Etikettarkiv: gul forsslända

Right here, right now – just nu är jag är nyfiken gul

Sulphurea EmergerHär är två flugor i gult som jag just nu presenterar för öringarna i min hemmaå.

Just nu är det gult som gäller i ån, och inte mig emot då den gula forssländan är min absoluta favorit när det kommer till dagsländor och tillhörande imitationer. Bakgrunden till min lilla kärleksaffär till ”den gula” började för ett gäng år sedan i en å i norra Härjedalen, och affären började med viss frustration. Jag stod väl placerad och öring och harr reagerade märkbart på en plötslig kläckning av gult i ån och jag fick under en timmas tid några fina minnen för livet.

Imitationen som satt fastknuten på tafsspetsen var ensam i sitt slag i min flugask, den var bunden på krokstorlek 14 och var verkligen lika neongul och vackert utmärkande som de sländor den skulle imitera. Efter en stund var imitationen helt trasig och ofiskbar och de andra flugorna bundna på exakt samma sätt men med en annan nyans av gult fungerade inte alls. Kläckningen fortsatte en stund till och fiskarnas glupska beteende likaså, men utan min neongula variant kunde jag lika gärna fiskat med en portionssnus med krok.

Sulphur[1]

Sen dess har jag letat efter en dylik slända eller bindmaterial med samma neon och übergula nyans och för något år sedan hittade jag rätt och resultatet ser du på bilden här ovan. Flugan har jag bundit på en Knapek D krok, stjärtspröten är Coq de Leon (Ginger Speckled Flor de Escoba), kroppen är av kalkonbiot i färgen Yellow Sulphur, thorax av Stalcup Micro Fine i samma färg, tupphackel från Whiting och vinge av mallard (Mayfly Yellow) och Organza.  Så med denna gult lysande torrfluga och dess kläckande lillebror (som du ser på bilden längst upp men även i detta inlägg) ser jag fram emot att fortsätta krypa, smyga, spana, håva och återutsätta mina älskade öringar.

Med gult i blicken och öring i håven!

/Daniel

 

The Weapon – gul forsslända i olika stadier

Inför stundade flugfiske-bonanza har jag i veckan och veckan som gått kompletterat askarna med nya vapen i jakten efter den stora öringen.

Om cirka två veckor sticker jag norrut närmare bestämt till i flugfiskesammanhang mytomspunna Stavre i Gimån. Det är en resa tillsammans med och arrangerad av Flugfiske i Norden och givetvis är detta något som jag sett fram emot nu i några månader sen det blev bestämt. Med på resan är bland annat Niklas Dahlin och William Moberg-Faulds och enligt uppgift ska även Lars-Åke Olsson och Leif Milling vara med på ett hörn. Det ska bli riktigt kul att få snacka lite flugbindning med Niklas Dahlin och se om man kan snappa upp lite tips och kanske några spännande nya mönster i hans flugaskar.

Givetvis har jag själv fyllt mina flugaskar till bristningsgränsen känns det som inför resan, även om jag vet av erfarenhet att det till slut nästan bara blir ett femtal flugor som kommer bli de jag får flest fisk på. Och det skulle inte förvånga mig om det blir som vanligt att det är Klinkhamer, Parachute Adams, Superpuppan, TKK och LaFontaine Sparkle Emerger som ger mig mest framgång vid ån. Men så får det gärna bli för jag älskar att mixtra vid städet, testa nya idéer, varianter, mönster och material och om jag skulle få fisk på dom är det bara en bonus. Att binda flugan är ju minst halva nöjet, i alla fall för mig. Och rätt som det är träffar man rätt och den flugan/mönstret man bundit hemma vid städet blir en ny favorit för mig och kanske även för dig.

När det kommer till fiske i strömmande vatten är min favoritinsekt den gula forssländan, den vackraste av dem alla. Sländans karaktäristiska gula och ibland orange-gula utseende som alltid är lika iögonfallande går inte att undvika och gillas av öring och harr lika mycket som av mig. Att jag tagit min största harr på en imitation av denna gula skönhet i dunstadiet gör ju heller inte att jag gillar den mindre. Så inför kommande fiskevecka i vackra Jämtland har jag nu laddat min flugask som enkom innehåller torra dagsländor med nya gula sländor.

Torrflugan är den imitation jag gör helst. Bunden på TMC 101, syntetiska stjärtspröt som är splittade i par, kropp av kalkonbiots, thorax av CDC-dubbing, tupphackel och vingar av Medallion Sheeting i passande färg. Vingarna binder jag ner likt ett par spent spinner vingar längst fram vid krokögat och viker sen upp och bak och binder fast. På det är viset skapas automatiskt också ett huvud eller ett par ögon om du så vill, smidigt. Jag har fått en del mail med frågor om Medallion Sheeting som jag ju gärna använder, frågorna har främst behandlat risken för krulliga tafsar. Min upplevelse är att de inte påverkar alls, inte mer än vilken fjäder som helst med stammen kvar som används som vinge. Materialet är så tunt, men framför allt så följsamt att det inte påverkar presentation eller tafsen. ”Nackdelen” kan vara att det ibland kan låta/surra lite när flugan går fram och tillbaka i luften, men fördelen då är att det är enkelt och roligt att binda med och att resultatet blir väl imiterande.

Kläckarmönstret är nytt för mig och jag ser verkligen fram emot att fiska med det, inspirationen kommer från Dave Wiltshire och hans suveräna River Fly Box. Vad som är speciellt med det här mönstret är hur man binder in CDC-tussen och hur man ”på köpet” får en fin imitation av ett vingpar som är på väg ut ur kroppen. Fjädrarna binds in med en pinch-loop och sedan säkrar man fjädrarna framför, bakom och runt om, precis som man gör när man binder in en vingpost för ett fallskärmshackel. Detta säkrar CDCn stenhårt! Den stora tussen CDC är den som gör att flugan flyter och flyter rätt och den lilla tussen bakom imiterar då alltså ett vingpar som är på väg att kläckas ut från kroppen på nymfen. Smart på alla sätt! För skojs skull har jag bundit mönstret på tre olika ”kläckarkrokar” – Partridge 15 BN, Varivas 2200BL och Grip Hooks 14723BL. Som sagt, det är kul att mixtra lite …

På lördag hoppas jag få till några timmar vid ett strömmande vatten och hoppas då på att få testa de här flugorna.

Trevlig midsommar!

/Daniel

 

Paradise City – en dag i paradiset

Ibland stämmer det och allt faller på plats, så var det för mig i underbara Säveån på lördagen.

Det har varit fattigt med fiske för mig i ett par veckor, jag hade inte svingat med spöet sen Hökensåstrippen för ett par veckor sedan. Jobbigt givetvis och begäret, abstinensen har gjort sig påmind varje dag. Att livet innehåller annat än flugfiske är lätt att bli påmind om och prioriteringen mellan flugfisket, familj och arbete är inte alltid självklar, men till slut prioriterar jag nog ändå rätt, hoppas jag i alla fall.

Men så till slut dök då ett tillfälle upp och jag fick möjlighet att spendera en hel dag vid Säveån och för dig som varit vid ån och för dig som fiskat i ån vet hur underbar en dag vid ån är oavsett hur bra fiskelyckan är. Det är omöjligt att förklara hur man nästan kan ha kärlekskänslor (?) till en å och risken är att det blir patetiskt. Men jag vet att du som läser detta delar min passion för flugfisket och kan då säkert relatera och då blir det enklare att skriva om kärleken till en å, eller? Vad är det då som gör Säveån så speciell? Jag skulle vilja börja med att säga att ån är en perfekt å för flugfiske! Den är utmanande, teknisk och du bör veta vad du pysslar med innan du tar med dig spöet till ån. Det gäller att smyga sig på fisken, sitta och vänta och invänta rätt tillfälle att kasta på fisken, och gör du fel är det bara att börja om, detta gäller främst de större fiskarna. Ån och dess omgivning är vacker utan dess like och djur-, fågel- och insektslivet är rikt. När det gäller insekter, som vi ju gillar, så finns allt att tillgå från fjädermygger, bäck-, natt- och dagsländor för att nämna de klassiska flugfiskeinsekterna. Åsandsländan och den gula forssländan är av stor storlek och de var just dessa två insekter som betydde mest för mig.

Jag var vid ån strax innan 05:00 på morgonen, köpt fiskekort, klätt på mig vadare och tacklat upp spö hade jag gjort kvällen innan så det vara bara att kliva ur bilen och gå mot mitt favoritställe på övre sträckan. När jag gick över träbron från parkeringen tittade jag om ”broöringen” som brukar stå och gunga under bron var på plats och visst var den det. Jag har varit vid ån ett par gånger tidigare i år, då utan spö, och den har stått på samma ställe varje gång. Jag låter den vara ostörd, den har blivit som en maskot för mig. När jag tittar uppströms smälter jag nästan av synen, solen har precis stigit men morgondimman ligger fortfarande som ett täcke över ån. Jag måste ta av mig ryggsäcken och plocka upp min stora kamera och ta några bilder, det luktar skrivbordsbild för datorerna lång väg.

Jag är först att fiska i ån idag, men jag är inte först på plats vid ån för det står ett stort tält monterat vid fotbollsplanen. Jag får senare reda på att det rest fyra killar från Dalarna ner hit till oss för att fiska en vecka i ån. Jag pratar med dom under dagen och de har haft bra fiske alla fyra, jättekul.

Jag går ner mot mitt favoritställe, men stannar ett par gånger vid ställen som bruka hålla fisk, men jag ser ingen aktivitet. Väl på plats i min lilla hölja slår jag mig ner och väntar, jag väntar på att fisken skall göra det första misstaget, att stiga mot en insekt och avslöja sin position. Det dröjer en timma innan något händer och hade det varit för ett par år sedan hade jag redan ”förstört” platsen genom att blindfiska. Det börjar med att det flyter förbi några gula forssländor och till slut visar sig en fisk mitt i ån och samtidigt visar sig en till bakom ett träd som fallit ner och ligger mitt i ån. Jag inriktar mig på fisken som står lämpligare till i mitten av ån och går på knä fram mot åkanten, lossar flugan och drar ut löslina. Mitt första försök slutar i en inte helt perfekt presentation men fisken fortsätter att vaka sekunder efter att min något felplacerade fluga flutit förbi. Jag förbereder ett denna gång något kortare kast och presenterar min kläckare tre meter uppströms fiskens vakposition och väntan blir inte lång innan det verkligen smäller till i spöet, fisken är på. Och jag märker direkt att det är en imponerande fisk och kan verkligen konstatera det när jag ser den första gången. Men innan dess flyger några ångestfyllda minuter förbi då fisken i två omgångar rusar mot tidigare nämnda träd men jag lyckas båda gångerna att styra fisken mot mig bara någon meter innan ett garanterat tafsbrott. Den tröttnar och jag får övertaget och lyckas till slut få ordning på grejerna och ta hem fisken mot mig och mina giriga händer och håv.

Och precis när jag står i slagläge att håva den gör den en sista ansträngning och headbangar bort kroken ur mungipan. Jag har god lust att hoppa i ån, knäcka spöt och elda upp håven, men denna känsla är bara intensiv i några sekunder. Det känns som jag har vunnit ändå på något sätt för även om jag inte fick ”talla” på firren så har mitt personbästa rykt med minst 15 cm i Säveån. Jag uppskattar fisken till runt eller strax över 50 cm(!). Jag sätter mig mot mitt träd och försöker få ordning på känslorna och memorera fisken och hela händelsen. Det börjar vaka igen bakom trädet och även om jag vet att det är omöjligt från min position så försöker jag ändå rikta några kast, men icke.

Sen hör jag hur det prasslar i buskarna och hur det börjar lukta ljuvligt av cigarr, det är Ulf Börjesson med vännen Lars-Åke som kommer och hälsar på mig i min hölja. Och jag vet att ekvationen cigarr + Ulf är lika med stor fisk, och så även denna gång för Ulf har precis landat ett monster. Vi pratar en lång stund om vårt fiske så här långt, om flugor, åar och vatten och givetvis om Säveån. Om jag nu är betuttad i Säveån så är mina känslor att likna med en lågstadieförälskelser mot Ulfs känslor om ån. Det är alltid lika underbart att prata med människor som delar samma besatthet som en annan.

Jag frågar Ulf och Lars-Åke om Danican och statusen kring den och de nämner att det verkligen har börjat nu även om de uppfattat att de som kläckt hittills varit av något mindre storlek. Vi hoppas alla tre att andra generationens nymfer bestämmer sig för att idag är en perfekt dag att gå vidare i livscykeln mot vingad insekt. Samtidigt som vi pratar börjar ån utanför oss att vakna till liv igen efter mitt intrång en halvtimma innan. Det vakar en fisk på andra sidan ån, en fisk som vi alla tre identifierar som en ansenlig firre. Jag frågar Ulf, som ju känner till varenda sten i ån, om det är möjligt att ta sig dit. Det är det, även om det är ett litet äventyr.

Ulf och Lars-Åke tror att Danican kommer att börja kläcka strax innan 11:00 och de vill då vara på plats på deras nästa hållplats i ån så vi önskar varandra en härlig fortsatt dag. När de traskat vidare sätter jag mig och äter frukost och summerar att jag nu varit vid ån i nästan tre timmar och jag har kastat 5 kast och lyckats att drilla en, för mig och i den här ån, väldigt stor öring. Precis så vill jag fiska!

Det går ett par timmar, jag gör slut på kaffet i termosen och bläddrar i min lilla bok om dagsländor som jag alltid har i fiskeryggsäcken. Det fortsätter att vaka där på andra sidan under träden och jag känner att den öringen verkligen gäckar mig. Klockan blir 10:30 och man kan verkligen ställa klockan efter Ulf och Lars-Åke för då börjar de första ”skeppen” att segla nerför ån. Först ett par, sen fler och sen ännu fler. Och fisken är inte sen att reagera, det börjar vaka på ställen jag inte identifierat tidigare varav ett ställe som är inom kastavstånd. Jag knyter på en stor slända i creme/tan på tafsspetsen och smyger i position och samtidigt som det landar en Danica på kepsskärmen och en på handen så verkligen attackerar en öring min imitation och jag blir löjligt lycklig. Där står jag i solen och blåsten och drillar en öring samtidigt som det är sländor överallt, det är en sådan här stund man bara drömmer om. Men drömmar blir till verklighet om man bara ger sig fan på det och fisken håller nog med för jag krokar lätt bort den hullingslösa kroken, gör ett snabbt mått mot spöet innan jag låter den simma åter i ån.

Kläckningen fortsätter men jag har nu ingen fisk att kasta på så jag funderar på att se om det är möjligt att nå fiskarna som vakar på andra sidan. Jag går 20 meter nedströms och försöker komma ihåg Ulfs och Lars-Åkes rekommendationer att sikta in mig på två större stenar som gör det möjligt att nå ut till ön som gör andra sidan inom kastavstånd. Jag kommer halvvägs ut innan jag märker att jag nog bör ha en vadarstav med mig nästa gång. Så jag fegar ur och ska precis vända då jag märker att en annan fisk börjar vaka på de stora sländorna och min position mitt i ån gör den möjlig. Den tar direkt när min imitation landar och jag lyckas landa, mäta och återutsätta den utan att tappa fotfästet i strömmen. Jag tittar på flugan som nu förlorat sina stjärtspröt och av CDC-vingarna är det nu endast en stam kvar. Men det är det givetvis värt efter två snabba Säveåöringar runt 42-45 cm.

Fortsättningen av dagen är givetvis kantad av min upplevelse så här långt och de fåtal moln som syns på himlen är rosa för mig. Jag äter lunch, tittar på sländor och jämför sländor. Och visst är det så att det är två olika Danicor som kläckts, en klassisk modell större i beigeaktig färg men även en något mindre som är mer i ljusoliv. Intressant!

Jag lyckas få en fisk till innan jag nöjd går mot parkeringen igen, även den en fisk jag är stolt över runt 30-35 cm, men som faktiskt kändes något fetare runt buken än de andra två jag haft i händerna. Den väljer att bita på en infettad March Brown i storlek 12 fiskad torr på vak. March Brown sviker aldrig, världens bästa öringfluga? Jag bestämmer mig för att fisken tog den som en kläckande Danica, för det var min avsikt. Jag säger STORT tack till ån, livet och världens bästa lördag och vet du vad det bästa är? På onsdag är jag här igen …

Memories – gult är inte fult

Till sommaren återvänder jag till Tännäs och till det här året har jag i alla fall lärt mig en sak, att inte ha endast ett exemplar av en fluga i asken.

Sommaren 2009, veckan efter midsommar, var jag och min gode vän Per i Tännäs för en veckas fiske i den övre delen av Tännån. Mer om detta äventyr kan du läsa här. Det var en fantastisk vecka på många sätt, otroligt vacker trakt, bra sällskap och fisket var bra och lärorikt. I år är jag/vi klokare så vi räknar med ännu bättre fiske. Planerna just nu är fiske i Tännån i kanske fem dagar och sen några dagars fiske i trakten, Mittån har vi t ex. tänkt att besöka.

En av dagarna i Tännäs 2009 hade vi grymt fint fiske efter stor harr både Per och jag. Några tog vi och några tappade vi. Och allra bäst fiske hade jag med torr imitation av gul forsslända i krokstorlek 12. Jag hade flera sådana flugor, men endast en av en betydligt ljusare och fluorescerande gul färg. Flugan var inte hembunden och låg placerad under några andra flugor som jag inte trodde på, alla mina imitationer av gul forsslända hade en mer diskret ”vanlig” gul färg. Jag hittade ett hot-spot vid ån som jag trodde på och krokade några mindra harrar på en TKK, men helt plötsligt kom det några gula forssländor flytande på vattenytan och det vakade brutalt på dem bara meter från mig. Jag lyckades fånga en slända i handen och granskade den först och sen innehållet i min torrflugeask, och det som imiterade bäst var just den fluorescerande ”fula ankungen”.

Harren gillade ljusgult i Tännån

Jag knöt på imitationen och festen började. I första kastet satt det direkt en riktigt fin harr på kroken. Jag missade första chansen till att håva den, vilket resulterade i en rusning jag inte var med på alls och fisken släppte. Det var givetvis riktigt jobbigt och flertalet var de svordomar som ljöd över nejden. Riktigt asförbannad kastade jag flugan uppströms igen och då satt nästa harr på, den lyckades jag håva och lyckan var total. Kul var att i nästan samma ögonblick så lyckades Per håva en stor harr som han tappade dagen innan, varför vi vet det beror på att hans fluga satt kvar i fisken sen dagen innan. Harren jag tog bestämde vi skulle bli middagsmat så den avlivades. När jag stod där och plockade fram tafsmaterial för att i förebyggande syfte byta spets hörde jag ett vak 10 meter uppströms, jag plockade upp spöet och kastade mot vaket. Flugan landade några meter ovanför vaket och strömmen drog flugan perfekt ner mot målet. Det plaskade till och nästa fight var ett faktum. Den här harren var i samma storlek som den som låg vid mina fötter och snart skulle ligga på grillen. Jag lyckades landa fisken och återutsätta den utan några större problem. Problemen skulle dock komma när jag tittade på den, minst sagt, lyckobringande flugan. Vingen var luggsliten och kroken utböjd. Jag försökte böja tillbaka kroken, men då gick den av i krokböjen. Inget att göra, tänkte jag då, utan tog en dylik imitation i samma storlek men med en annan gul nyans ur asken och knöt på. Jag fick ingen mer fisk den dagen, trots att jag hade flertalet fina vak att kasta på.

Jag har sedan dess funderat mycket på om min lycka och senare mindre lycka endast kunde bero på nyansen på flugan som rönte sådan framgång. Hur som helst så lämnar jag inget åt slumpen i år och igår kväll band jag upp 5 st ljusgula dagsländeimitationer. Målet med slutresultatet, förutom färgen/nyansen, var att få en fluga som flyter bra även i strömmande vatten.

Det är en stor underdrift när jag skriver hur mycket jag längtar efter att testa den här flugan på samma ställe som då för två år sedan. Det var riktigt frustrerande att ha hittat nyckeln, tappat den och det fanns stora och stridbara fiskar bakom varje dörr. Nu hoppas jag att jag återfunnit nyckeln och att harrarna har samma favoriträtt i år som 2009.

  • Krok: FTB 103 BL i krokstorlek 12
  • Stjärt: Mayfly Tails
  • Kropp: Fly-Rite (#39 Pale Watery Yellow)
  • Tråd och ribbing: Sheer 14/0
  • Thorax: CDC
  • Vinge: Polygarn
  • Hackel: Tuppnacke (Silver Badger)