och varför inte som en ”allmän” attraktion för fisken. Tack Hans Van Klinken! Den här fisken får efter en stund ”känna på prästen”, den kommer säkert smaka ljuvligt till kvällens middag. Jag rensar den vid strandkanten och känner mig verkligen nöjd med dagen. Så nöjd att jag sakta promenerar bort mot parkeringen för att åka hem till familjen.

På vägen bort mot bilen möter jag två fiskare och klubbkamrater, de ser min fångst och börjar genast fråga ut mig om hur jag gick till väga. Jag låter de få reda på alla mina ”hemligheter” och önskar dom en trevlig dag och lycka till. När jag säger ”lycka till” ser dom lite osäkra ut, men jag säger med glimten i ögat att ”jag menar det jag säger, skitfiske vill väl ingen ha?”.

Rainbow In the Dark – dag 6, sista fiskedagen i Tännån

Rainbow in the Dark

Dag 6 var vår sista dag i Tännån, men inte vår sista fiskedag på resan.

Det värsta med de här resorna är att de tar slut alldeles för fort, man gör allt för att försöka stöta undan de tankarna när man väl är på plats, men det är omöjligt. Självklart saknar man ”dom där hemma” och allt det där, men jag kommer sakna de här fullspäckade flugfiskedagarna med Per nästan lika mycket, speciellt då jag vet att det inte kommer bli någon resa nästa sommar. Men under veckan tycker jag vi båda levde väldigt bra i nuet och inte skrockade om hemfärden förr än vi just färdades hemåt på resans åttonde dag.

Dag 6 var en fredag, och den innebar då alltså att vårt fiskekort på ”Nättans sträcka” tog slut, och vi hade fortfarande revansch att kräva på några fiskar och platser i ån. Vi lade ut planerna för dagens fiske vid frukostbordet och planen var att börja dagen i ”Laxaleken” och sen ta lunch och efter lunch skulle vi gå uppströms en bra bit och sen avsluta dagen med ett härligt kvällsfiske i ”Bengtsfors”. Vi bestämde oss också för att fiska catch & release, då vi hade korv kvar i kylväskan.

Väl framme vid ”Laxaleken” klev jag upp på min favoritsten, där jag har en fantastisk utsikt över ån och även kan fiska 360 grader runt mig. Det första vi upptäcker att vi först idag verkligen kan se att det nu är betydligt lägre vatten i ån, något vi anade redan dagen innan men det är först idag skillnaden är ”ganska stor”. Och vi som oroade oss för högt vatten likt en vårflod, men så kom inte alls den mängd regn som ”utlovades” under veckan. Jag ser inga vak och funderar ganska länge på flugval, erfarenheten under veckan har ju varit att fisken tar torrt oavsett vak eller inte. Men lotten faller på en klassisk fluga när man varken vet ut eller in, ett haröra. Jag låter nymfen gå med strömmen, men den levererar inte. När jag börjar tröttna och står och tänker på nästa schackdrag ser jag skymten av en skaplig fisk som går upp och plockar något precis under vattenytan. När den kommer upp igen efter en liten stund ser jag att det är en skaplig öring. Då jag inte ser vad det är som fisken vakar på och inte ser några insekter i luften eller på vattenytan knyter jag på en oliv Klinkhamer, den kan ju imitera det mesta från en kläckande dag- och/eller nattslända eller en landinsekt som fastnat och kämpar i vattenytan.

Efter några kast går fisken upp mot min fluga, men missar den i den ganska snabba strömmen. I nästa kast går den upp igen och nu träffar den rätt men fastnar inte riktigt på kroken. Jag är nu absolut säker på att mitt flugval är perfekt, men i de nästföljande två-tre kasten går inte fisken upp så jag bestämmer mig för att sätta mig och låta fisken och vattnet vila lite. Jag torkar flugan och fettar in hackel och tafsspetsen och i första kastet efter konstpausen sitter fisken på och jag kan drilla den i håven. Det är en fin öring som jag snabbt krokar av och stolt visar upp för Per innan jag låter den återgå till strömmen, det vankas ju korv till lunch, som sagt. På andra sidan ån har Per stått och drillat några harrar, varav en i fin storlek. Jag fortsätter att fiska runt min sten och drar inom de närmaste två timmarna ytterligare ett tio tal harrar och öringar på Ammarnäspuppan, Superpuppan och tidigare nämnd oliv Klinkhammer.

Det börjar bli lunchdags så beger oss mot vår lägerplats, det är en solig och relativ varm förmiddag så de halvkalla ölen som ligger bredvid korvarna i kylväskan smakar fantastiskt bra. Precis som vi gjort hela veckan stressar vi inte under våra matpauser utan låter elden få en perfekt glöd innan vi applicerar maten på elden, idag alltså korv och det sista av rotfrukterna. Vi snackar om vad dagen bjudit oss på hittills, jag nämner att jag är väldigt glad över att de flugor jag band innan resan har levererat bra med fisk, vi tar oss en varsin öl till och njuter i solskenet.

Efter lunch går vi från vår lägerplats uppströms och fiskar några heta ställen som levererat fisk under veckan, och det är tydligt att det finns gott om fisk kvar i ån för även den här gången levererar ån mycket fisk på den övre sträckan. Det känns nästan som att det är öring i varje kast, inte speciellt stora, men vild, vacker och aggressiv öring. De flugor i min ask som fiskarna gillar bäst under eftermiddagen är March Brown (flera öringar tar den torrt precis när den når vattenytan, riktigt kul!), flymfer, Klinkhammer i oliv och svart samt tyngre nattsländepuppor med guldskalle. Efter en stund når jag det stället i ån där jag verkligen känner att jag har revansch att utkräva, och det på den jätteharr som för några dagar sedan tog min vita streamer så hårt att tafsspetsen gick av. Den drillen och det hugget var det absolut grövsta jag känt i ån någonsin (förutom gäddorna då) så det är ju självklart att jag vill uppleva det igen och denna gång också lyckas bättre.

Vid trädet igen

Vattenståndet är som jag tidigare nämnt lägre idag än vad det var förra gången jag stod här vid trädet och på den vackrasta raksträcka jag sett i en å. Detta gör att jag kan komma lite längre ut i strömmen och därmed också ha bättre kontroll på lina, tafs och fluga när jag siktar på djupkanten på andra sidan ån. Jag försöker göra om bedriften som för några dagar sedan, jag står på helspänn i varje kast, jag vill vara koncentrerad om ”jätten” skulle bita igen. Men jätten uteblir, men jag lyckas kroka flertalet av hans lillebröder och även några av hans kusiner öringarna, men just den jag ville ha får jag inte idag. Jag sätter mig vid åkanten och tröstar mig med en öl, Per som vadat över på andra sidan ån gör likadant. Efter en stund skriker vi till varandra över ån att nu får vi verkligen ”kamma till oss” och fortsätta uppströms. Sist gick vi här nedströms och den här gången går vi mot strömmen uppströms, det är kul hur mycket nya hot-spots det dyker upp när vattennivån ändrar sig och man går åt ”andra hållet”. Det vet jag sen tidigare att det alltid är bra att se en å från båda hållen när man letar efter fisk. Vi stannar och fiskar av ån ganska metodiskt och får fisk, men de största som vi vet huserar här uppe i ån uteblir tyvärr, men vi får flertalet fiskar i godkänd storlek. Extra minnesvärd för mig är den öring som också blir den sista på den här promenaden, en fin öring som jag fiskar och nöter på i en halvtimma med min svarta Klinkhammer, jag tror den sitter på fem gånger innan jag lyckas med mothugg och kontroll i den hårda strömmen och då till slut också får den i håven. Efter den triumfen har det blivit kväll, så vi vadar i land och promenerar genom skogen ut på grusvägen som går utmed ån och vandrar tillbaka till lägerplatsen.

Vi gör upp en brasa, jagar lite mygg och knott innan röken från brasan skrämmer iväg de värsta plågoandarna, dricker en öl och lite whisky och delar på en påse chips. Vi samtalar om vad vi önskar oss från kvällen och Per nämner att han gärna skulle vilja ”bjussa på middag sent ikväll” och då vill jag helst ”ha rökt harr” säger jag. Taktiksnacket kring brasan handlar givetvis om flugval, jag laddar foamen på min chestpack med de flugor jag tänkt skall stå för en del av underhållningen på kvällen; Klinkhamer i svart och oliv, Superpuppan i ett par olika färger, Deep Sparkle Pupa i svart och mörkoliv, Ammarnäspuppan och några små spent midges. Tanken är att jag ska slippa rota i flugasken på kvällen och inte få några konstiga helt ologiska idéer jag lätt får när jag står vid vattnet, jag vill vara effektiv, enkel och logisk ikväll.

Pers favoritmat - rökt harr med mos

När vi kommer fram till ”Bengtsfors” ställer jag mig direkt på den stenen i det lilla området där jag haft stor framgång tidigare i veckan och Per har fast bestämt sig för att försöka vada över till den andra sidan av ån. Jag försökte härom kvällen att ta mig över för att kunna ha möjlighet att fiska på en stor fisk som vakade utan räckhåll från oss, men jag kom halvvägs och vände. Strömmen var för stark och jag såg inte så bra som jag önskade. Men Per har med sig en vadarstav, vilket är väldigt klokt, och tar sig över ån, men när han kommit över och gått uppströms i höjd med mig ropar han att han förstår nu varför jag inte tog mig över och att han gärna tar sig över igen, men då gärna i fullt dagsljus. Jag känner att jag inte vill påminna honom att det inte direkt kommer att bli ljusare de närmaste timmarna, och om han vill sova i stugan i natt måste han vada över ån igen.

Min Deep Sparkle Pupa levererar ganska omgående ett par mindre harrar och en öring som jag inte skäms över, den här LaFontaine puppan är helt klart en ny favoritfluga i asken. Molnen skingrar sig och den nedgående solen skapar en mystisk stämning, vi har inte upplevt något regn under dagen men trots det visar sig en stor och vacker regnbåge över fjällen. Det börjar nu vaka ganska frenetiskt på min sida av ån, men jag ser inte mycket insekter, bara ett fåtal bruna forssländor och några nattsländor. Jag förmodar att det nu även vakar på Pers sida sida ån, då han samtidigt som jag avbryter nötandet för att byta fluga. Jag knyter på en gul/svart Superpuppa och hoppas på att kunna lura upp en av områdets större och skyggare fiskar, vi har under veckan endast sett ett fåtal vak av större fiskar, det är bara de mindre som avslöjar sig med att vaka. Det är vad vi tror i alla fall.

Superpuppan äger!”, skriker jag till Per efter att jag i de två första kasten fångat två harrar, det var ingen tvekan utan fisken var girig och visste vad den ville ha. ”Jag kör virkad Klinkhammer med flörtkula med snusfläckar på!”, skriker Per tillbaka, ”Det vakar ganska bra här borta!”, tillägger han. Jag fortsätter med min Superpuppa, men fisken har antagligen bytt favorit, så jag gör det samma och gör som Per och knyter på en svart Klinkhammer. Jag gör några kast mot ett vak men avbryts snart av tjoande från andra sidan ån, Per har respektabel harr på kroken. Jag tar upp kameran för förevigar ögonblicket. Per drillar och missar håvningen ett par gånger, han får verkligen kämpa med den här fisken. När han väl fått den i håven och ser håvens innehåll vänder han sig girigt om, han vill ha den här fisken för sig själv. Jag börjar skratta och måste stänga av kameran, spektaklet ser du här nedan.

Vi fiskar en stund till och får fler harrar på våra Klinkhamers, med och utan snusfläckar. Det börjar nu bli mörkare och jag föreslår att Per ska vada tillbaka över ån innan det blir allt för mörkt ute, det tycker han är en bra idé men kan inte undvika att fiska på några vak på vägen tillbaka. Under hans lilla promenad och vadning hinner jag fiska ytterligare en stund och har ett par trevliga stunder och drillar, det är helt klart Superpuppor och Klinkhamers som gäller ikväll. Jag funderar på varför man håller på att mixtra och trixa med en massa varianter och nya material i flugbindningen, det borde ju räcka med ”klassikerna”, eller? Men det är ju så kul att experimentera …

När Per kommer tillbaka visar jag honom filmen i kameran och vi ser hur kalldimman börjar att klättra ner från fjällen, vi bestämmer oss för att återgå till stugan för att röka en harr och dricka öl. Imorgon är det vår sista fiskedag för den här resan, och vi ska ut på ny och okänd mark, men mer om det i nästa inlägg.