Etikettarkiv: kläckare

Swap Meet – ska vi byta grejer?

E. Danica Floating Nymph EmergersDet blir Stavre i år igen och lusten att skruva fram tiden några månader är just nu olidlig.

Årets utflykt norröver går först till Tännäs och sen vidare upp till Stavreströmmarna och fyra dagars fiske med Flugfiske i Norden. Abstinensen efter strömmande vatten och surrande insekter är nu så hög att jag har svårt att fokusera på mycket annat, och för mig är det inget onormalt med det. Du som läser detta förstår exakt vad jag menar …

E. Danica Floating Nymph Emerger close

För det goa gänget från Flugfiske i Norden som åker upp till Stavre initierade jag en flugswap, vi blev 9 personer i denna swap och eftersom det var jag som kom på denna blänkande bra idé fick jag även sätta reglerna, det är kul att bestämma. Så jag pekade med hela handen, typ, och bestämde att vi skulle binda en imitation av valfritt stadie av Danican, eller åsandsländan om du så vill. Förra året hade vi två kvällar med äckligt mycket Danica i luften och i vattnet och risken är stor att det blir så även i år. Och få imitationer är ju roligare att även binda, eller hur?

E. Danica Floating Nymph Emerger

Så jag satte mig igår kväll och band upp min absoluta favoritimitation när det kommer till fiske med imitationer av denna majestätiska slända. Det är en flytande nymf/kläckare som fiskar lika bra på ytan, i ytfilmen eller strax under. Den ska imitera en simmande eller kläckande nymf som kämpar för att bli bevingad. Knyt på den här precis när de första sländorna kommer seglandes på ytan och öringen börjar reagera. Det är ett bra generiskt mönster för vilken dagslända som helst, men den här är ganska stor och bunden på på TMC 200R i krokstorlek 10.

Head & Tail!

/Daniel

E. Danica Floating Nymph Emerger back

Down on the Upside – jag har vänt på kroken

A-PTN_Black[1]Jo då, det blev lite pyssel och knåp vid städet i förra veckan.

Det finns många spännande mönster där utgångspunkten är att man vänder på kroken så att upp blir ner och tvärtom. Jag har egentligen aldrig testat att binda upp och ner, men så hittade jag ett mönster i boken Tying Emergers som kallades för Vertimerger och något i det mönstret triggade mig och så satt jag då till slut där vid städet med kroken åt fel håll.

Down_on_the_upside_Yellow[1]

Från ”originalet” bytte jag ut materialet för kropp och vinge samt att jag även lade till ett thorax för att ge en mer tydlig siluett, det var en riktigt kul fluga att binda. Tanken är att den skall imitera en kläckande dagslända som håller på att frigöra sig från nymfskalet, och det är ju ett väldigt attraktivt och spännande ”stadie” för både fisk, fiskare och slända. Som du ser på bilderna testade jag mina varianter med en vinge av en CDC fjäder eller hår från en snöskohare, båda tycker jag har sin charm. Förutom nämnda vingalternativ så består flugan av kroken Grip 14723BL i storlek 16, kroppen är påfågel quill, som thorax har jag använt CDC-dubbing eller fin torrflugedubbing och hackel är tupp.

Down-on-the-upside_Crimson[1]Flugmönstret är nytt för mig och jag har tyvärr inte kunnat testat den live ännu, men jag har gjort vattentestet hemma och den ligger fint i ytfilmen och ger ett bra avtryck. Idén är ju lik Klinkhamer, som du säkert redan tänkt på, skillnaden är att den här ligger lite mer vågrätt i ytan. Jag ser givetvis fram emot att presentera den framför nyfikna öringar till våren.

Framöver har jag en del som jag verkligen måste binda. Med det menar jag flugor som jag aldrig lämnar hemmet utan. Först på tur i detta kompletterande var fasanstjärtsnymfer i brunt och svart. Jag gillar den här varianten bäst och jag har för mig att den kallas för amerikansk fasanstjärtsnymf. Skillnaden är ett mer överdimensionerat thorax av påfågelherl samt att man använder bindtråd istället för bara koppar och fasan som originalreceptet föreslår. Den här flugan hade jag mycket bra fiske med i både sjö och å under förra året. Speciellt bra har den här nymfen fungerat när små dagsländor kläcker och instinkten har varit torrfluga, men när det inte fungerat har jag knytit på den här och fiskat den med mycket långsam hemtagning i sjö och fridrivande drift i å. Det är ju lätt att tro att fisken plockar från ytan när t ex. vakringarna sprider sig över en lugn vattenyta på en sjö, men i många fall, har jag lärt mig så tar fiskarna ytgående eller stigande nymfer strax under. Och när så är fallet så är den här flugan min absoluta favorit.

IMG_8625[1]

Framöver ska jag binda fler enkla och oförtyngda dagsländenymfer samt min absoluta favoritfluga alla kategorier och nog den fluga jag använder allra mest, Superpuppan. Superpuppan gav mig en nästintill tårfylld fångst i Stavreströmmarna i somras och så fort jag tänker tillbaka på den erfarenheten ryser det i hela kroppen …

 

Rise – kläckare med bling-bling

Den här varianten av Hans Van Klinkens berömda Klinkhamer Special har jag haft bra fiske med i år. Du behöver den i din ask, tro mig.

Även om den inte är speciellt lik, så visst är den här CDC-kläckaren en variant av suveräna Klinkhamer. Den är bunden på samma krokar och imiterar på liknande vis. Skillnaden ligger i att den här varianten mer imiterar en kläckande dagslända, den lilla ”tussen” av CDC som sticker ut bakom thorax imiterar perfekt ett vingpar som är på väg ut under kläckningen, samtidigt som de också agerar extra flythjälp.

När det kommer till färger på den här imitationen är det bara din egen fantasi som sätter gränserna, jag har valt att binda den i gult, oliv, svart, brunt och dark tan, ungefär så kreativ är min fantasi.

På tal om krok så binds denna imitation på suveräna Partridge 15BN eller Partridge 15BNX, jag har valt krokstorlek 18 och 20. För övrigt så har Hans Van Klinken ganska nyligen designat om ”Klinkhamer-kroken” tillsammans med DaiiChi Hooks, benämningen på den är D 1167. Jag tycker att den ser ut som en mix av 15BN och 15BNX, när jag bundit upp mina Partridge krokar ska jag testa den. DaiChii varianten också lite annorlunda storleksmärkt.

Jag har fått både fin öring och harr på den här flugan i år och jag rekommenderar dig att binda upp ett gäng i olika storlekar och färger. Det är Dave Wiltshire som ligger bakom flugan och se gärna en bra SBS på hans suveräna River Fly Box.

Slutligen vill jag bara tipsa dig om att investera i dubbing från argentinsk hare (Ultra Long), ett underbart och långhårigt material som verkligen ger liv i flugorna och skapar underbara håriga thorax. Ett underbart material!

  • CDC Emerger
  • Krok: Partridge 15BN, 15BNX
  • Tråd: UTC 70 i passande färg
  • Rib/Tag: Krystal Flash, Mylar Tinsel eller liknande
  • Vinge: CDC
  • Kropp: Superfine Dubbing
  • Thorax/Ben: Argentinsk hare

It’s the Little Things – små flugor för stor fisk

Bland det bästa som finns är att fiska på stora fiskar med små torrflugor, och snart är det högsäsong.

Inspirationen har varit på topp vid bindstädet i veckan, för nu är höstens Hökensås-tripp bokad till i slutet av oktober, härligt att avsluta säsongen på sedvanligt sätt. Mina förhoppningar är som vanligt att få ett fantastiskt torrflugefiske med små imitationer på höstpigg regnbåge och öring. Benämningen ”myggfiske” föresten, det kanske har olika innebörd för dig och mig? För mig innebär det fiske med nästan uteslutande torrflugor och kläckare i storlek 18 och mindre. Vad jag imiterar med detta och det som fisken glupskt vakar efter är allt från bitande men främst icke bitande myggor, mindre landinsekter som fastnat i ytfilmen, ”bibios” och annat smått och gott kläcker eller hamnar på vattenytan.

Många gör ett likhetstecken mellan myggfiske och put-and-take fiske i regnbågssjön, men det är långt ifrån sant. I våra harr- och öringåar finns det också gott om fjädermyggor, mindre bäck-, dag- och nattsländor, landinsekter etc. som våra myggimitationer ofta imiterar på ett perfekt sätt. Och många med mig knyter alltid på ”den lilla svarta” när man kommer till ett nytt vatten eller då man inte vet eller ser vad det är fisken vakar efter.

I veckan har jag alltså förberett askarna lite inför hösttrippen i slutet av oktober till Hökensås och det har blivit två varianter av små ”myggor” som jag tror mycket på. De imiterar båda något litet som antingen kläcker i ytfilmen eller fastnat i den. Den första flugan som du ser på bilden längst upp till vänster i det här inlägget är inspirerad av walesaren Gareth Lewis och är en variant av hans Chironomid Emerger. Jag har dock bundit min på en annan krok (TMC 2488 #20), jag har även valt annat material för thorax (ekorre) och kropp (Hends Body Quill), utöver dessa material så är det två små ”vingar” av Krystal Flash och flythjälpen kommer från spetsen av två CDC-fjädrar. Flugan är egentligen en något överarbetad CDC Shuttlecock, ibland är det kul att överdriva.

Den andra lilla gynnaren som jag ser fram emot att svinga i Hökensås till senhösten och i öringåarna kommande vår är min variant av René Harrops Hanging Midge. Ett finurligt mönster som kan imitera mycket, allt från en kläckande fjädermygga till en liten landinsekt som fastnat i ytfilmen. Mönstret är baserat på hur man binder en dagslände ”Cripple”, alltså en dagslända som har problem vid kläckning och därför är ett enkelt byte för fisken. Just nämnda dagsländestadie är något som står högt på bindlistan inför nästa säsong, men mer om det senare i höst. Hanging Midge är bunden på TMC 101 i krokstorlek 20, kroppen består av biot från kalkon, thorax av bäver, vinge av TMC Aero Dry Wing och hackel/ben är tupp.

Hoppas att de här flugorna kan inspirera dig att vara kreativ vid bindstädet och att resultatet kommer innebära en härlig höst vid vattnen.

För övrigt har havsöringssäsongen verkligen börjat igen här nere på västkusten. I måndagskväll var jag nere vid ”hemmaviken” och hade ett fantastiskt fiske, jag luftade 9 fiskar varav 7 var över det berömda ”måttet” med en topp strax över 50 cm. Det var nästan helt vindstilla och mycket mäktigt att se havsöringen ”head-and-taila” i ytan. Igår kväll var jag ute igen och förutsättningarna var liknande, dock var fisket inte alls lika bra. Havsöringsfisket är minst sagt nyckfullt, men det är ju en del av charmen. Och oavsett hur bra fisket är så är det ju alltid lika skönt att komma ut och kasta av sig lite.

 

The Weapon – gul forsslända i olika stadier

Inför stundade flugfiske-bonanza har jag i veckan och veckan som gått kompletterat askarna med nya vapen i jakten efter den stora öringen.

Om cirka två veckor sticker jag norrut närmare bestämt till i flugfiskesammanhang mytomspunna Stavre i Gimån. Det är en resa tillsammans med och arrangerad av Flugfiske i Norden och givetvis är detta något som jag sett fram emot nu i några månader sen det blev bestämt. Med på resan är bland annat Niklas Dahlin och William Moberg-Faulds och enligt uppgift ska även Lars-Åke Olsson och Leif Milling vara med på ett hörn. Det ska bli riktigt kul att få snacka lite flugbindning med Niklas Dahlin och se om man kan snappa upp lite tips och kanske några spännande nya mönster i hans flugaskar.

Givetvis har jag själv fyllt mina flugaskar till bristningsgränsen känns det som inför resan, även om jag vet av erfarenhet att det till slut nästan bara blir ett femtal flugor som kommer bli de jag får flest fisk på. Och det skulle inte förvånga mig om det blir som vanligt att det är Klinkhamer, Parachute Adams, Superpuppan, TKK och LaFontaine Sparkle Emerger som ger mig mest framgång vid ån. Men så får det gärna bli för jag älskar att mixtra vid städet, testa nya idéer, varianter, mönster och material och om jag skulle få fisk på dom är det bara en bonus. Att binda flugan är ju minst halva nöjet, i alla fall för mig. Och rätt som det är träffar man rätt och den flugan/mönstret man bundit hemma vid städet blir en ny favorit för mig och kanske även för dig.

När det kommer till fiske i strömmande vatten är min favoritinsekt den gula forssländan, den vackraste av dem alla. Sländans karaktäristiska gula och ibland orange-gula utseende som alltid är lika iögonfallande går inte att undvika och gillas av öring och harr lika mycket som av mig. Att jag tagit min största harr på en imitation av denna gula skönhet i dunstadiet gör ju heller inte att jag gillar den mindre. Så inför kommande fiskevecka i vackra Jämtland har jag nu laddat min flugask som enkom innehåller torra dagsländor med nya gula sländor.

Torrflugan är den imitation jag gör helst. Bunden på TMC 101, syntetiska stjärtspröt som är splittade i par, kropp av kalkonbiots, thorax av CDC-dubbing, tupphackel och vingar av Medallion Sheeting i passande färg. Vingarna binder jag ner likt ett par spent spinner vingar längst fram vid krokögat och viker sen upp och bak och binder fast. På det är viset skapas automatiskt också ett huvud eller ett par ögon om du så vill, smidigt. Jag har fått en del mail med frågor om Medallion Sheeting som jag ju gärna använder, frågorna har främst behandlat risken för krulliga tafsar. Min upplevelse är att de inte påverkar alls, inte mer än vilken fjäder som helst med stammen kvar som används som vinge. Materialet är så tunt, men framför allt så följsamt att det inte påverkar presentation eller tafsen. ”Nackdelen” kan vara att det ibland kan låta/surra lite när flugan går fram och tillbaka i luften, men fördelen då är att det är enkelt och roligt att binda med och att resultatet blir väl imiterande.

Kläckarmönstret är nytt för mig och jag ser verkligen fram emot att fiska med det, inspirationen kommer från Dave Wiltshire och hans suveräna River Fly Box. Vad som är speciellt med det här mönstret är hur man binder in CDC-tussen och hur man ”på köpet” får en fin imitation av ett vingpar som är på väg ut ur kroppen. Fjädrarna binds in med en pinch-loop och sedan säkrar man fjädrarna framför, bakom och runt om, precis som man gör när man binder in en vingpost för ett fallskärmshackel. Detta säkrar CDCn stenhårt! Den stora tussen CDC är den som gör att flugan flyter och flyter rätt och den lilla tussen bakom imiterar då alltså ett vingpar som är på väg att kläckas ut från kroppen på nymfen. Smart på alla sätt! För skojs skull har jag bundit mönstret på tre olika ”kläckarkrokar” – Partridge 15 BN, Varivas 2200BL och Grip Hooks 14723BL. Som sagt, det är kul att mixtra lite …

På lördag hoppas jag få till några timmar vid ett strömmande vatten och hoppas då på att få testa de här flugorna.

Trevlig midsommar!

/Daniel

 

Ecstacy of Gold – guldkantad bonus

På onsdagen var jag tillbaka i Säveån, och även denna gången blev dagen guldkantad och helt perfekt.

Det dök upp en röd dag i kalendern och då måste jag passa på att göra det jag helst gör. Nationaldagen, säga vad man vill om den men vad passar egentligen bättre än att ta del av vår allemansrätt och på ett bra sätt utnyttja våra fantastiska naturresurser? Dock var det inte detta jag hade i tanken med mitt fiske utan jag var helt enkelt riktigt sugen på att jaga öring, det är ju det jag är beroende av.

Klockan ställdes till väckning 03:00 och det var inga problem att kliva upp med ett leende på läpparna efter bara några timmars sömn då det vankas fiske. Efter kaffekokning, frukost och en sista genomkoll av utrustningen satte jag mig i bilen med sinnena inställda på stor, vild och vakande öring. Inte helt överraskande var jag först vid ån, så jag kunde lugnt sätta mig på ”min” tuva i favorithöljan och andas ut och spana efter vakvillig fisk. Men öringen hade inte ställt in sig på ytan ännu trots att det var ganska gott om både natt- och bäcksländor i luften. Någon som i alla fall redan börjat dagens arbete var den bäver som håller till i höljan och jag blev allt väldigt överraskad när den kom simmandes med en trädgren i munnen bara meter framför mig i strandkanten. Om jag inte skrämmer den från min position så har jag säkert inte heller skrämt någon öring. Bra!

Efter någon timma kom det då igång på andra sidan ån! Efter lite funderande bestämde jag mig för att vada ut i ån till de små öar som så  praktiskt finns där. Strömmen trycker mot benen så varje steg är kritiskt, men väl framme på säker mark kan jag snabb konstatera att jag inte stört fisken jag har ögonen på då den fortsätter att vaka 25 meter uppströms mig. Jag sätter på en sten och börjar fingra i flugasken, valet blir lätt då det kommer några nyckläckta gula forssländor flytande i ån, jag knyter på en gul kläckare. Jag kastar mot fisken, men jag har ingen chans att nå den då utrymmet bakåt är något begränsat för längre kast. Men jag har tur för jag upptäcker ett vak snett vänster uppströms mig under träden som hänger ut över ån, den fisken är möjlig. Det tar några försiktiga kast innan jag från riktning, drift och längd perfekt, men när det väl sitter så sitter det även en öringmun runt flugan. Det är ingen bjässe, men en väldigt vacker och pigg 35 cms öring på bra humör.

Det fortsätter att vaka i ån och jag identifierar nu tre kanske fyra öringar utom räckhåll, jag bestämmer mig för att sätta mig och äta frukost och dricka kaffe samtidigt som jag tittar på skådespelet, det kan vara nog så upphetsande. Efter en stunds njutning med sol rakt i ansiktet börjar mobiltelefonen att vibrera, det är Richard som nu är på väg till ån. Och när han väl kommer till ån står jag och fiskar på ännu en öring inom räckhåll, den här började vaka ganska nära mig så fort jag gått upp ur vattnet för att äta frukost. Och Richard hinner knappt tackla upp sitt spö innan jag ropar ”Ja!”, men öringen som jag identifierade som en större öring visar sig vara en mindre krabat. Och det är lätt att lura sig själv, ofta är ju de försiktigare och ”mindre” vaken större fisk. Jag antar att de är mer erfarna av att inte avslöja sig för fiender när de går upp och plockar insekter?

Sen följer några frustrende timmar av väntan och lottlöst försök till kastande mot fisk som jag inte riktigt når. Även Richard som faktiskt precis når från sin position till fiskarna som vakar uppströms lyckas inte lura dom. Richard tröttnar till slut och går nerströms och jag tar ett beslut att försöka vada mig närmare fiskarna, men jag vet då att jag kommer att störa resten av poolen, men jag offrar det för de fiskar som gäckat mig under hela dagen. Vadningen går bra även om jag är nära att kliva i en djuphåla som skulle inneburit garanti på vatten innanför vadarna. Jag står nu helt perfekt 20 meter rakt nedströms. Jag försöker allt, det känns som jag går igenom hela flugasken, men jag är inte den som ger upp, det vet dom jag brukar fiska med. Jag funderar på vad fisken kan plocka som man inte ser och uteslutningsmetoden för mig till nattsländepuppor i ytfilmen eller strax under. Valet är då självklart, Gary LaFontaines flytande LaFontaine Sparkle Emerger. Och när jag väl hittat rätt får jag dra på smilbanden 3 gånger inom en kort period. Det är tre fiskar i samma storlek (45 cm) som stått där och haft det gott hela dagen, varav en var riktigt fet om buken. Den större av dem ger mig verkligen en kamp för att styra den undan rötter och stenar, och när jag väl håvat den och lossat kroken hoppar den själv ut ur håven. Jag lyfter på kepsen till den och tackar för mig utan att tänka på att mina solglasögon satt på kepsen. Plums. Summa sumarum är jag väldigt nöjd med dagen och de guldtackor jag lyft ur Säveån, även om jag girigt tänker att det hade varit kul med en ännu större fisk. Men de tar jag nästa gång.

 

Paradise City – en dag i paradiset

Ibland stämmer det och allt faller på plats, så var det för mig i underbara Säveån på lördagen.

Det har varit fattigt med fiske för mig i ett par veckor, jag hade inte svingat med spöet sen Hökensåstrippen för ett par veckor sedan. Jobbigt givetvis och begäret, abstinensen har gjort sig påmind varje dag. Att livet innehåller annat än flugfiske är lätt att bli påmind om och prioriteringen mellan flugfisket, familj och arbete är inte alltid självklar, men till slut prioriterar jag nog ändå rätt, hoppas jag i alla fall.

Men så till slut dök då ett tillfälle upp och jag fick möjlighet att spendera en hel dag vid Säveån och för dig som varit vid ån och för dig som fiskat i ån vet hur underbar en dag vid ån är oavsett hur bra fiskelyckan är. Det är omöjligt att förklara hur man nästan kan ha kärlekskänslor (?) till en å och risken är att det blir patetiskt. Men jag vet att du som läser detta delar min passion för flugfisket och kan då säkert relatera och då blir det enklare att skriva om kärleken till en å, eller? Vad är det då som gör Säveån så speciell? Jag skulle vilja börja med att säga att ån är en perfekt å för flugfiske! Den är utmanande, teknisk och du bör veta vad du pysslar med innan du tar med dig spöet till ån. Det gäller att smyga sig på fisken, sitta och vänta och invänta rätt tillfälle att kasta på fisken, och gör du fel är det bara att börja om, detta gäller främst de större fiskarna. Ån och dess omgivning är vacker utan dess like och djur-, fågel- och insektslivet är rikt. När det gäller insekter, som vi ju gillar, så finns allt att tillgå från fjädermygger, bäck-, natt- och dagsländor för att nämna de klassiska flugfiskeinsekterna. Åsandsländan och den gula forssländan är av stor storlek och de var just dessa två insekter som betydde mest för mig.

Jag var vid ån strax innan 05:00 på morgonen, köpt fiskekort, klätt på mig vadare och tacklat upp spö hade jag gjort kvällen innan så det vara bara att kliva ur bilen och gå mot mitt favoritställe på övre sträckan. När jag gick över träbron från parkeringen tittade jag om ”broöringen” som brukar stå och gunga under bron var på plats och visst var den det. Jag har varit vid ån ett par gånger tidigare i år, då utan spö, och den har stått på samma ställe varje gång. Jag låter den vara ostörd, den har blivit som en maskot för mig. När jag tittar uppströms smälter jag nästan av synen, solen har precis stigit men morgondimman ligger fortfarande som ett täcke över ån. Jag måste ta av mig ryggsäcken och plocka upp min stora kamera och ta några bilder, det luktar skrivbordsbild för datorerna lång väg.

Jag är först att fiska i ån idag, men jag är inte först på plats vid ån för det står ett stort tält monterat vid fotbollsplanen. Jag får senare reda på att det rest fyra killar från Dalarna ner hit till oss för att fiska en vecka i ån. Jag pratar med dom under dagen och de har haft bra fiske alla fyra, jättekul.

Jag går ner mot mitt favoritställe, men stannar ett par gånger vid ställen som bruka hålla fisk, men jag ser ingen aktivitet. Väl på plats i min lilla hölja slår jag mig ner och väntar, jag väntar på att fisken skall göra det första misstaget, att stiga mot en insekt och avslöja sin position. Det dröjer en timma innan något händer och hade det varit för ett par år sedan hade jag redan ”förstört” platsen genom att blindfiska. Det börjar med att det flyter förbi några gula forssländor och till slut visar sig en fisk mitt i ån och samtidigt visar sig en till bakom ett träd som fallit ner och ligger mitt i ån. Jag inriktar mig på fisken som står lämpligare till i mitten av ån och går på knä fram mot åkanten, lossar flugan och drar ut löslina. Mitt första försök slutar i en inte helt perfekt presentation men fisken fortsätter att vaka sekunder efter att min något felplacerade fluga flutit förbi. Jag förbereder ett denna gång något kortare kast och presenterar min kläckare tre meter uppströms fiskens vakposition och väntan blir inte lång innan det verkligen smäller till i spöet, fisken är på. Och jag märker direkt att det är en imponerande fisk och kan verkligen konstatera det när jag ser den första gången. Men innan dess flyger några ångestfyllda minuter förbi då fisken i två omgångar rusar mot tidigare nämnda träd men jag lyckas båda gångerna att styra fisken mot mig bara någon meter innan ett garanterat tafsbrott. Den tröttnar och jag får övertaget och lyckas till slut få ordning på grejerna och ta hem fisken mot mig och mina giriga händer och håv.

Och precis när jag står i slagläge att håva den gör den en sista ansträngning och headbangar bort kroken ur mungipan. Jag har god lust att hoppa i ån, knäcka spöt och elda upp håven, men denna känsla är bara intensiv i några sekunder. Det känns som jag har vunnit ändå på något sätt för även om jag inte fick ”talla” på firren så har mitt personbästa rykt med minst 15 cm i Säveån. Jag uppskattar fisken till runt eller strax över 50 cm(!). Jag sätter mig mot mitt träd och försöker få ordning på känslorna och memorera fisken och hela händelsen. Det börjar vaka igen bakom trädet och även om jag vet att det är omöjligt från min position så försöker jag ändå rikta några kast, men icke.

Sen hör jag hur det prasslar i buskarna och hur det börjar lukta ljuvligt av cigarr, det är Ulf Börjesson med vännen Lars-Åke som kommer och hälsar på mig i min hölja. Och jag vet att ekvationen cigarr + Ulf är lika med stor fisk, och så även denna gång för Ulf har precis landat ett monster. Vi pratar en lång stund om vårt fiske så här långt, om flugor, åar och vatten och givetvis om Säveån. Om jag nu är betuttad i Säveån så är mina känslor att likna med en lågstadieförälskelser mot Ulfs känslor om ån. Det är alltid lika underbart att prata med människor som delar samma besatthet som en annan.

Jag frågar Ulf och Lars-Åke om Danican och statusen kring den och de nämner att det verkligen har börjat nu även om de uppfattat att de som kläckt hittills varit av något mindre storlek. Vi hoppas alla tre att andra generationens nymfer bestämmer sig för att idag är en perfekt dag att gå vidare i livscykeln mot vingad insekt. Samtidigt som vi pratar börjar ån utanför oss att vakna till liv igen efter mitt intrång en halvtimma innan. Det vakar en fisk på andra sidan ån, en fisk som vi alla tre identifierar som en ansenlig firre. Jag frågar Ulf, som ju känner till varenda sten i ån, om det är möjligt att ta sig dit. Det är det, även om det är ett litet äventyr.

Ulf och Lars-Åke tror att Danican kommer att börja kläcka strax innan 11:00 och de vill då vara på plats på deras nästa hållplats i ån så vi önskar varandra en härlig fortsatt dag. När de traskat vidare sätter jag mig och äter frukost och summerar att jag nu varit vid ån i nästan tre timmar och jag har kastat 5 kast och lyckats att drilla en, för mig och i den här ån, väldigt stor öring. Precis så vill jag fiska!

Det går ett par timmar, jag gör slut på kaffet i termosen och bläddrar i min lilla bok om dagsländor som jag alltid har i fiskeryggsäcken. Det fortsätter att vaka där på andra sidan under träden och jag känner att den öringen verkligen gäckar mig. Klockan blir 10:30 och man kan verkligen ställa klockan efter Ulf och Lars-Åke för då börjar de första ”skeppen” att segla nerför ån. Först ett par, sen fler och sen ännu fler. Och fisken är inte sen att reagera, det börjar vaka på ställen jag inte identifierat tidigare varav ett ställe som är inom kastavstånd. Jag knyter på en stor slända i creme/tan på tafsspetsen och smyger i position och samtidigt som det landar en Danica på kepsskärmen och en på handen så verkligen attackerar en öring min imitation och jag blir löjligt lycklig. Där står jag i solen och blåsten och drillar en öring samtidigt som det är sländor överallt, det är en sådan här stund man bara drömmer om. Men drömmar blir till verklighet om man bara ger sig fan på det och fisken håller nog med för jag krokar lätt bort den hullingslösa kroken, gör ett snabbt mått mot spöet innan jag låter den simma åter i ån.

Kläckningen fortsätter men jag har nu ingen fisk att kasta på så jag funderar på att se om det är möjligt att nå fiskarna som vakar på andra sidan. Jag går 20 meter nedströms och försöker komma ihåg Ulfs och Lars-Åkes rekommendationer att sikta in mig på två större stenar som gör det möjligt att nå ut till ön som gör andra sidan inom kastavstånd. Jag kommer halvvägs ut innan jag märker att jag nog bör ha en vadarstav med mig nästa gång. Så jag fegar ur och ska precis vända då jag märker att en annan fisk börjar vaka på de stora sländorna och min position mitt i ån gör den möjlig. Den tar direkt när min imitation landar och jag lyckas landa, mäta och återutsätta den utan att tappa fotfästet i strömmen. Jag tittar på flugan som nu förlorat sina stjärtspröt och av CDC-vingarna är det nu endast en stam kvar. Men det är det givetvis värt efter två snabba Säveåöringar runt 42-45 cm.

Fortsättningen av dagen är givetvis kantad av min upplevelse så här långt och de fåtal moln som syns på himlen är rosa för mig. Jag äter lunch, tittar på sländor och jämför sländor. Och visst är det så att det är två olika Danicor som kläckts, en klassisk modell större i beigeaktig färg men även en något mindre som är mer i ljusoliv. Intressant!

Jag lyckas få en fisk till innan jag nöjd går mot parkeringen igen, även den en fisk jag är stolt över runt 30-35 cm, men som faktiskt kändes något fetare runt buken än de andra två jag haft i händerna. Den väljer att bita på en infettad March Brown i storlek 12 fiskad torr på vak. March Brown sviker aldrig, världens bästa öringfluga? Jag bestämmer mig för att fisken tog den som en kläckande Danica, för det var min avsikt. Jag säger STORT tack till ån, livet och världens bästa lördag och vet du vad det bästa är? På onsdag är jag här igen …