Etikettarkiv: kläckare

Ecstacy of Gold – guldkantad bonus

Postat av
4

På onsdagen var jag tillbaka i Säveån, och även denna gången blev dagen guldkantad och helt perfekt.

Det dök upp en röd dag i kalendern och då måste jag passa på att göra det jag helst gör. Nationaldagen, säga vad man vill om den men vad passar egentligen bättre än att ta del av vår allemansrätt och på ett bra sätt utnyttja våra fantastiska naturresurser? Dock var det inte detta jag hade i tanken med mitt fiske utan jag var helt enkelt riktigt sugen på att jaga öring, det är ju det jag är beroende av.

Klockan ställdes till väckning 03:00 och det var inga problem att kliva upp med ett leende på läpparna efter bara några timmars sömn då det vankas fiske. Efter kaffekokning, frukost och en sista genomkoll av utrustningen satte jag mig i bilen med sinnena inställda på stor, vild och vakande öring. Inte helt överraskande var jag först vid ån, så jag kunde lugnt sätta mig på ”min” tuva i favorithöljan och andas ut och spana efter vakvillig fisk. Men öringen hade inte ställt in sig på ytan ännu trots att det var ganska gott om både natt- och bäcksländor i luften. Någon som i alla fall redan börjat dagens arbete var den bäver som håller till i höljan och jag blev allt väldigt överraskad när den kom simmandes med en trädgren i munnen bara meter framför mig i strandkanten. Om jag inte skrämmer den från min position så har jag säkert inte heller skrämt någon öring. Bra!

Efter någon timma kom det då igång på andra sidan ån! Efter lite funderande bestämde jag mig för att vada ut i ån till de små öar som så  praktiskt finns där. Strömmen trycker mot benen så varje steg är kritiskt, men väl framme på säker mark kan jag snabb konstatera att jag inte stört fisken jag har ögonen på då den fortsätter att vaka 25 meter uppströms mig. Jag sätter på en sten och börjar fingra i flugasken, valet blir lätt då det kommer några nyckläckta gula forssländor flytande i ån, jag knyter på en gul kläckare. Jag kastar mot fisken, men jag har ingen chans att nå den då utrymmet bakåt är något begränsat för längre kast. Men jag har tur för jag upptäcker ett vak snett vänster uppströms mig under träden som hänger ut över ån, den fisken är möjlig. Det tar några försiktiga kast innan jag från riktning, drift och längd perfekt, men när det väl sitter så sitter det även en öringmun runt flugan. Det är ingen bjässe, men en väldigt vacker och pigg 35 cms öring på bra humör.

Det fortsätter att vaka i ån och jag identifierar nu tre kanske fyra öringar utom räckhåll, jag bestämmer mig för att sätta mig och äta frukost och dricka kaffe samtidigt som jag tittar på skådespelet, det kan vara nog så upphetsande. Efter en stunds njutning med sol rakt i ansiktet börjar mobiltelefonen att vibrera, det är Richard som nu är på väg till ån. Och när han väl kommer till ån står jag och fiskar på ännu en öring inom räckhåll, den här började vaka ganska nära mig så fort jag gått upp ur vattnet för att äta frukost. Och Richard hinner knappt tackla upp sitt spö innan jag ropar ”Ja!”, men öringen som jag identifierade som en större öring visar sig vara en mindre krabat. Och det är lätt att lura sig själv, ofta är ju de försiktigare och ”mindre” vaken större fisk. Jag antar att de är mer erfarna av att inte avslöja sig för fiender när de går upp och plockar insekter?

Sen följer några frustrende timmar av väntan och lottlöst försök till kastande mot fisk som jag inte riktigt når. Även Richard som faktiskt precis når från sin position till fiskarna som vakar uppströms lyckas inte lura dom. Richard tröttnar till slut och går nerströms och jag tar ett beslut att försöka vada mig närmare fiskarna, men jag vet då att jag kommer att störa resten av poolen, men jag offrar det för de fiskar som gäckat mig under hela dagen. Vadningen går bra även om jag är nära att kliva i en djuphåla som skulle inneburit garanti på vatten innanför vadarna. Jag står nu helt perfekt 20 meter rakt nedströms. Jag försöker allt, det känns som jag går igenom hela flugasken, men jag är inte den som ger upp, det vet dom jag brukar fiska med. Jag funderar på vad fisken kan plocka som man inte ser och uteslutningsmetoden för mig till nattsländepuppor i ytfilmen eller strax under. Valet är då självklart, Gary LaFontaines flytande LaFontaine Sparkle Emerger. Och när jag väl hittat rätt får jag dra på smilbanden 3 gånger inom en kort period. Det är tre fiskar i samma storlek (45 cm) som stått där och haft det gott hela dagen, varav en var riktigt fet om buken. Den större av dem ger mig verkligen en kamp för att styra den undan rötter och stenar, och när jag väl håvat den och lossat kroken hoppar den själv ut ur håven. Jag lyfter på kepsen till den och tackar för mig utan att tänka på att mina solglasögon satt på kepsen. Plums. Summa sumarum är jag väldigt nöjd med dagen och de guldtackor jag lyft ur Säveån, även om jag girigt tänker att det hade varit kul med en ännu större fisk. Men de tar jag nästa gång.

 

Paradise City – en dag i paradiset

Postat av
12

Ibland stämmer det och allt faller på plats, så var det för mig i underbara Säveån på lördagen.

Det har varit fattigt med fiske för mig i ett par veckor, jag hade inte svingat med spöet sen Hökensåstrippen för ett par veckor sedan. Jobbigt givetvis och begäret, abstinensen har gjort sig påmind varje dag. Att livet innehåller annat än flugfiske är lätt att bli påmind om och prioriteringen mellan flugfisket, familj och arbete är inte alltid självklar, men till slut prioriterar jag nog ändå rätt, hoppas jag i alla fall.

Men så till slut dök då ett tillfälle upp och jag fick möjlighet att spendera en hel dag vid Säveån och för dig som varit vid ån och för dig som fiskat i ån vet hur underbar en dag vid ån är oavsett hur bra fiskelyckan är. Det är omöjligt att förklara hur man nästan kan ha kärlekskänslor (?) till en å och risken är att det blir patetiskt. Men jag vet att du som läser detta delar min passion för flugfisket och kan då säkert relatera och då blir det enklare att skriva om kärleken till en å, eller? Vad är det då som gör Säveån så speciell? Jag skulle vilja börja med att säga att ån är en perfekt å för flugfiske! Den är utmanande, teknisk och du bör veta vad du pysslar med innan du tar med dig spöet till ån. Det gäller att smyga sig på fisken, sitta och vänta och invänta rätt tillfälle att kasta på fisken, och gör du fel är det bara att börja om, detta gäller främst de större fiskarna. Ån och dess omgivning är vacker utan dess like och djur-, fågel- och insektslivet är rikt. När det gäller insekter, som vi ju gillar, så finns allt att tillgå från fjädermygger, bäck-, natt- och dagsländor för att nämna de klassiska flugfiskeinsekterna. Åsandsländan och den gula forssländan är av stor storlek och de var just dessa två insekter som betydde mest för mig.

Jag var vid ån strax innan 05:00 på morgonen, köpt fiskekort, klätt på mig vadare och tacklat upp spö hade jag gjort kvällen innan så det vara bara att kliva ur bilen och gå mot mitt favoritställe på övre sträckan. När jag gick över träbron från parkeringen tittade jag om ”broöringen” som brukar stå och gunga under bron var på plats och visst var den det. Jag har varit vid ån ett par gånger tidigare i år, då utan spö, och den har stått på samma ställe varje gång. Jag låter den vara ostörd, den har blivit som en maskot för mig. När jag tittar uppströms smälter jag nästan av synen, solen har precis stigit men morgondimman ligger fortfarande som ett täcke över ån. Jag måste ta av mig ryggsäcken och plocka upp min stora kamera och ta några bilder, det luktar skrivbordsbild för datorerna lång väg.

Jag är först att fiska i ån idag, men jag är inte först på plats vid ån för det står ett stort tält monterat vid fotbollsplanen. Jag får senare reda på att det rest fyra killar från Dalarna ner hit till oss för att fiska en vecka i ån. Jag pratar med dom under dagen och de har haft bra fiske alla fyra, jättekul.

Jag går ner mot mitt favoritställe, men stannar ett par gånger vid ställen som bruka hålla fisk, men jag ser ingen aktivitet. Väl på plats i min lilla hölja slår jag mig ner och väntar, jag väntar på att fisken skall göra det första misstaget, att stiga mot en insekt och avslöja sin position. Det dröjer en timma innan något händer och hade det varit för ett par år sedan hade jag redan ”förstört” platsen genom att blindfiska. Det börjar med att det flyter förbi några gula forssländor och till slut visar sig en fisk mitt i ån och samtidigt visar sig en till bakom ett träd som fallit ner och ligger mitt i ån. Jag inriktar mig på fisken som står lämpligare till i mitten av ån och går på knä fram mot åkanten, lossar flugan och drar ut löslina. Mitt första försök slutar i en inte helt perfekt presentation men fisken fortsätter att vaka sekunder efter att min något felplacerade fluga flutit förbi. Jag förbereder ett denna gång något kortare kast och presenterar min kläckare tre meter uppströms fiskens vakposition och väntan blir inte lång innan det verkligen smäller till i spöet, fisken är på. Och jag märker direkt att det är en imponerande fisk och kan verkligen konstatera det när jag ser den första gången. Men innan dess flyger några ångestfyllda minuter förbi då fisken i två omgångar rusar mot tidigare nämnda träd men jag lyckas båda gångerna att styra fisken mot mig bara någon meter innan ett garanterat tafsbrott. Den tröttnar och jag får övertaget och lyckas till slut få ordning på grejerna och ta hem fisken mot mig och mina giriga händer och håv.

Och precis när jag står i slagläge att håva den gör den en sista ansträngning och headbangar bort kroken ur mungipan. Jag har god lust att hoppa i ån, knäcka spöt och elda upp håven, men denna känsla är bara intensiv i några sekunder. Det känns som jag har vunnit ändå på något sätt för även om jag inte fick ”talla” på firren så har mitt personbästa rykt med minst 15 cm i Säveån. Jag uppskattar fisken till runt eller strax över 50 cm(!). Jag sätter mig mot mitt träd och försöker få ordning på känslorna och memorera fisken och hela händelsen. Det börjar vaka igen bakom trädet och även om jag vet att det är omöjligt från min position så försöker jag ändå rikta några kast, men icke.

Sen hör jag hur det prasslar i buskarna och hur det börjar lukta ljuvligt av cigarr, det är Ulf Börjesson med vännen Lars-Åke som kommer och hälsar på mig i min hölja. Och jag vet att ekvationen cigarr + Ulf är lika med stor fisk, och så även denna gång för Ulf har precis landat ett monster. Vi pratar en lång stund om vårt fiske så här långt, om flugor, åar och vatten och givetvis om Säveån. Om jag nu är betuttad i Säveån så är mina känslor att likna med en lågstadieförälskelser mot Ulfs känslor om ån. Det är alltid lika underbart att prata med människor som delar samma besatthet som en annan.

Jag frågar Ulf och Lars-Åke om Danican och statusen kring den och de nämner att det verkligen har börjat nu även om de uppfattat att de som kläckt hittills varit av något mindre storlek. Vi hoppas alla tre att andra generationens nymfer bestämmer sig för att idag är en perfekt dag att gå vidare i livscykeln mot vingad insekt. Samtidigt som vi pratar börjar ån utanför oss att vakna till liv igen efter mitt intrång en halvtimma innan. Det vakar en fisk på andra sidan ån, en fisk som vi alla tre identifierar som en ansenlig firre. Jag frågar Ulf, som ju känner till varenda sten i ån, om det är möjligt att ta sig dit. Det är det, även om det är ett litet äventyr.

Ulf och Lars-Åke tror att Danican kommer att börja kläcka strax innan 11:00 och de vill då vara på plats på deras nästa hållplats i ån så vi önskar varandra en härlig fortsatt dag. När de traskat vidare sätter jag mig och äter frukost och summerar att jag nu varit vid ån i nästan tre timmar och jag har kastat 5 kast och lyckats att drilla en, för mig och i den här ån, väldigt stor öring. Precis så vill jag fiska!

Det går ett par timmar, jag gör slut på kaffet i termosen och bläddrar i min lilla bok om dagsländor som jag alltid har i fiskeryggsäcken. Det fortsätter att vaka där på andra sidan under träden och jag känner att den öringen verkligen gäckar mig. Klockan blir 10:30 och man kan verkligen ställa klockan efter Ulf och Lars-Åke för då börjar de första ”skeppen” att segla nerför ån. Först ett par, sen fler och sen ännu fler. Och fisken är inte sen att reagera, det börjar vaka på ställen jag inte identifierat tidigare varav ett ställe som är inom kastavstånd. Jag knyter på en stor slända i creme/tan på tafsspetsen och smyger i position och samtidigt som det landar en Danica på kepsskärmen och en på handen så verkligen attackerar en öring min imitation och jag blir löjligt lycklig. Där står jag i solen och blåsten och drillar en öring samtidigt som det är sländor överallt, det är en sådan här stund man bara drömmer om. Men drömmar blir till verklighet om man bara ger sig fan på det och fisken håller nog med för jag krokar lätt bort den hullingslösa kroken, gör ett snabbt mått mot spöet innan jag låter den simma åter i ån.

Kläckningen fortsätter men jag har nu ingen fisk att kasta på så jag funderar på att se om det är möjligt att nå fiskarna som vakar på andra sidan. Jag går 20 meter nedströms och försöker komma ihåg Ulfs och Lars-Åkes rekommendationer att sikta in mig på två större stenar som gör det möjligt att nå ut till ön som gör andra sidan inom kastavstånd. Jag kommer halvvägs ut innan jag märker att jag nog bör ha en vadarstav med mig nästa gång. Så jag fegar ur och ska precis vända då jag märker att en annan fisk börjar vaka på de stora sländorna och min position mitt i ån gör den möjlig. Den tar direkt när min imitation landar och jag lyckas landa, mäta och återutsätta den utan att tappa fotfästet i strömmen. Jag tittar på flugan som nu förlorat sina stjärtspröt och av CDC-vingarna är det nu endast en stam kvar. Men det är det givetvis värt efter två snabba Säveåöringar runt 42-45 cm.

Fortsättningen av dagen är givetvis kantad av min upplevelse så här långt och de fåtal moln som syns på himlen är rosa för mig. Jag äter lunch, tittar på sländor och jämför sländor. Och visst är det så att det är två olika Danicor som kläckts, en klassisk modell större i beigeaktig färg men även en något mindre som är mer i ljusoliv. Intressant!

Jag lyckas få en fisk till innan jag nöjd går mot parkeringen igen, även den en fisk jag är stolt över runt 30-35 cm, men som faktiskt kändes något fetare runt buken än de andra två jag haft i händerna. Den väljer att bita på en infettad March Brown i storlek 12 fiskad torr på vak. March Brown sviker aldrig, världens bästa öringfluga? Jag bestämmer mig för att fisken tog den som en kläckande Danica, för det var min avsikt. Jag säger STORT tack till ån, livet och världens bästa lördag och vet du vad det bästa är? På onsdag är jag här igen …

I Don’t Know – kläckare som borde fungera, eller inte?

Postat av
1

En av mina absoluta favoritflugor är välkända Klinkhamer Special, tanken här är att kombinera den flugan med ett av mina favoritfisken. Det borde fungera … typ?

Sjävla symbolen för flugfiske och i många fall även flugbindning är de allra största dagsländorna. Vulgata, Danica, Rocken, Drake … ja kärt barn har många namn. Men för oss här i Norden så är det Ephemera Danica (Åsandslända) och Ephemera Vulgata (Sjösandslända) som är aktuella, och få fiskepass slår de där man försöker lura fisken genom användandet av olika imitationer, främst torrflugor, av de sländorna. Vad är det då som är så fascinerande med dessa sländor? Ja, först och främst så är sländorna oerhört vackra, de är stora och lätta att upptäcka och för det mesta så är perioden då fisken är inställd på sländan (på ytan eller i ytfilmen) ganska kort. Sen är det givetvis så att även den större öringen intresserar sig för dessa ”proteinbomber” och bemödar sig att visa sig och ”ta torrt”.

Klinkhamer, Klinkhammer, Klinkhåmer, Klinkhamer Special … kärt barn har många namn, som sagt. Jag har många trevliga minnen tillsammans med den flugan och söker du på Internet så kan man lätt konstatera att jag inte är ensam om det. Denna mångsidiga fluga som kan imitera allt från kläckande dag- och nattsländor, landinsekter och det mesta man kan tänka sig kan trigga fisken är en självklar favorit i de flestas flugaskar. Det är även en rolig och ganska simpel fluga att binda.

Kombinationen av allt du läst så här långt mynnade i veckan som gick ut i de flugor du kan se på bild i det här inlägget. En Klinkhamer Special Vulgata respektive Danica … typ. Tanken är att maraboun, som stjärt och kropp är gjord utav, skall efterlikna nymfens ganska tydliga gälar (speciellt på de två mörkare varianter som är tänkta efterlikna Vulgata) samt att maraboun också är mycket bra på att imitera lite rörelse/kläckning i stilla vatten. Så färg, storlek och rörelse/kläckning tror jag kan räcka för att imitera bra. För den ljusare varianten (Danica) så har jag blött maraboun något och strykt tillbaka fibrerna innan jag ribbar kroppen med bindtråd, detta för att inte få en lika tydlig ”hårighet”, Danicanymfen har inte alls samma gälar som Vulgatan då den finns i strömmande vatten och får syre från just det strömmande vattnet.

Det här borde väl fungera? Eller? Jag vet inte, tiden som snart är här får utvisa det. Kul ska det bli att testa, hur som helst.

 

Slayer – en riktigt enkel dräpare

Postat av
6

Här är en mycket enkel fluga att knyta på tafsspetsen när regnbågarna och öringarna går i ytan och plockar kläckande mumsbitar.

En stilla, solig vårkväll vid klubbsjöarna eller i Hökensås och fisken går försiktigt och sörplar i ytfilmen efter kläckande fjädermyggor eller andra små gynnare som gör sig redo att lufta vingarna för första gången. Jag kan redan se det framför mig …

När det kommer till put-and-take fiske så har jag tagit ett stort antal av mina fiskar på små enkla kläckare. Det är ett oerhört spännande och roligt fiske, det är i och för sig allt torrflugefiske. Det värsta med torrflugefiske i stilla vatten är att ha tålamodet att låta flugan ligga så länge som ofta krävs. För fisken har ju sin vandringsväg i våra sjöar, och det är stor risk att den inom kort återkommer till det ställe där du nyss upptäckte att den vakade. Så länge som du eller något/någon annan inte skrämt den förstås.

Just detta att flugan ofta måste ligga stilla och flyta, ibland, länge på ytan kräver ju en del av flugan. Att den flyter bra och länge då alltså. För min egen del så har jag tills nu uteslutande använt CDC som flytkudde när det kommer till en sådan här enkel och effektiv imitation av en kläckande midges (ett bra samlingsnamn tycker jag). Men här har jag istället använt hår från snöskoharens tass. Tills nu har jag inte bundit med detta material alls, men det kommer jag nog att göra mer frekvent framöver. Jämfört med CDC så är ju det här hårets absoluta fördel att det är mer hållbart och är lättare att göra rent från fiskslem och vatten efter en fight med en ursinnig fisk.

Flugan jag nu har proppat min ”myggask” full med kallar jag för Slayer, dels med tanke på att jag lyssnade på bandet oerhört högt när jag satt och band dem och för att jag är säker på att den kommer att bli en riktig ”dräpare” i sjöarna kommande säsong. Den är bunden på en mycket trevlig krok för t ex. kläckare och nattsländepuppor, kroken heter Grip 14723BL och jag har bundit i storlekarna 16 och 18. Kroppen består av bindtråd som jag ribbat med tafsmaterial, till thorax har jag använt ekorrdubbing med SLF iblandat eller tvinnat påfågelherl. Och sen har vi ju då en liten tuss snöskohare som jag rensat så noga jag kan från det luddiga underhåret och när flugan är färdigbunden applicerar jag Watershed på tussen för extra försäkring.

Som synes är det en väldigt enkel fluga att binda och har man en kväll över vid bindstädet så hinner man binda upp ett 20-tal som räcker hela säsongen. Den flyter oerhört bra, speciellt om man impregnerar tussen redan vid bindstädet och att ribba kroppen med tafsmaterial ser riktigt läckert ut under vattnet. Trout beware …

Colours – nästan färdiga dagsländor

Postat av
Svara

Här är ett mönster på en kläckande dagslända som nästan är helt färdigkläckt, men bara nästan.

Jag har i tidigare inlägg ”ojat” mig över att jag just nu inte har så mycket tid över för flugbindning som jag önskar på grund av flyttbestyr och utförsäljning av en ganska diger skivsamling. Men lite bindning hinner jag allt med och i och med det här mönstret har jag bundit färdigt kläckarna i mitt projekt att binda mig igenom dagsländans livscykel.

Det här kläckarmönstret heter Emerging Dun och är även det en Shane Stalcup skapelse och även detta mönstret anser jag vara genialt. Till skillnad från det föregående mönstret jag beskrev, CDC Loop Wing Emerger, är det här fritt fram att använda flytmedel, något som nog är ett måste om du fiskar flugan i strömmande vatten. Dock behövs inga kemikalier när du fiskar mönstret i sjö eller i ett lugnare parti av ån. Meningen är att flugan ska ligga lågt i ytfilmen.

Till shuck (nymfskal) och ben används ett finurligt material som är betydligt mer vanligt i USA än här hemma hos oss i Sverige, Z-Lon eller Zelon. Många gör ett likamedtecken mellan Z-Lon och Antrongarn, men det ska man inte göra. Enligt mig är Z-Lon för torrflugor och Antrongarn för nymfer, våtflugor och andra flugor som du fiskar under ytan, det är faktiskt två helt olika material trots att de liknar varandra väldigt mycket. Antron tenderar att bli något matt vid kontakt vid vatten, håller luftbubblor och fibrerna ”klibbar” gärna samman med varandra. Och Z-Lon (eller Zelon) är precis tvärt om, materialet är skapat för att hålla sin form (inte klibba samman alltså), färg och lyster i vattnet och detta gör materialet perfekt för vingar och allra bäst för en flugas shuck (släpande nymfskal). Det kan vara lite svårt att hitta Z-Lon i Sverige, så om du handlar prylar från USA glöm då inte att även beställa Z-Lon i lite olika färger, Metz gör den bästa enligt mig. Titta också in på Flytyingboutique.com, då och finns det en trevlig dispenser med lite olika färger av Zelon där. Jag tror att Tiemcos Aero Dry Wing är snarlikt Z-Lon, men bara nästan och det är betydligt dyrare.

Vingarna är gjorda av mitt favoritmaterial Medallion Sheeting. Det är ett hållbart material som inte får din tafs att bli krullig som en gammal telefonsladd, sen är det ju väldigt realistiskt och flugan blir lätt att se på vattenytan när ljuset ligger rätt på flugan. Som synes är vingarna fortfarande ”kläckarvingar”, alltså något underdimensionerande mot vad de skulle vara på en ”färdig” slända”.

Som vanligt har jag använt Danvilles Spider Web (tillsammans med vattenfast penna) som tråd och kroken är, också som vanligt när det kommer till torrflugor, Tiemcos TMC101 i storlekarna 14 och 16. När det kommer till flugans kropp använder jag biots från kalkon och thorax och huvud är fin torrflugedubbing i passande färg. Det blev 3 st i varje storlek i färgerna grå, tan, yellow sulphur, oliv och mörkbrun, de fem färgerna bör täcka in det mesta i dagsländeväg i den här storleken. Men när jag nu tänker på det ska jag nog binda några betydligt mindre (krokstorlek 20) i svart och rödlila (claret).

I och med denna fluga lämnar jag nu nymfer och kläckare bakom mig i projektet och börjar nu inrikta mig på dagsländans nästa stadie, dun. Men mer om det när tid och rum finns.

Cheers!

/Daniel

Little Wing – fortsatta kläckaräventyr vid städet

Postat av
1

Här är ett numera klassiskt kläckarmönster och även kanske också där som CDC gör sig allra bäst.

CDC är ett fantastiskt material i alla slags flugor. Och även om materialet är mest känt för att användas i torrflugor eller mönster som fiskar nära ytan så fungerar CDC även utmärkt i nymfer och streamers. Men det var med det här mönstret som CDC blev känt för mig för första gången, och enligt mig kommer materialet till sin största potential just i det här mönstret.

Att skapa en loopvinge med hjälp av CDC gör att det här mönstret flyter bra och framför allt flyter rätt. Om man vid bindstädet lyckats att skapa en bra loop där CDCn inte är allt för tätt sammanpackad och dessutom lyckats skapa en loop så sitter flugan som klistrad på ytfilmen. CDC har ju en fantastisk flytförmåga genom att fibrerna ”samlar luft” mellan de små små små håren som sitter tätt på varje fiber. Inget flytmedel behövs utan när man fiskat en stund och flugan inte längre flyter som önskat använder man ett amadouskinn eller en bra skakburk för att göra flugan som ny igen. Själv har jag i år hittat en favorit i Tiemcos Dry Shake, dyr men också den överlägset bästa, så bra att jag inte använt amadou sen jag köpte den dyra burken.

När vi ändå är inne på ämnet så ska det här och liknande mönster inte behandlas med flytmedel. Om man behandlar flugans kropp och stjärt med något flytmedel så kommer flugan att lägga sig på sidan och alltså inte med bara CDC-loopen ovanför ytfilmen som det är tänkt. Och efter jag har skakat det här mönstret i ovannämnda skakburk så nyper jag alltid pekfingrarna om CDCn och väter flugans kropp och stjärt i vattnet, det gör att flugan lägger sig rätt direkt när den presenteras. Denna procedur gäller föresten nästan alla kläckarmönster som fiskas torrt.

Som kropp har jag använt strippat påfågelherl i olika färger, jag tycker effekten blir väldigt insektslik och det är inget material som behöver dra åt sig vatten för att det ska sjunka ned som är fallet med t ex. torrflugedubbing. Detta hjälper också till att flugan lägger sig rätt ganska direkt efter presentation. Den här säsongen har jag fått flera fiskar på kläckare som sjunkit under ytfilmen och där jag inte längre ser flugan. För det är ju så att CDCn fortsätter att kämpa och försöker flyta även om den är under vattenytan, dessutom skapar materialet naturligt luftbubblor som ser väldigt äkta ut. En CDC-kläckare fiskad precis under ytfilmen med lite rörelse är riktigt giftigt och kan utlösa riktigt härliga och distinkta hugg.

Vidare så är flugans stjärt och ben gjorda av alltid lika gångbara fibrer från rapphöna, kroken är Tiemco 2487, bindtråden jag använt är Danvilles Spiderweb och som thorax har jag varierat mellan fin torrflugedubbing och Awesome Possum. Använd de material och tekniker som passar dig bäst, men ”viktigast” för den här flugan är CDCn samt att jag tycker att den här Tiemco kroken är perfekt för ändamålet samt vid alla andra kläckare.

Jag har fortfarande ett par giftiga kläckarmönster kvar att binda innan jag känner mig redo att gå vidare in på dagsländans nästa stadie. Men mer om det senare …

Best Of Both Worlds – mångsidig torrfluga

Postat av
2

Ibland är det skönt att kunna helgardera när dagsländorna kläcker och fisken går och vakar.

När fisken vakar och dagsländorna kläcker är givetvis alltid en högtid. Men vad är det fisken vakar efter? Är det de färdigkläckta sländorna som står och samlar mod och torkar vingarna inför första flygturen mot land och säkrare mark? Eller är det de kläckande dagsländorna? Givetvis kan fisken vara inriktad på att söka båda två alternativen, eller så är de inte alls så noga utan äter glatt det som bjuds.

Som flugfiskare kan man göra flugvalet relativt lätt för sig, då genom att presentera en fluga för fisken som kan imitera både duns och ”kläckare”, och här är ett sådant mönster. Men jag ska väl medge att det här mönstret först och främst är tänkt som ett kläckarmönster, vingarna är något underdimensionerade mot vad som skulle sitta på en ”färdig” slända. Men om fisken bryr sig om det kan endast de svara på. Till motsats mot vingarna så har stjärtspröten full längd. Och det här sättet som jag använt till stjärtspröten, nämligen att försiktigt ”nagga” med peangens räfflade yta på det syntetiska materialet, kommer jag nog att tillämpa mer ofta.

Flugans kropp består av tunn torrflugedubbing som jag sedan ribbat med Hends Body Quill och till thorax har jag använt CDC-dubbing. När det kommer till hackel går det oftast lika bra att använda höna som tupp, men om du jämt fiskar i strömmande vatten rekommenderar jag tupp. Hacklet är klippt på flugans ovansida och det går, om man vill, också att klippa ett ”V” av hacklet på undersidan. Som vingmaterial har jag varierat mellan CDC och Medallion Sheeting, vilket också är de två material jag nästan uteslutande använder som vingmaterial till dagsländor. Kroken är min favorit för torrflugor, TMC 101, och jag har bundit i krokstorlek #14 och #16 och i färgerna Olive, Gray Olive, Brown och Tan.