Här är en mycket enkel fluga att knyta på tafsspetsen när regnbågarna och öringarna går i ytan och plockar kläckande mumsbitar.
En stilla, solig vårkväll vid klubbsjöarna eller i Hökensås och fisken går försiktigt och sörplar i ytfilmen efter kläckande fjädermyggor eller andra små gynnare som gör sig redo att lufta vingarna för första gången. Jag kan redan se det framför mig …
När det kommer till put-and-take fiske så har jag tagit ett stort antal av mina fiskar på små enkla kläckare. Det är ett oerhört spännande och roligt fiske, det är i och för sig allt torrflugefiske. Det värsta med torrflugefiske i stilla vatten är att ha tålamodet att låta flugan ligga så länge som ofta krävs. För fisken har ju sin vandringsväg i våra sjöar, och det är stor risk att den inom kort återkommer till det ställe där du nyss upptäckte att den vakade. Så länge som du eller något/någon annan inte skrämt den förstås.
Just detta att flugan ofta måste ligga stilla och flyta, ibland, länge på ytan kräver ju en del av flugan. Att den flyter bra och länge då alltså. För min egen del så har jag tills nu uteslutande använt CDC som flytkudde när det kommer till en sådan här enkel och effektiv imitation av en kläckande midges (ett bra samlingsnamn tycker jag). Men här har jag istället använt hår från snöskoharens tass. Tills nu har jag inte bundit med detta material alls, men det kommer jag nog att göra mer frekvent framöver. Jämfört med CDC så är ju det här hårets absoluta fördel att det är mer hållbart och är lättare att göra rent från fiskslem och vatten efter en fight med en ursinnig fisk.
Flugan jag nu har proppat min ”myggask” full med kallar jag för Slayer, dels med tanke på att jag lyssnade på bandet oerhört högt när jag satt och band dem och för att jag är säker på att den kommer att bli en riktig ”dräpare” i sjöarna kommande säsong. Den är bunden på en mycket trevlig krok för t ex. kläckare och nattsländepuppor, kroken heter Grip 14723BL och jag har bundit i storlekarna 16 och 18. Kroppen består av bindtråd som jag ribbat med tafsmaterial, till thorax har jag använt ekorrdubbing med SLF iblandat eller tvinnat påfågelherl. Och sen har vi ju då en liten tuss snöskohare som jag rensat så noga jag kan från det luddiga underhåret och när flugan är färdigbunden applicerar jag Watershed på tussen för extra försäkring.
Som synes är det en väldigt enkel fluga att binda och har man en kväll över vid bindstädet så hinner man binda upp ett 20-tal som räcker hela säsongen. Den flyter oerhört bra, speciellt om man impregnerar tussen redan vid bindstädet och att ribba kroppen med tafsmaterial ser riktigt läckert ut under vattnet. Trout beware …
Fiske en vecka innan jul har jag aldrig gjort förut, men årets milda vinter tände gnistan och jag kunde inte hålla mig från att testa.
Häromdagen bestämde jag mig för att passa på att fiska, det har inte varit många dagar med minusgrader här på västkusten så här långt i år. Det har mest regnat och blåst kraftigt, men det är ju inte så speciellt, det är man ju van vid. Däremot så låg ju isarna tjocka på sjöarna vid den här tiden både förra året och året innan, dessutom drivvis med snö. Men i år så har det, så här långt, varit höst på vintern och tanken slog mig häromdagen att jag är bra dum om jag inte passar på att dra nytta av detta och bege mig ut och fiskar.
Sagt och gjort, jag bestämde med min kompis Richard att idag söndag passade utmärkt. Klubbsjörna är stängda sen någon månad tillbaka så klubbens allmänna och kommersiella sjö Kullsjön passar perfekt. Dock fegade Richard ut och meddelade i ett SMS att han skulle julpynta istället för att fiska, konstiga prioriteringar en del har tänkte jag sarkastiskt. Men jag stannade upp ett tag och funderade på hur tokigt det var att orden och valmöjligheterna ”fiske” och ”julpynta” fanns i samma SMS.
Typiskt nog så visade termometern ett par minsugrader när jag gick upp idag på morgonen. Men med en stark vilja och en välfylld termos med starkt och varmt kaffe kan man komma långt. Jag klädde mig i flertalet lager under vadarutrustningen. Viktigast för mig när jag fiskar i kall temperatur är fötterna och ett antal kalla havsöringspremiärer i april vid kusten har lärt mig att ett par för stora vadarskor som möjliggör åtminstone tre lager med tjocka strumpor är ett måste i utrustningen. Fötterna håller sig varma av lagren samt att det finns utrymme för fötterna, då fryser man inte. Händerna är dock en helt annan historia, jag kan inte fiska med några slags vantar eller dylikt på händerna. Jag har försökt flertalet gånger, men känslan infinner sig inte.
Antingen är jag först eller så är jag knäpp, det var vad jag tänkte när jag kom fram till sjön vid 10 tiden på förmiddagen och parkeringen var helt tom. Men efter att jag monterat spöet, krängt på mig chest-pack och tagit de första stegen genom skogen ner mot vattnet hörde jag en bil svänga in på parkeringen. Jag var bara först, inte knäpp. Väl nere vid vattnet var det svårt att inte njuta. Synen av en helt blank vattenyta och vetskapen om att jag alldeles strax ska gå ut i vattnet och börja svinga gjorde mig varm. Och som om det inte vore nog så upptäckte jag faktiskt ett par vak på sjön. Det började surra i hjärnkontoret, vad vakar fisken efter? Seglivade landinsekter som inte klarat frostnatten och hamnat på vattenytan? Barr? Kottar?
Flugan för dagen, som så många andra tillfällen den här säsongen, blev en olivgrön igelimitation. Efter ett par uppvärmande kast för att hitta rytm och tempo började jag misstänka att jag inte lyckats föra linan rätt genom spöringarna när jag monterade spöet för en liten stund sedan. Men när jag spanade upptäckte jag att det redan börjat bildats små isklumpar i spöringarna som gjorde att linan inte riktigt rörde sig så obehindrat som brukligt. Jag kom och tänka på när jag och Per var i Hökensås sent förra hösten, då det var -7 grader när vi gick upp på morgonen och vi fick knacka is i de lugnare vikarna på morgonkvisten. Då när vi blev kalla om händerna doppade vi händerna i vattnet för att värma oss, kylan kom ju hastigt förra året och vattnet hade inte hunnit reagera riktigt när vi var där då. Så jag doppade spöet i vattnet och isklumparna försvann ganska omgående.
Och i femte kastet för dagen känner jag hur det verkligen rycker/suger till i spöet och dagens första fisk sitter på. Fisken är stark och verkligen seg och jag får verkligen kämpa, en riktigt spännande drill med ett par rusningar får mig att bli varm och glömma bort både avdomnande händer och is i spöringarna för en stund. Efter en liten stund kommer fisken upp till ytan och jag ser att det är en ganska stor och fet fisk som gillade min Leech, den är ganska mörk i färgerna och den karaktäristiska rödrosa randen på regnbågsöringen är nästan djupröd. Jag landar den till slut och bestämmer mig redan där utvadad i sjön att den kommer bli perfekt som huvudrätt på nyårsafton.
Jag vadar upp och ombesörjer den och sticker händerna i mina vantar. För så är det idag, jag kan fiska en kvart, tjugo minuter sen måste jag gå upp och värma mig om händerna i mina tjocka vantar eller med händerna runt en kopp kaffe i några minuter och sen i igen. Jag har ytterligare tre hugg och av de två längre drillningar på samma fluga där jag är förloraren och fisken vinnaren. Flugan blir tillslut helt trasig och söndertuggad av de urstarka fiskarna som simmar i sjön. För regnbågsfisket har denna igelimitation varit flugan nummer 1 för mig i år, förrådet jag band upp vid den här tiden förra året börjar sina så jag måste binda upp fler, men mer om det en annan gång.
När jag avslutar dagen och går runt sjön tillbaka mot bilen har flera fiskare anslutit. Jag räknar till 7 bilar på parkeringen. Det här med fiske i december känns verkligen lyxigt och jag hoppas nu att temperaturen fortsätter vara runt nollan så jag kan sticka ut igen i mellandagarna. Kanske man till och med skulle hålla sig nykter på nyårsafton och sticka ut på nyårsdagen, snacka om rekordtidig premiär. Men först ska vi fira jul och jag önskar dig som läser detta en fanatiskt trevlig julhelg med många flugfiskerelaterade klappar under granen.
Det blev ett besök till i klubbsjöarna i år. Och denna gång slapp jag både arbeta och/eller åka hem med svansen mellan benen med en trasig rulle.
Det känns givetvis lite bittert att inse att flugfiskesäsongen nu är över för min del. Men där något tar slut tar något annat vid.
Säsongen 2011 har varit bra, riktigt bra. Huvudpunkten på säsongen är givetvis dagarna i Tännån, men även de två besöken i Hökensås och årets första fisketillfälle i Säveån i maj ligger mig varmt om hjärtat. Men där emellan då? Ja, då är det de tillgängliga klubbsjöarna som lindrar mitt absoluta fiskebegär. Och även där har jag upplevt flertalet spännande incidenter i år, allt från fiske i hårt väder och hårt regn till stor fisk som gått ner på botten och tjurat med mina flugor i mungipan till tappade fiskar och fångade fiskar.
Förra helgen var det arbetsmöten i klubben, träd fälldes, det gjordes snyggt runt klubbstugan, spångar reparerades och några utav flytbryggorna togs upp på land inför is och vinter. Och på min väg utmed den större utav klubbsjöarna, på väg bort mot min favorit, det något mindre var det kul att se att det faktiskt vakade just där där jag och några kamrater tog upp en brygga förra helgen.
Väl framme vid ”min” sjö såg jag spåren av att det nyss vakat på den spegelblanka vattenytan, några som anhopningar av bubblor på vattenytan på ett tiotal ställen. Trevligt! Jag började direkt hoppas på att få fånga höstpigg regnbågsöring på torrfluga så här på säsongens elfte timma. Jag hade alla sinnen öppna när jag trädde linan genom spöringarna med förhoppningen att upptäcka vakande fisk. Men jag fick ha små små svarta torrflugor i tanken ännu så länge, jag knöt på en ganska tung flicksländenymf och kastade ut.
Precis när tafsen sträckt ut och flugan slagit runt och hamnat i vattnet började det vaka ganska nära land. Typiskt, tänkte jag. Men jag hade karaktär och bytte inte imitation och fiskesätt direkt utan fortsatte att nöta med min förtyngda flicksländenymf. Och jag har faktiskt ett par hugg ganska omgående men ingen fisk som fastnar. Till slut tar mitt tålamod och karaktär slut för det börjar nu vaka allt mer så jag byter till en liten torrfluga i krokstorlek 20 (TMC 101) med kropp av strippat påfågelherl, vinge av en liten tofs vit CDC samt ett ytterst sparsamt hackel av brunt CDC. Flugan är lätt och liten och CDCn gör att den flyter lågt på vattenytan och den lilla vita tofsen gör den lilla flugan ytterst synlig på vattenytan. Och i första kastet får jag fisk! Flugan hinner landa och sätta sig till rätta på vattenytan, de små små ringarna från flugans landning hinner försvinna men lugnet på vattenytan avbryts nästan omgående av att fisknos försiktigt kommer upp och sörplar i sig den lilla flugan.
Min dröm om ett spännande torrflugefiske med små imitationer på pigg regnbågsöring blir sann. Det blir en spännande kamp med mig som slutsegrare, men fisken får återgå till sjön. Put, take & Release. Säga vad ni vill om catch & release i en put & take sjö, men min inställning är att om fisken är pigg och inte är skadad av tafs, fluga eller av min behandling så gör den bättre nytta i sjön än i min frys. Jag fortsätter en stund i samma anda, och har en spännande timma med kastande och fiskande på vak och ett par tappade fiskar. Den sista timman fiskar jag i ”stora sjön” och lyckas lura ytterligare en firre, den här gången på den flicksländenymf med en tungstensskalle.
Men till slut är ändå säsongen slut, och det känns väldigt jobbigt att inse att det är många månader tills det att jag står vid ett vatten igen med ”den där känslan”. Men nu tar ju en annan säsong vid och för mig innebär den flugbindning och relaterad litteratur och film. Just nu håller jag ju på att binda mig igenom dagsländans livsscykel och har kommit till de ”torra” kläckarna. Men jag har även tänkt att i vinter binda mig igenom Johan Klingbergs senaste flugbindningsfilm om CDC samt även filmen Flies That Catch Fish. Jag har även samlat på mig sommarens skörd av flugfiske- och flugbindningstidningar som jag ännu inte hunnit att läsa.
Vad säsongen 2012 kommer att innehålla är ännu helt oplanerat. Kanske lyckas jag att få till en längre resa norröver, men det är inte klart ännu. Då vi i familjen ska flytta vårt bohag från Göteborg något söder över och närmare kusten är det säkerligen troligt att jag kommer att fiska mer i havet efter havsöring, det ser jag faktiskt fram emot. Jag ser även fram emot att fiska mer vid kusten, inte bara de första veckorna i april utan även sommarnätter. Att det blir en tur till Hökensås på vårkanten när Vulgatan börjar att kläcka vågar jag dock redan nu att utlova.
Jag återkommer igen inom kort här på bloggen, då med ett spännande och mångsidigt ”kläckarmönster”.
Nu är jag hemma igen efter tre dagars intensivt fiske i Hökensåsområdet. Och fisket var bra, väldigt bra! Men bara för mig och bara ibland.
Det gick fort när jag kom fram till Hökensås på fredagsförmiddagen – hämta nyckel till stugan, köpa fiskekort, packa in i stugan och äta en tidig lunch. Allt gick på under en timma, jag var grymt fiskesugen. Vädret var perfekt, även om det blåste lite i överkant. När jag och Per var i området förra hösten vid den här tiden så hade vi flertalet minusgrader på morgonen och det hade till och med hunnits bilda lite is i några vikar i sjöarna under natten. Snacka om scenförändring för nu var det strålande solsken och väldigt varmt för årstiden.
Under bilresan till Hökensås funderade jag på hur jag skulle lägga upp mitt fiske, framför allt då var, i vilka sjöar, jag skulle fiska. Först och främst bestämde jag mig för att trotsa mörkret vid gryning och skymning och börja fiska på morgonen vid 06:00 då det fortfarande är mörkt, och inte avsluta dagen före 20:00. Det innebar alltså cirka en timmas nästan totalt mörkerfiske på morgonen och på kvällen. Detta beslut är något som jag inte kommer att ångra, men mer om det senare.
Det blev Prinsasjöarna på fredagen. Eller, jag bestämde mig för att börja där och ”se vad som händer”. Händer det inget svänger jag nog upp till Enesjön framåt kvällskvisten. Mitt fiskekort gällde från 13:00 på fredagen till 13:00 på söndagen, så 13:00 på fredagen stod jag då äntligen på parkeringen med spö i handen och tittade ut över sjön. Det vakade sporadiskt i mitten av sjön (som vanligt) och det var några äldre herrar som stod i vikarna närmast parkeringen och nötte.
På min promenad bort till ”bortre delen” av sjön stannade jag till och snackade lite med en av ”gubbarna”, det hade varit trögt fiske hela dagen, men hans kompis där borta hade fått en fin öring för en stund sedan på en liten svart nymf. När jag kom fram till det ställe där de båda Prinsasjöarna kommer samman hör jag ett rejält plaskvak bakom skogsdungen. När jag kommer fram har vakringarna nästan försvunnit, men det går ändå att lura ut ungefär var fisken hade hittat något den gillade. Men jag slipper lura länge, för medan jag står och tittar i flugasken efter inspiration vakar det på nästan samma ställe igen. Om det vakar så kraftigt och jag inte vet eller ser vad fisken tar brukar jag knyta på en svart Klinkhamer Special, och idag var inget undantag. Och snart står jag där och flinar med böjt spö och knarrande rulle. Fisken tar flugan brutalt! Jag förmodar att fisken gick och jagade landinsekter som fastnat i ytfilmen, speciellt när det är så här nära land och det blåser ganska kraftigt.
Det kändes underbart att få fisk i stort sett omgående! Jag firar denna tidiga triumf med att sätta mig i en solig glänta med en kopp kaffe. Det är förstås ljuvligt att sitta i solen och njuta och spana efter fisk som avslöjar sig genom att vaka efter byten på vattenytan. Men de sporadiska vak jag såg när jag kom till sjön för en stund sedan har nu helt avtagit. Efter min lilla paus står jag där igen och letar efter inspiration i flugasken, mina ögon landar på en Montana med röda inslag, den har jag fått fisk på förut här i sjön.
Men timmarna går och det blir eftermiddag och inget händer. Ju senare det blir på dagen desto mer avtar vinden vilket är välkommet. Jag fortsätter att nöta på lika olika ställen runt sjön och avverkar både streamers som Muddler, flicksländenymfer och några nymfer. Det är inte förrän jag bytt tafsspets och knyter på en förtyngd brun nattsländepuppa i krokstorlek 16 som det börjar hända igen. I andra kastet känner jag hur en firre nafsar efter flugan men fastnar inte. Jag upprepar kastet ett par gånger och det blir för mycket för fisken, det är en fin öring runt kilot. Jag behåller fisken och beger mig bort mot parkeringen för att grilla den. Jag är helt ensam vid sjön så jag sitter länge och njuter av en god grillad färskfångad öring, den smakar ljuvligt! Solen börjar nu gå ner och det blir mörkt ganska fort, det är nu helt vindstilla och sjön ligger helt blank. Och som på en given signal börjar det vaka ganska kraftigt runt om i sjön, och nu är det inte bara mitt ute i sjön det vakar utan även närmare mot land. Fiskarna vågar sig in närmare land nu på kvällskvisten, dels i skydd av mörkret, men sen är ju sjön vid den här tiden inte heller ”söndervadad” av oförsiktiga fiskare som inte tror det har någon betydelse att man plaskar rakt ut i sjön och ställer sig och fiskar. Jag hör flera gånger under helgen olika personer som klagar över att fisken inte går att nå då de vakar mitt ute i sjön, men sedan stövlar/plaskar ut i sjön för att ställa sig att fiska, de ser inte sambandet. Synd.
Även om jag inte fångar någon mer fisk idag, så har jag ett spännande kvälls- och mörkerfiske mellan 19 och 20:00. Jag har flera fiskar som går upp och nosar på de Superpuppor jag presenterar, men jag lyckas inte hålla någon. Jag återgår till stugan för att avnjuta några kalla öl, chips och en bra bok innan jag somnar på två sekunder.
När min iPhone börjar alarmera kl. 05:00 på lördagsmorgonen tror jag knappt det är sant, det känns som jag sovit i fem minuter, fast jag lyckats få 7 timmars sömn. Jag är riktigt sugen på att ”snooza”, men lyckas komma på bättre idéer och pallrar mig upp. Jag fyller termosen med kaffe och packar ryggsäcken med frukostfrallor och mjukost. Det är ingen aktivitet i stugbyn och det är helt mörkt, jag blir överraskad att ingen annan verkar ha samma idé som jag, att fisken säkerligen är väldigt hungrig så här dags och att den värmebölja som kallats ”Tyskvärmen” säkerligen också innebär att det nog kommer kläcka en del fjädermygg och små dagsländor när solen börjar gå upp. Ensamheten består vid Lilla Havsjön, ingen bil på parkeringen och där ute i mörkret hör jag hur det vakar för fullt. Jag tar på mig pannlampan och går försiktigt genom skogen bort mot det stället i sjön som Per och Richard stod vid i våras och fiskade medan jag utforskade sjön för mig själv. Stället lockar mig då man knappt behöver vada då en liten halvö sticker ut som en tunga i sjön och man kan fiska av i stort sett i alla håll. Det är helt lugnt och stilla, inte ens en minsta vindpust och fiskarna fortsätter sin vakfest där ute i mörkret, jag blir lite stressad av att komma fram men vill inte stressa när jag fiskar eller lyckas halka på hala rötter eller annat i skogen.
Klockan är ganska exakt 06:00 när jag kommer fram till ”min lilla halvö”. När jag knutit på en liten mörk kläckare i storlek 18 släcker jag pannlampan och väntar in att ögon och hjärna tillsammans skall hitta mörkerseendet. Jag står kvar på land, jag behöver inte vada för det vakar bara några meter utanför mig. De kommande två timmarna mellan kl. 06 och 08 har jag ett FANTASTISKT fiske och jag har fisk i nästan varenda kast! Jag landar fem riktigt fina fiskar och tappar minst lika många på grund av tafsbrott. Jag fiskar med en tunn 6X tafs för mina små CDC Shuttlecock i krokstorlek 18 och 20. Jag tror knappt att det är sant! Halvvägs in i detta två timmars inferno, klockan 07, går solen upp och omedelbart kommer morgondimman, och vilken dimma sen! Och det går fort från att vara lite disigt till att vara helt ”mjölkigt” över sjön. Men fiskarna slutar inte att vaka trots detta utan fortsätter att sörpla kläckande fjädermyggor och, som jag uppfattar det, dammsländor och jag har alltså hittat nyckeln för den här kläckningen. Den sista fisken ser jag inte när den tar min lilla kläckare, utan jag får förlita mig på hörseln, dimman ligger nu så tjock att jag inte ser flugan 10 meter ut i sjön. Så efter 5 landade fiskar som alla verkligen bjöd upp kamp och det på en tunn tafs och hullingslös krok, vilket gjorde det hela ännu mer spännande, och minst lika många till som jag tappade sätter jag mig ned och äter frukost i dimman.
När klockan blir 09:00 har jag pausat färdigt och dimman har då börjat att lätta, då anländer också de andra flugfiskarna till sjön. Men de kommer tre timmar försent, för nu är sjön helt död, inga vak och ingen huggvillig fisk. Jag är kvar vid sjön och presenterar både det ena och det andra innan jag ger upp. Jag ser eller hör inte heller någon annan drilla fisk och det muttras ljudligt över sjön över ”hur trögfiskat det är”, ni skulle varit här på morgonen, då var det verkligen action.
Jag åker upp till stugan för att packa ryggsäcken med lunch, vilket ofta innebär en burk vita bönor när jag är ensam ute och fiskar. Smidigt och mättande. Jag åker ner till Enesjön, men vänder då det är fullt med folk. Inte konstigt, tänker jag, när det är sommar på hösten, 20 grader i solen och helt vindstilla. Jag åker till Prinsasjöarna istället och är beredd på samma tillströmning av flugfiskare där, men det är inte alls lika mycket folk där, konstigt nog. Jag går bort till mitt favoritställe och ser fram emot att kunna stå och ”dänga” utan att behöva kämpa mot den motvind som alltid annars är ett givet inslag på stället.
Jag nöter i två timmar utan en tillstymmelse till hugg eller fisk, och återigen så varken hör eller ser jag någon annan med lycka heller. Jag lunchar och passar på att slumra till i solen i en halvtimma. Sen kör jag en timma till innan jag beslutar mig för att spara flugfiskemusklerna till kvällningen, jag parkerar mig vid strandkanten, solar och dricker några öl.
Ju senare på dagen det blir desto mindre folk blir det vid sjön. Och när klockan blir 18 och det börjar skymma är det bara jag och ett sällskap på två kvar. Jag börjar förbereda mig för kvällsfisket genom att knyta på en ny tafsspets och på den spetsen en mörkbrun Superpuppa. Det är magiskt tyst och lugnt och sjön ligger bokstavligen spegelblank. När jag försiktigt vadat ut några meter hör jag ”Nej! Nu skiter vi i det här” från andra sidan sjön. Och medan de packar in sig i bilen vaknar sjön till liv som på en given signal, fisken börjar vaka och jag ser ganska omgående vad de är intresserade av för flertalet brun-orangea nattsländor i ca. storlek 14 ”vandrar” in mot land och mer säker mark än en lugn vattenyta på en sjö med öring och regnbågsöring i. Jag börjar ångra mitt flugval och funderar på om jag ska knyta på en E-12 eller en Streaking Caddis istället. Men jag låter flugan vara kvar och för det är jag glad för det tar inte många minuter innan en fin öring försiktigt går upp och sörplar i sig min puppa. Öringen blir inte lika glad som mig och väljer att sticka iväg rakt ut i sjön med förhoppningar om frihet. Det är väldigt ballt att stå och drilla fisk samtidigt som det vakar bara några meter från mig. Sen dröjer det en stund, men jag får ytterligare en fisk, den här gången en regnbågsöring, ikväll på samma fluga. Det är då helt mörkt ute och trots att vakfesten i sjön inte avtagit beslutar jag mig för att åka tillbaka till stugan. Jag var ju uppe och snurrade redan kl. 05 i morse och känner mig mer än nöjd med dagens resultat. Väl åter i stugan funderar jag på att skicka ett mail eller ett SMS till Per och Richard om vad jag upplevt idag, men sansar mig, jag vet att jag inte skulle uppskattat att få ett dylikt meddelande om jag inte varit på plats. Stackare … Jag är riktigt trött och orkar inte laga kvällsmat utan nöjer mig med några starköl och en påse chips som ”middag”, är det grabbhelg så är det.
Om jag funderade på att snooza på lördagsmorgonen, så hoppar jag upp ur sängen som en spänd fjäder på söndagsmorgonen kl. 05:00. Det tar inte många minuter att städa ut mina prylar ur stugan och in i bilen, själva städningen av stugan har jag, som brukligt är, valt att förhandsbetala. Jag hinner knappt vakna till innan vadarutrustningen sitter på kroppen och jag sitter i bilen på väg ner till Lilla Havsjön, mina förhoppningar är givetvis stora på att få uppleva ett likadant fiske som på lördagsmorgonen. Och det börjar lovande för jag hör hur det vakar i sjön så fort jag stiger ur bilen, pannlampa på och promenad bort till ”stället”. Jag hann med att sondera flugaskarna något innan jag somnade på lördagskvällen, jag har 5 st CDC Shuttlecocks kvar, jag hoppas att det räcker. Det gick åt cirka 10 st morgonen innan på grund av tafsbrott och fiskkamp.
Söndagsmorgonen blir en kopia på lördagsmorgonen och jag befinner mig i ett lyckorus utan dess like. Jag kan prickkasta på vak från strandkanten och har fisk som går upp till mina små imitationer nästan i varje kast. En av fiskarna jag får på söndagsmorgonen kommer jag verkligen komma ihåg, det är också den första av 4 som jag landar på söndagsmorgonen. Den är stor och får inte plats i håven och den tar minst en kvart att få kontroll på, att tafs och tålamod höll är jag imponerad av så här i efterhand, jag uppskattar den till en bra bit över 2 kg. När det börjar ljusna något ser jag bättre vad det är som fiskarna vakar så mycket efter. Jag ser flertalet mindre dagsländor, fjädermyggor, men även ett par väldigt stora sländor som jag tror är sjösandsländor (?).
När klockan är lite över 08:00 är jag helt slut efter att ha landat fyra fiskar och tappat minst lika många. Jag tar frukost och sitter och tittar på vakfesten som pågår ytterligare en halvtimma för att sedan avta helt, och precis som på lördagen så slutar fisken att hugga och vaka samtidigt som de första andra gästerna anländer. Det kommer bort en gubbe och snackar lite med mig, han är nyfiken på om jag ”känt något”. Jag berättar vad jag upplevt både idag och på lördagen och att han är några timmar sen. Han svarar att han ”misstänkte det”, men ”jag kom inte ur sängen imorse”. Jag berättar vad jag fått fisk på och han undrar om han får se en av flugorna, men jag måste göra honom besviken då mina har tagit slut, den enda jag har kvar är en mörkrödbrun variant, men där är CDC-tofsen borttuggad. Men jag ger honom adressen hit till bloggen och nämner att jag måste binda upp ett gäng nya och då kommer jag publicera bilder här, så om du läser detta så får du hålla ut ett par dagar till, jag är på G med nya Shuttlecocks, jag lovar.
Beväpnad med en näve nya flugor att testa ”live” åkte jag ut till klubbsjöarna idag på söndagen, jag hann inte testa alla, men den jag testade levererade enligt önskan.
Det var lite upp till bevis idag. Främst var jag nyfiken på den dansande flicksländenymfen jag bundit i veckan, skulle den vara lika het i vattnet som vid städet? Jag hade även ett par andra nya varianter som jag också hunnit med att binda i veckan, de flugorna har jag besparat er läsare så här långt, men det kommer mer information om dem här kommande vecka.
Jag hade hoppats få åka ut tidigt på morgonen, att möta dagen tillsammans med solen med flugfiskespö i handen. Inte mycket slår det! Men, det är inte mycket som slår en lång söndagsfrukost hemma med familjen heller, så det blev ett mitt-på-dagen-fiske idag.
Till helgen kändes det som att sommaren kom tillbaka för en blixtvisit igen. Varken höst eller sommar, jättevarmt när solen är framme men i vindarna känns det att det snart är oktober. Höstfisket tillhör min absoluta favorit, det har jag nämnt förut. Så jag njöt verkligen i fulla drag när jag utmed den stora sjön bort mot min favoritsjö som är något mindre och inte lika ordnad med bryggor och kastgator. Fisken går närmare land och det är inte alls ovanligt att fiskarna står och lurar precis vid strandkanten. Så här års, givetvis, letandes efter myror, skalbaggar, nyckelpigor och andra landinsekter som snavat på sin väg eller helt enkelt blåst ner i sjön i höstvindarna. Nu luktar det i alla fall så där multet och gott i naturen, nu är det verkligen höst, det är lika mycket gula löv på vattenytan som envisa näckrosblad, och skogen har skiftat från grönt till eld. I love it!
Jag hade redan vid parkeringen riggat spöet med en olivgrön Dancing Damsel, den skulle doppas först oavsett om det tokvakade i vattnet och fisken höll upp skyltar som det står ”Skalbaggar!” på. Och visst vakade det när jag kom fram, men jag praktiserade min något bristfälliga självdisciplin och lät flicksländenymfen vara kvar på tafsspetsen. Vad fisken vakade efter brydde jag mig inte om att fundera på utan kastade på måfå ut nymfen rakt ut i sjön.
Efter en uppskattad halvtimma började jag misströsta, det vakade sporadiskt inom kastavstånd och mina ”dansare” hade ännu inte levererat. Men så precis när tanken är i flugasken och jag samtidigt står och långsamt handtvistar hem så känner jag det där härliga, underbara och alldeles perfekta, en fisk som gör ett första ”nafs”. Jag drar lite extra med vänsterhanden i linan, fisken sitter inte på, men så sekunder senare är den där igen och nu sitter den på. Förlösande! Vi brottas en stund innan den får vila i håven för att sen sprätta tillbaka ner i sjön.
Jag firar med en kopp kaffe och känner mig väldigt stolt över mig själv, jag visste att flugan skulle fungera! Och den fortsätter att fungera för den kommande halvtimman drillar jag ytterligare 2 fina höstregnbågar på samma fluga. Sweet! Jag firar mig själv, dagen och flugan med en stunds fredspipa i skogen, det passar ju bra en perfekt indiansommardag som denna.
Mina fiskekompisar vet att jag kan vara väldigt envis och att jag har svårt att släppa en fisk som går och vakar. Jag fiskar gärna på den, byter fluga, spottar och svär tills jag, eventuellt, överlistar den eller de kommer och hämtar mig i tvångströja. Detta händer idag också. När jag sitter och har det gott där i en solig glänta ser jag att det vakar i en vik cirka 50 meter till vänster om mig, precis vid strandkanten, så jag bestämmer mig för att smyga på tå för att ta mig en närmare titt. Fisken fortsätter att vaka i ganska täta intervaller, och jag ser på vaken och nosen som sticker upp att det är en präktig fisk. Jag knyter på en röd myra och försöker kasta den så nära mitten av den senaste vakringen som möjligt, det går bra och jag väntar. Fisken går upp och tar helt klart något annat än min fluga. Och så här fortsätter det …
Jag byter till en svart myra, nyckelpiga, geting, små små torrflugor och kläckare, men inget hjälper. Och fisken fortsätter att vaka. Jag tittar på klockan och det har snart gått en timma sen jag började kasta på fisken, men det känns som det knappt gått 10 minuter. Till sist hittar jag en svart foam skalbagge med tvinnat påfågelherl som kropp och då bryter helvetet löst! Jag hinner knappt göra ett mothugg innan det börjar skrika i rullen och spöet står som stora V i luften! Jag får ordning på grejerna och kontakt med fisken som hoppar av och an upp i luften i mitten av sjön, sen lugnar den ner sig och jag lyckas ta hem några meter lina. Sen hittar den orken igen och drar ut igen och där här gången får jag visa ett tio tal meter backing. Knutarna håller och vi gör om samma process igen, jag får in fisken så den är 15 meter ut, den får panik och rusar igen. Jag har aldrig visat backing två gånger för samma firre, men nu har jag det.
Men alla matcher har en vinnare, i alla fall i flugfiske, oavgjort existerar inte. Och det är min tur att stå överst på pallen den här gången. Det är en präktig regnbågsöring i toppkondition på ett och ett halv kilo, den har en väldigt mörkröd rand utmed kroppssidorna. Och trots att vi verkligen har tampats och kämpat en lång stund så fortsätter den att visa sig på styva linan i håven, jag får hålla för armen över håven så att den inte skall hoppa ur innan jag hunnit få loss skalbaggen. Vilket krutpaket! Jag är så imponerad av dess styrka och skönhet att jag besparar den ett möte med prästen.
Vilket perfekt sätt att avsluta en perfekt fiskedag! Flicksländenymfen som jag band i veckan levererade med besked och kanske årets drill, så här långt. Jag får vänta till Hökensåstrippen inom kort för att testa de andra nya mönstrena jag bundit, det ska bli väldigt trevligt!
Så var det då dags att knyta ihop säcken för flugfisket 2010. Det känns givetvis inte alls kul, men när en säsong slutar så börjar en annan, flugbindningen.
Fredag
Tre dagars trippen till Hökensås med Per var bestämd och bokad sedan ett par månader tillbaka och det känns alltid lite konstigt när något sker som man längtat väldigt mycket efter. Resan från Göteborg till Hökensås går bra, bilens termometer pendlar mellan +5 och -3 under resan och på vissa skuggiga ställen utmed vägen ligger det frost. Jag stannar i Borås och handlar mat och annat vi behöver under vistelsen. Per ringer och stämmer av läget när jag kommer ut från stormarknaden, han är på gång. Han håller på att packa ihop datorn på jobbet och räknar med att vara på väg mot Hökensås från sitt håll om en timma. Jag har alltså en dryg timmes försprång, jag hetsar honom om att när han kommer har jag redan lunchen fixad, han tror inte på mig.
Väl framme smiter jag kvickt in i fiske shopen och handlar fiskekort och hämtar ut nycklarna till stugan, kastar in prylarna i stugan, öppnar en burk vita bönor som får vara dagens lunch och byter sen snabbt om. Dubbla tjocka sockor, underställ och fleeceunderställ och på det en fuskpolo, skjorta, fleecejacka, vadare och vadarjacka och som pricken över i:et en varm mössa. Nu ska jag väl inte frysa? Vi har bestämt att vi börjar fisket i Lilla Havsjön och Per kör direkt dit, men jag har fortfarande cirka en timmas försprång. Vid parkeringen är jag inte ensam, det står en 7-8 bilar redan och dess ägare står väl utvadade och fiskar antar jag. Jag monterar ihop spöet och går ner mot sjön för att se var det finns plats för mig. Jag hittar en plats som jag tycker ser het ut med tanke på hur vinden ligger på och börjar fiska. Kastandet går inte alls och jag förstår först inte vad det är som är galet, men upptäcker snabbt att jag i min iver missat att dra linan genom två ögglor – slarvigt! Det är bara att börja om …
Höst vid Lilla Havsjön
Det är kallt, väldigt kallt och den lätta vinden som ligger på gör det inte varmare. Jag hinner kasta min flicksländenymf i tjugo minuter innan det står en tjomme och vinkar borta vid parkeringen, Per har anlänt. Det är ingen synbart ytaktiv fisk på sjön, något som förvånar oss. Det måste ligga fullt med bärfiskar, myror och annat mumsigt på vattenytan och fjädermyggor borde kläcka. Är fisken chockad över att hösten snabbt verkat övergått i vinter? Vi bestämmer oss för att fiska av en vik, men vi varken ser, hör eller känner något. Det vandrar förbi en man som berättar att det var bättre action på förmiddagen. Vi sticker vidare mot Prinsasjöarna istället, vi fiskar i den de sista timmarna innan det blir mörkt vid 19-tiden. När vi kommer till Prinsasjön är det inte en bil på parkeringen, sjön ligger helt blank och det vakar försiktigt i mitten av sjön. Vi vandrar bort mot våra hot-spots och börjar fiska. Jag knyter på en kläckande fjädermygga och hoppas på att min fluga ligger i fiskarnas vandringsväg. Det blir spännande ett par gånger då det vakar en 20 meter bortom min fluga, men inget händer. Per har inte heller någon lycka och muttrar om att han har flugångest och att de flugorna som fungerar inte finns i hans askar. Solen börjar gå ner och kylan gör sig allt mer påmind, främst är det händerna och fötterna som domnar av allt mer. Jag knyter på en gammal favorit, Black Martinez, och hoppas att det/den skall ge utdelning. Jag ger den 20 minuter, jag sneglar bort mot Per och han står och knyter på något nytt på tafsen, han ser att jag spanar bort mot honom så han ropar ”Haröra” till mig. Jag vadar försiktigt upp på land för att byta tafsspets och ”värma” fötterna, just det här med vadningen är intressant att notera när man är på Hökensås. De flesta verkar tro att de är på sol och bad semester och plaskar leende ut i vattnet, inte konstigt att fisken trivs bäst i mitten av sjöarna.
Det blev fisk till fredagsmyset
Jag tittar djupt i flugasken och hittar mina nattsländepuppor, får en inlevelse och knyter på en mindre brunaktig sjunkande puppa. Är det kanske det som fisken går och mumsar på under vattenytan? När jag kommer ut på knädjupt vatten kastar jag ut, tar hem flugan mycket långsamt med en kort paus mellan varje handtwist. I andra kastet drar det till i spöet efter en kortare paus i hemtagningen, jag gör ett ytterligare mothugg. Fast fisk, äntligen! Det märks att det är kallt i vattnet, att fisken är pigg, arg och ytterst stridbar. Jag får tampas mellan hopp och förtvivlan i några minuter, fisken vaknar till när jag skall håva den första gången och rusar rakt ut igen. Men till slut står jag som segrare och jag hetsar Per att ”någon måste ju fixa middagen också”. Det är en fin och fet fisk i toppkondition färgen är djupröd och fenorna är hela och allt ser ut som det skall.
Det är nu helt mörkt och vi måste använda våra pannlampor för att ta oss tillbaka genom skogen och vid fiskrensningen. Det är befriande att komma in i stugvärmen, låta fötterna och resten av kroppen tina upp. Vi tänder en engångsgrill och stoppar fisken full med gul lök, dill, limepeppar och smör. Att sitta i stugan och samtala och dricka öl, whisky och äta nyfångad fisk är verkligen en höjdpunkt. Vi är ju vana att fiska fram till midnatt när vi är på ”Åsen”, men det går inte nu med tanke på mörkret men främst med tanke på kylan. Så det blir mer whisky och mer öl, något jag inte ångrar nu, men om jag hade haft tillgång till en pålitlig kristallkula hade jag tagit det betydligt lugnare.
Lördag
Natten blir inte alls rolig. Jag mår pyton, jag säger att det var något fel på de vita bönor jag åt direkt åt ur burken till lunch men Per hävdar att jag är klen och inte tål whiskyn. När klockan väcker oss vid sju på lördagsmorgonen är jag långt ifrån stark, tittar ut det är helt vitt av frost ute och -7 på termometern. Vi sätter oss vid bordet och brer en varsín Skrattande Ko på smörgosen och dricker en stor burk energiläsk. Efter några bett på mackan och klunkar av läsken måste jag inse faktum – jag bör inte fiska, jag bör ligga i sängen. Jag muttrar till Per och lägger mig i min säng igen och somnar om ganska snabbt medans Per gör sig iordning för att bättra på hans fångststatistik. Innan jag somnar om bestämmer vi att när jag sovit ut och känner mig bättre möts vi vid Enesjön. Det är lite jobbigt att ligga kvar när jag hör Pers bil rulla iväg mot fiske utanför stugan, jag är säker på att han kommer ha ett fantastiskt fjädermyggfiske på morgonen och antagligen ha drillat ett gäng firrar medans jag ligger i sovsäcken och ”kryar på mig”.
Vid 09:30 vaknar jag och känner mig på topp igen. Konstigt! Jag ringer Per men han svarar inte, antagligen står han och drillar tänker jag. Jag äter ett par smörgåsar, en banan och slutför energidrycken jag påbörjade för några timmar sedan. Tittar ut och det är nu inte lika vitt, men det är kallt, riktigt kallt. Samma mundering som igår åker på och jag är nu grymt fiskesugen. Men jag är också väldigt sugen på kaffe så jag bestämmer mig för att köpa en varsin kopp kaffe i områdets restaurang och överraska Per med, han är säkert genomfrusen och behöver en kopp.
Pers bil står mycket riktigt vid parkeringen nere vid Enesjön, men jag ser honom inte när jag går utmed sjön. Jag går upp mot ”grannpölen” Vita Tjärn, han står säkert där och dyngar ut en Zonker. Vita Tjärn är ju vårt ”skafferi” här nere i Hökensås, när inget annat fungerar så har vi alltid kunnat gå upp dit och fått upp lunch eller middag med hjälp av streamers.
Per vadar ut i en isig Enesjö
Och mycket riktigt står han där, han skrattar till när han ser mig och skrockar ”Dags och vakna nu? Vill du ha en whisky?”. Sånt kan jag ta, speciellt då det är jag som fångar fisken. Han blir glad för kaffet och vi sätter oss på varsin tuva och dricker det nu ljumna innehållet. Han berättar att medans jag låg och ojade mig hemma i stugan vakade det ganska bra i Enesjön och vaken tydde på att fisken gick och tog små kläckande fjädermyggor. Per hade försökt imitera, men inte lyckats. Efter kaffe och en påse godis fiskar vi i tjärnen en dryg halvtimma innan vi styr bilarna mot Prinsasjöarna. Väl framme är vi inte ensamma, det står folk vid våra favoritställen så vi får tänka om, vi kommer överens om att vandra mot den mindre av Prinsasjöarna och prova lyckan. Det ligger is här och var i vikarna, det har varit en kall natt. Vi ser ingen aktivitet alls på vattenytan under vår vandring, vi pratar flugval och kommer fram till att börja med en varsin flicksländenymf vid varsin vik. Vi fiskar och fiskar, kastar och kaster och byter fluga – men inget. Det blir korv till lunch. Det är fullt vid grillplatsen vid Prinsasjöarna så vi tar bilen mot Nordvattnet, där är det fullt med bilar, men på sjön guppar en hel armada med flytringar. Vi tänder på grillkolen och väntar på glöd. Armadan styr mot land och även de har haft trögt fiske, även om de lyckats lura upp nån fisk med sjunklina och Booby-fluga.
Efter en trevlig lunch återgår vi till Prinsasjöarna, vi ger inte upp. Det är lite mindre folk där nu och våra hot-spots är lediga, dock står det några andra och fiskar strax bredvid. Eller fiskar och fiskar föresten, plaskar är nog mer rätt beskrivet. De verkar testa varandras spön och vandrar upp och ned från vattnet utan omtanke och försiktighet. Tråkigt! Ju längre fram på eftermiddagen vi kommer desto mindre folk stannar kvar vid sjön, vi ser en person som drillar en fisk på andra sidan sjön. Men varken vi eller någon annan får något som vi kan se. Snart är vi nästan ensamma, endast det äldre paret som var här kvällen innan är här ikväll också. De verkar också lite frustrerade över det tröga fisket och till slut får kvinnan i sällskapet nog och skäller ut sin gubbe ”Du får vara tyst! Jag kan inte kasta och prata samtidigt” låter det på klockren nordskånska från andra sidan sjön. Jag avslutar kvällen som kvällen innan, med samma fluga alltså, men det hjälper inte idag. Vi återgår till stugan och äter chips och dricker lite öl, jag avstår dock whiskyn den här kvällen.
Söndag
Vi vaknar upp vid 07:00 och känner oss både fiske- och revanschsugna, speciellt då Per som ännu inte fått någon fisk, något jag mer än gärna påpekar när vi äter frukost. Även idag är det kallt och minusgrader, men det har mindre betydelse. Vi planerar att fiska fram till 12:00 och sen måste vi packa ihop och åka hem till våra ”vanliga” liv – och det är vid Enesjön vi planerar dagen.
Vi kommer först till sjön, parkeringen är helt tom och sjön är blank och stilla. Inne i viken vid parkeringen går en tre, fyra fiskar och sörplar i vattenytan. Spännande! Per har siktet inställt på att börja fiska i den vik han började gårdagen och jag tar plats på andra sidan viken. Det blir en spännande start då det går några fiskar och vakar i kastavstånd. Jag provar både kläckande och färdig fjädermygga, en allmän imitation av landinsekter och en geting – men det blir ingen lycka. Jag byter till en flickslända och har faktiskt ett fint hugg efter en liten stund. Solen är på väg upp och lyser upp och värmer (?) det ställe jag hade fint fiske vid i våras, jag går dit.
Händerna tinar upp ganska snabbt när jag når solen. Jag har kvar min flicksländenymf på tafsspetsen, jag tror på den. Även om det är några sporadiska vak i området jag fiskar har det inte haft någon betydelse tidigare på morgonen. Samtidigt som jag gör mina fasta kast från mitt nya ställe ser jag att Per står och trasslar på andra sidan sjön. Det ser ut som att han har stora problem med lina, tafs eller både och. Stackarn! Till slut ropar han att ögglan på linan gått sönder och att han måste gå till bilen och hämta en ny rulle och lina. Jag fortsätter att fiska och plötsligt hugger det till, jag blir verkligen överraskad och missar mothugget helt och fisken sliter sig ganska omgående. Det hela känns lite ”typiskt” och jag börjar fundera på att byta bort min flicksländenymf mot något annat. Jag kastar ut igen och precis på samma ställe där det nyss högg, hugger det igen. Den här gången är jag med och jag har en ursinnig regnbågsöring på kroken. Den rusar ut i sjön, till vänster, till höger och blir tokig när jag skall håva den första gången och gör ett vackert hopp. Men jag vinner även den här gången och nu står det 2-0 till mig. Jag tycker synd om Per som kom gåendes tillbaka till sjön från bilen och det första han ser är att jag står och drillar firre. Så är det ibland!
Men det blir inget mer. Jag fortsätter en timme till med min flickslända men ingen mer fisk hittar den eller tycker om den. Vi bestämmer oss för att packa ihop för den här gången och bege oss hemåt, men först bestämmer vi oss för en sedvanlig lunch på Väst-Göte innan vi skiljs åt olika håll i landet.
Fisket var ganska trögt, det var kallt men summa summarum är vi nöjda ändå. Det blir nog inget mer flugfiske för mig i år, ett konstaterande jag inte blir direkt nöjd över. Men som jag tidigare nämnt så börjar en ny säsong när en annan avslutas. Jag har lite spännande flugbindningsprojekt att ta mig an i vinter, något jag givetvis kommer att publicera här framöver.
Förra helgen kunde jag inte fiska, jag ville givetvis väldigt gärna men det fanns inte utrymme i kalendern. Det lutade åt att så även skulle bli fallet den här helgen, men det var inget alternativ för mig. Abstinensen efter att vicka med spöet blev för stort, jag var tvungen att komma ut. Efter lite kreativt tänkande och säljsnack hemma hittades en lucka för fiske på söndag förmiddag, ingen sovmorgon alltså. Något som i och för sig alltid är en bristvara som småbarnsförälder.
Lördagskvällen slutade ljuvligt med att Roma vann över Inter i sista minuten, att somna med ett leende på läpparna gör allt mycket enklare. 04:50 började väckarklockan klämta och det tog några sekunder innan jag fattade vem jag är och var jag befann mig. Jag sov natten i äldste pojkens sovrum för att inte störa den övriga familjens sömn. Lite kallt vatten i ansiktet, en banan och en hastigt drucken kopp snabb kaffe gjorde mig förberedd för att sätta mig bakom ratten.
Det är tydligt att det inte är sommar längre, inte bara för att underställ, mössa och fleecejacka nu är ett måste vid aktiviteter tidig morgon, utan även för att det inte längre är ljust kvart över fem på morgonen. För även om jag gått på stigarna utmed klubbsjöarna många många gånger så har jag aldrig gjort det i totalt mörker tidigare. Utan pannlampan vet jag inte var jag hade hamnat, Landvetter flygplats kanske? Jag hör några vak ute i sjön, men jag ser inget. Under lampans sken knyter jag på en ”Black Martinez”, det känns nu också även i fingrarna och i slutändan i finmotoriken att jag inte befinner mig i juli månad. Jag blindkastar ut min fluga och hoppas på det bästa. Jag har respekt för den hårda vind som blåser mig rätt i ansiktet, jag vill helst undvika att en vindpust levererar en krok i mössan eller ännu värre i ansikts- och ögontrakten. Jag funderar på att ta på mig solglasögonen, men det känns ju helknäppt så jag drar ner mössan precis över ögonen och tar på mig vadarjackans huva över mössen och knäpper upp den över munnen. Sist jag mörkerfiskade var i somras i Hökensås med Per, jag tänker på det megatrassel jag fick i mörkret där nere med lina och tafs samtidigt som fiskarna vakade runt benen på mig. Jag gav då upp och satte mig vid sjökanten och tog en öl i stället. Kanske lärde jag mig något eller så är det avsakanden av öl som gör att det inte är något alternativ, som gör att det nu trots hård motvind går bra att kasta. Vinden friskar i ytterligare och det börjar nu nästan bli omöjligt att fiska. Men några kast till … och envisheten betalar sig ganska omgående för plötsligt suger det till i spöet och min nya Danielsson F3W 4Seven rulle får arbeta för första gången. Det är en morgonpigg och stark fisk som bitit på min fluga. Även om jag inte tydligt ser näckrosorna och vassen så är jag fullt medveten om att de finns där och jag gör allt för att försöker styra fisken från dessa ”hinder”, men jag lyckas inte. Tafsen fastnar bland det nu gulnande näckrosbandet och jag är övertygad om att den här drillen är över. Linan sitter fast och jag känner inga ”ryck” från fisken. Jag rycker till i linan med högerhanden för att få loss mig, det går bra och till min stora förvåning sitter fisken kvar. Pausen bland näckrosorna har gett den ny kraft så den ger sig själv en sista möjlighet och rusar rakt ut i sjön. Men snart rycker jag loss håven från magneten på ryggen och landar en vacker regnbågsöring med fina utläkta fenor, den har nog levt ett bra tag i sjön med tanke på dess goda kondition. När jag tittar på den ser jag den redan späckad med salladslök, färska örter och smör. Det är en söndagsmiddag det!
En drillning har också gjort mig övertygad om rullarna från Smedjebacken. Bromsen på min nya F3W 4Seven rulle är ljuvlig, jag vet inte varför det har dröjt så här lång tid för mig att köpa en rulle från Danielsson.
Dagen är redan en lyckad dag och solen har inte ens helt gått upp. Den här smakstarten gör mig kaffesugen så jag tar spö och fisk till skogskanten och öppnar en termosen. När jag släcker pannlampan blir jag blind, men jag återfår mörkerseendet efter några sekunder. Det är mäktigt att vara i skogen när det ljusnar och detaljer som att jag satt mig rakt på en flugsvamp är underhållande. Ljuset kommer och skogen vaknar, vinden har friskat i ytterligare och skapar regelrätta vågor på sjön. Jag ser och hör inga vak, detta tillsammans med vinden och vad den skapar gör att förutsättningarna för torrfluga inte är briljant. Och jag som var så sugen på att fiska med flytande myggkläckare, superpuppor och dylika imitationer. Jag tar en titt på min Black Martinez, den är helt söndertuggad och/eller söndersliten från kampen för en stund sedan, den får jag lägga i soporna när jag kommer hem. Jag knyter på en liknande imitation, denna gång med en brun kropp av fasanstjärt istället för ”Martinezens” svarta kropp av Fly-Rite. Jag gör några försök till kast, men vinden gör det omöjligt att få någon känsla och styr över flugan, linan och tafsen. Jag spanar bort mot andra sidan sjön och ser att vinden inte skapar lika mycket oro och vågor på vattnet där borta, gräset är tydligen grönare där borta.
När jag kommer fram till bryggan ligger det en plastburk vid vattenkanten, burken har innehållit räkor och det ligger några räkor ute på bryggan. Tjuvfiskare! Jag sparkar de tre räkorna som ligger där och luktar från bryggan ner bland vassen och kastar ut min nymf. Jag tänker på den ensamma tranan jag mötte vid sjön sist jag var här, tranor är mäktiga varelser, stor och vacker. Men den har nog begett sig söderöver nu efter ett pit-stop här vid sjöarna. Helt plötsligt börjar det prassla i skogen bakom mig, ett rådjur sticker fram mulen från bakom en buske. Vi får ögonkontakt, men det gillade den inte utan skuttar tillbaka in i skogen. En timme går utan någon action alls. Ett par hopp-vak är det mest upphetsande som sker på en lång stund, vad fisken jagade har jag inte en aning om, det blåser för mycket för att jag skall kunna se något liv i luften eller på vattenytan. Det blir ingen mer fisk idag, jag har ett par hugg och tappar en fisk på en hullingslös myggkläckare under sista halvtimmen. Innan jag åker hem rensar jag fisken, den har mumsat corixor och fjädermyggor, inte direkt uppseendeväckande men ett kul konstaterande.
Nästa fisketillfälle blir flera tillfällen, om ett par veckor står jag utvadad nere i Hökensås igen. I can’t wait!
Här är en mycket enkel fluga att knyta på tafsspetsen när regnbågarna och öringarna går i ytan och plockar kläckande mumsbitar.
Flugan jag nu har proppat min ”myggask” full med kallar jag för Slayer, dels med tanke på att jag lyssnade på bandet oerhört högt när jag satt och band dem och för att jag är säker på att den kommer att bli en riktig ”dräpare” i sjöarna kommande säsong. Den är bunden på en mycket trevlig krok för t ex. kläckare och nattsländepuppor, kroken heter Grip 14723BL och jag har bundit i storlekarna 16 och 18. Kroppen består av bindtråd som jag ribbat med tafsmaterial, till thorax har jag använt ekorrdubbing med SLF iblandat eller tvinnat påfågelherl. Och sen har vi ju då en liten tuss snöskohare som jag rensat så noga jag kan från det luddiga underhåret och när flugan är färdigbunden applicerar jag Watershed på tussen för extra försäkring.
