Det blir Stavre i år igen och lusten att skruva fram tiden några månader är just nu olidlig.
Årets utflykt norröver går först till Tännäs och sen vidare upp till Stavreströmmarna och fyra dagars fiske med Flugfiske i Norden. Abstinensen efter strömmande vatten och surrande insekter är nu så hög att jag har svårt att fokusera på mycket annat, och för mig är det inget onormalt med det. Du som läser detta förstår exakt vad jag menar …
För det goa gänget från Flugfiske i Norden som åker upp till Stavre initierade jag en flugswap, vi blev 9 personer i denna swap och eftersom det var jag som kom på denna blänkande bra idé fick jag även sätta reglerna, det är kul att bestämma. Så jag pekade med hela handen, typ, och bestämde att vi skulle binda en imitation av valfritt stadie av Danican, eller åsandsländan om du så vill. Förra året hade vi två kvällar med äckligt mycket Danica i luften och i vattnet och risken är stor att det blir så även i år. Och få imitationer är ju roligare att även binda, eller hur?
Så jag satte mig igår kväll och band upp min absoluta favoritimitation när det kommer till fiske med imitationer av denna majestätiska slända. Det är en flytande nymf/kläckare som fiskar lika bra på ytan, i ytfilmen eller strax under. Den ska imitera en simmande eller kläckande nymf som kämpar för att bli bevingad. Knyt på den här precis när de första sländorna kommer seglandes på ytan och öringen börjar reagera. Det är ett bra generiskt mönster för vilken dagslända som helst, men den här är ganska stor och bunden på på TMC 200R i krokstorlek 10.
Och så blev det kallt igen … och det som såg så lovande ut.
Att gnälla på vädret är ju ganska meningslöst och det är ju faktiskt januari så kyla och snö är ju mer normalt än plusgrader och regn, antar jag. Men det såg ju så bra ut! Dagarna innan vinterns återtåg hade jag kontakt med likasinnade öringtokar, abstinensen var hård även hos dem. Hur är isläget? Det har ju regnat en del nu, isen borde väl ha släppt? Kanske det blir en tidig Hökensåstripp i år? Ja, ni kan säkert lista fortsättningen i denna harang.
För att stilla sinnet något tog jag en härlig promenad hemomkring i helgen med siktet inställt på några vikar som jag tänker som framtida hotspots i april när havsöringssäsongen drar igång. Det var en underbar promenad och tankar på taktik, flugval och scenarier med stor öring som huvudakt gjorde mig varm i minusgraderna. Ända tills jag såg en tjomme stå och kasta skeddrag en bit bort, vet inte varför jag tog det så personligt. Men jag behärskade mig och var artigt korrekt när jag frågade om han fått något än, det hade han som tur var inte. Sen frågade jag vilken kalender han har som redan säger april, jag fick inget klokt svar tillbaka utan vi kom helt sonika överens om att rätt skall vara rätt och i det här fallet innebar det att han ska sluta fiska och tålmodigt vänta som alla vi andra. Det är en liten ort jag bor i och jag vill ju inte bli omnämnd som fiskefascisten i folkmun. Eller det kanske är det jag är … ja ja.
När det är vinter ute (igen) är det tur att det kläcker sländor i flugbindningshörnan inne, i någorlunda jämna intervaller. De senaste veckorna har jag ju arbetat med hare och harmaskerna som främsta ingrediens och utgångspunkt och så sakteliga börjar det lilla projektet att ta slut och de flugor jag tänkt binda är snart genomgångna. Och jag måste säga att de här flugorna och de här teknikerna har varit det roligaste jag gjort på länge. Jag började med lite flytande nymfer, några kläckare och har nu det allra senaste bundit torra dag- och nattsländor där då hår från haren varit stommen i materialvalet.
En nattslända innehållandes krok, tråd och hare. Varför inte? Avtrycket på ytan med den här imitationen är magisk! och den flyter som en kork. Hur då kanske du undrar? Ja, det viktigaste är att man är noga med att plocka och borsta bort så mycket utav underhåret/ullen som det bara går, det är de spikiga och långhåriga från haren man använder. Och när flugorna är färdigbundna låter jag de bada i Loon Hydro Stop i fem minuter och sen torka över natten. Resultatet är fluga som på ett väldigt enkelt sätt imiterar rätt och flyter mer än bra. Det finns stor risk att den här flugan är en framtida favorit tillsammans med Marjan Fratniks F-Fly. Jag har bundit den på TMC 101 i storlekarna 14 och 16 och hemma hos mig heter den från och med nu H-Fly, jag antar att du förstår den skojfriska logiken i namnvalet?
När det är som jobbigast på jobbet eller om pendeltrafiken strular brukar jag sluta ögonen och tänka på framtida fiskestunder och allt som oftast är våra största dagsländor med i dessa dagdrömmar. Sommaren och våren 2012 lyckades jag pricka in ett par dagar då Danica och Vulgata kläckte i massor, det är något speciellt när de stora sländorna hissar segel. Och det är också något speciellt med att byta till en torrflugekrok i storlek 8 istället för 14, 16 och 18 som nog är de vanligaste storlekarna i mitt städ.
Så det blev till slut även några stora torra kusar där haren är inblandad i hacklet och thorax. Kroken jag använt är TMC 100, stjärtspröten är av fasan, kroppen av kalkonbiots, thorax av spikig hare spunnen i en loop och hackel, ben och siluett av vinge är nämnd hare, CDC och fibrer från mallard i passande färg.
Det var hare det, jättekul! Hoppas jag inspirerat någon att leta efter sin experimentlusta? Tänk om jag skulle ta tag i havsöringsflugorna nu? Eller skulle jag binda lite kläckare som automatiskt inte är direkta torrflugor? Häng med mig här så får du svaret inom kort.
Smaken av revansch är söt, brukar man ju säga … och när det innebär öring över 2 kilo kan smaken knappast bli sötare. Här är mitt försök att sammanfatta fem dagar i Stavreströmmarna i Gimån.
I våras hade jag nästan kommit överens med tankarna om att det inte skulle bli någon fiskeresa norröver i år. Jag och familjen har köpt hus och min ständige vapenkamrat Per har precis fått barn, båda sakerna kan givetvis spöka till fiskeplaneringen och prioriteringarna något. Men så satt jag då där på vår nybyggda uteplats en varm dag i april och bläddrade i det nummer av Flugfiske i Norden som bara dagar innan ramlat ner i brevlådan och ögonen fastnade på en annons om en arrangerad resa till Bräcke och Stavreströmmarna i Gimån. Fiske i fyra dagar, hotell och trevliga ”reseledare” lät som en perfekt kombination för året. Och fiske i Stavreströmmarna i Gimån är ju något jag drömt om sen jag började flugfiska efter alla böcker jag läst och filmer jag sett, är det verkligen så bra som dikten lovar? Månaderna gick och till slut var vi där …
Resan upp till Bräcke gick smärtfritt. Jag, Richard och Lennart snackade (givetvis) fiske, flugor och förväntningar hela vägen upp genom landet. Vi kom till Bräcke och Stavre vid 3 tiden natten mellan onsdag och torsdag, tog en snabb titt på ån och checkade sedan in på Björknäsgården i Stavre där vi skulle bo de närmaste fyra nätterna. Väl incheckade firade vi ankomsten med att skåla i god whisky innan vi bestämde oss för att sömn i några timmar kanske var en bra idé. För egen del var det ingen bra idé att vi tog en titt på ån innan vi gick till sängs, för när jag väl hade den på näthinnan var inte sömn någon prioritet över huvud taget. Men med resans mål i tankarna (personbästa med harr över ett kilo och vild öring över ett kilo) lyckades jag sova i några timmar innan min iPhone började spela marimba.
Torsdagen bjöd på fanstastiskt väder! När vi drog upp persiennerna var himlen helt klarblå och trädkronorna var nästan helt stilla. En snabb dusch och frukost, artiga hälsningar på de övriga 15 på resan och Niklas Dahlin, Staffan Dahlbom och Ole Kristian Berggård höll i ett upprop och sen till ån fortare än kvickt.
Det var en religiös upplevelse att vandra på spången utmed Gimån för första gången. Det gick små stigar ner till ån från spången titt som tätt, vilken skulle man välja? Till slut valde jag då en liten stig och stack av ner till ån, satte mig på en liten tuva och hällde upp en liten whisky. Vid det parti av ån jag valde var vattnet grunt, strömmen relativt lugnflytande och vattnet kristallklart. Men när jag då satt där och smuttade och studerade allt mer noggrant såg jag att botten bestod av ömson sten och ömson sand och åns många större stenar som bröt ytan innebar spännande ståndplatser för fisken och många djuphålor fanns främst mitt i och utmed strandkanterna.
Till slut ser jag då ett vak! Jag ser en fisk som girigt och kvickt går upp och plockar från ytan på andra sidan ån bakom en sten som också skapat en djuphåla – enligt skolboken med andra ord. Jag sitter på min tuva och ser den gå upp en gång, två gånger och vid det tredje vaket inom en 3 minuters period bestämmer jag mig för att kasta på fisken så jag knyter på en F-Fly i storlek 16. Flugvalet är lätt för förutom några enstaka dagsländor och bäcksländor så är det verkligen nattsländan som regerar i luften och på vattenytan. Jag smyger mig fram inom bekvämt kastavstånd och luftar det första kastet i Gimån, flugan och tafsen landar bra och jag har några meters bra drift över fiskens vakpunkt, men icke. Jag ger mig ett kast till och då sitter den! Jag tror att jag säger ”fy fan!” rakt ut i luften för i mothugget känner jag direkt att det här är något utöver det vanliga, det tar helt stopp och vattenytan både sprängs och bubblar av fiskens reaktion. Den flyr nedströms och ruskar ett par gånger så att det känns enda ned i korken innan linan och tafsen kommer sprättandes tillbaka.
Jag öser några svordomar som säkert hörs till Östersund och hör en röst bakom mig, det är en medresenär som säger att ”den var riktigt fet”, bakom mig. Jag tar in flugan för att torka den med skakpulvret och upptäcker då att kroken är helt böjd bakåt. Efter några omtumlande minuter med tankar om de öringar som simmar i den här ån och vad som komma skall de närmaste dagarna bestämmer jag mig för att kasta alla mina TMC 103BL i grillen när jag kommer hem, jag kommer aldrig att binda eller fiska med den kroken igen!
Mitt fiske resten av dagen är givetvis ”märkt” av fisken jag tappade, men trots mina frustrationer lyckas jag njuta av ån och det vackra vädret. Jag tar ett par öringar och harrar i skollinjalsstorlek och några centimeter till och jag återkommer till stället där jag tappade öringen, men fisken vakar inte längre … Kvällens fiske är verkligen spännande. Det är en otrolig kläckning av Danica och nattsländor och det är verkligen ballt att fiska torrt med stora dagsländeimitationer på tafsspetsen. Fisket är bra, men den riktiga storleken uteblir. Natten är ljus och ljummen och trots att trofén uteblivit så är det vinst nog att fiska i ån under dessa förhållanden.
Fredagen startar med frukostbuffé på hotellet och jag blir varse att det verkligen är ett ”lyxfiske” jag är på. Och inte nog med frukostbuffé så sitter Lars-Åke Olsson vid bordet jag slår mig ned vid. Lars-Åke pratar med oss alla och verkar njuta av att vara omringad av flugfiskare som njuter av hans hemmaplan. Innan vi startar dagens fiske håller Lars-Åke föredrag om Gimån, Stavreströmmarna och Danican, att höra honom prata om det han verkligen älskar är inspirerande. Jag frågar Lars-Åke om det, Danican till trots, inte är nattsländan som gäller nu, och han håller med. Jag visar honom några nattsländelarver jag bundit och han blir imponerad, något jag blir väldigt stolt över.
Väl vid ån skiner solen starkt och himlen är alldeles blå, under dagen blir värmen ibland lite för mycket, men det är bara att stoppa kepsen i ån. Fisket på förmiddagen är bra, även om den riktiga storleken på fisken uteblir, men jag lyckas till trots kroka några öringar strax under kilot och harrar i skaplig storlek. Insektslivet i ån är väldigt rikt och det flyter allsköns potentiell fiskmat på ytan. Det är väldigt svårt att se och avgöra vad de fiskar som vakar tar, men jag tar det säkra före det osäkra och kör med säkra kort så som torr March Brown, Klinkhamer Special, TKK och F-Fly.
Timmarna går snabbt vid ån och snart börjar det bli kväll och med kvällen intensifiearas insektslivet ytterligare och det är främst natt- och bäcksländor men det kläcker även massivt av Danica. Hela kvällen och halva natten står jag vid min favoritpool och prickkastar på fisk med torra imitationer av Danica och nattsländor, livet blir inte mycket bättre än så. Det är tydligt att den större fisken blir mindre skygg framåt kvällningen, jag har ett par ordentliga bjässar som är uppe och ”buffar” på mina imitationer. Även den här kvällen återgår jag till ”mitt speciella ställe” där jag ”böjde krok”, men fisken visar sig inte. Men det är verkligen ”fredagsmys” i Gimån, jag tar några öringar och harrar jag verkligen är stolt över, men troféerna väntar fortfarande i ån.
Men så på lördagen blir det verkligen jackpot! Och det flera gånger om …
Regnet hänger i luften utanför fönstret när vi drar upp persiennerna på lördagsmorgonen, men det gör inget. Det är nästan lite skönt efter tre dagars intensivt solsken och högsommarvärme. Det är kul att till frukost på hotellet se alla fiskegästers solbrända nyllen med klara märken av polaroidglasögon, det är nästan som att se en massa tvättbjörnar sitta och mumsa i sig frukostägg, smörgåsar och dricka kaffe.
Jag vandrar på spången utefter ån, siktet är inställt på min favoritdel av den gröna sträckan, men jag stannar till vid ”platsen” på gul sträcka för att spana om min antagonist från tidigare i veckan visar sig. Jag spanar i tio minuter, men jag uppfattar ingen aktivitet kring området där den bör stå så jag går vidare. Skiftet i vädret är spännande och Lars-Åke Olsson sade till oss häromdagen att lite regn och väderomslag skulle göra fisket ännu bättre. Jag sätter mig på en sten mitt i ån, men ändå undanskymd och spanar. Jag ser ganska omgående tre fiskar, som jag uppfattar som ansenliga harrar, stå och vaka. Det kläcker lite gul forsslända i regnet och på ytan ser jag både nattsländor och Danica som fullbordat livscykeln och nu ligger orörliga med vingarna helt utslagna. Under de närmaste två timmarna står jag och nöter i ån och lyckas få en fin öring på kilot och några fina harrar på imitation av nyss nämnda sländor.
Niklas Dahlin kommer vadande mot mig och jag försöker guida honom till en fin öring som vakat strax nedströms mig, men vi lyckas inte. Jag bestämmer mig för att låta Niklas få poolen för sig själv och bege mig nedströms, sträckan är lång och spännande och jag har knappt sett hälften av grön sträcka. På mitt äventyr nedströms ser jag ingen aktivitet alls, men det är verkligen vackert och det är lätt att känna igen delar av ån från Lars-Åke Olssons filmer och böcker. Häftigt! Jag bestämmer mig för att gå uppströms igen till ”mitt ställe” och se vad som händer. När jag kommit fram har Niklas försvunnit, han sitter antagligen och binder flugor i ett vindskjul uppströms. Jag slår mig ner på en sten och öppnar en öl och häller upp en liten whisky, himlen öppnar sig och det börjar nu verkligen ösregna.
Fiskarna som för ett par timmar sedan girigt gick upp och plockade godbitar från ytan syns inte längre till, antingen har Niklas tagit dem eller så har de kommit på andra tankar. Men jag är övertygad om att de fortfarande står kvar på samma platser och nu spisar strax under ytfilmen istället. Jag får för mig att experimentera lite så jag applicerar torrflugefett på en förtyngd LaFontaine puppa, tanken är att likt originalet skapa luftbubblor på imitationen och att den skall fiska precis under ytfilmen. Jag vet ju var fisken står så nu återstår ju ”bara” att lura dem … och det gör jag. Efter ett par försiktiga kast för att få in känslan och längden på kasten så sitter det en finfin harr strax under 50 cm, och så i kastet efter en till i liknande längd. De är feta, pigga och glada. Rullen får verkligen arbeta och efter ett par misslyckade försök till håvning sitter dom fast i håven och i minnet. Underbart, äntligen lite landad storlek! Regnet har inte avtagit, tvärtom. Men jag ger inte upp, tidigare på förmiddagen hade jag ögonen på en fisk till något uppströms som jag är sugen på. Jag har nu fiskat, stökat och drillat i poolen så jag har definitivt stört så jag ger mig på att vada 20 meter uppströms. Jag behåller givetvis samma taktik och samma fluga. Mellan två större stenar finns en mindre sten och bara någon meter bakom den bildas ett litet bakvatten och där stod det en fin fisk parkerad i förmiddags.
De två första kasten landar fint, men något för kort. Vid det tredje eller fjärde kastet landar flugan på den mindre stenen och snart gör åns krafter att flugan ramlar ner och precis där fisken står, det är en stor mun som går upp och tar flugan. Till en början tror jag på min livs fight för det glöder direkt om rullen. Men sen tar det helt slut och fisken simmar nästan självmant in i håven. Och det är en fantastisk harr, den största jag tagit hittills. Jag lossar lätt kroken och stoppar handen under buken och rätar på seglet som är enormt. Jag mäter och gör ett ögonmärke på spöet, jag uppskattar den till runt 55 cm och en bra bit över ett kilo. Fet och glad sprätter den tillbaka ner i strömmen. Efter den fantastiska halvtimman jag just upplevt sträcker jag armarna i luften och låter ösregnet svalka mig i ansiktet.
På min väg uppströms ber jag en medresenär på resan att mäta mot mitt ögonmått, någonstans mellan 53 och 54 cm. Grymt nöjd! Samme kille berättar också att det tagits en riktig monsteröring av en annan kamrat som är med i vårat gäng, den öringen vägde 3,6 kg (!) med håv. Jösses vilken gris! Vid middagen gratulerar jag storöringfiskaren, han är givetvis både glad och stolt. Jättekul.
Efter middagen har jag bara ett mål. Jag ska ta den! Jag ska ta den fina öring som böjde min krok i torsdags. Så jag sätter mig på en tuva och väntar in kvällen. Dagens regn och den nu något kyligare kvällen verkar ha gjort att flera av resekamraterna inte beger sig så långt ner på sträckan. Jag är helt ensam, det enda jag hör är fåglarna, ån och min andedräkt. Regnet har nu slutat helt och jag kan uppfatta en hel del nattsländor på ytan, i gräset där jag sitter och på ytan. Det börjar bli mörkt men jag fortsätter att vänta. Tålamodet betalar sig efter knappt en timma för jag upptäcker två fina vak. Ett mitt i ån rakt framför mig samt ett vak på ett välbekant ställe. Den är igång igen! Jag blir nästan nervös av bara tanken att få en chans till och jag darrar lite och andas tungt när jag knyter på en mörkbrun Superpuppa.
Jag bestämmer mig för att fiska på fisken som vakar mitt i ån först, den är något nedströms och cirka 20 meter från det andra vaket så jag tror inte jag skulle störa den andre. Jag fettar in flugan och smyger ut i ån. I skydd av det dunkla ljuset är jag inte jätterädd för att jag ska störa den, men ett felsteg kan givetvis ändra på den övertygelsen. Jag placerar mig snett nedströms, 15 meter från vaket och kastar. Det tar några kast, men sen så sitter den där. Jag märker direkt i mothugget att det här är en ordentlig fisk och jag blir helt säker när fisken drar iväg och senare hoppar upp. Mitt klass 4 spö får verkligen arbeta för att styra undan fisken från träd och stenar. När jag håvar den är den helt slut! Den väger tungt och fyller hela håven, jag mäter den och det är ett fetto som är något längre än min största harr tidigare på dagen. Jag lyckas fippla upp kameran från lagren av underställ och regnjacka och ta en bild när den tar igen sig i håven.
När jag släpper den åter till ån står den och vilar i en halvminut allt medan gälarna pumpar livet åter i fisken. Jag hinner knappt ta igen mig från bataljen innan jag kommer att tänka på ”min” fisk, den jag just fick var ju bara en bonus. Jag är nu en bit ut i ån och målet är snett uppströms cirka 25 meter bort. Jag slår mig ner på en sten i ån och skakar flugan ren och torr och undersöker tafsen, jag fick tipset från Lars-Åke Olsson att inte använda tunnare än 4X FC-tippet i Gimån på kvällen och 5X på dagen. Tafsen känns bra och flugan är torkad och impregnerad, let’s get ready to rumble …
Jag behöver inte vänta länge innan fisken snett uppströms mig börjar vaka igen. Först en gång, sen pausar den i en dryg minut. Sen vakar den igen och igen och då bestämmer jag mig för att ge det en chans. Och i första kastet sitter den där! Öringen går upp till flugan, jag väntar instinktivt i en eller två sekunder sen gör jag mothugg och ytan exploderar. Först tror jag att den skall rusa in i vassen så jag gör allt för att försöka undvika det. Då sticker den först mitt ut i ån mot mig så jag får dra in löslina med fri hand, sen sticker den direkt nedströms och det dröjer inte länge innan löslinan är ett minne blott och rullen börjar yla som en ensam varg i natten. Jag kommer på mig själv att tjoa ”Woho!” högt och jag måste nog ha ett barnsligt leende i ansiktet.
Fisken fortsätter att dra och jag får börja att tänka på hur jag ska få i ordning på detta. Jag börjar springa efter den i ån och halkar till flera gånger på stenarna, till slut börjar den tröttna och det är tur för framför mig ligger en djuphåla som jag helst skulle vilja undvika att vara tvungen att hoppa i. Jag tar meter för meter och snart ser jag den för första gången och den är enorm! Stjärtfenan skär genom ytan som ett segel och mina tankar går till den stora havsöringen jag tog hemmavid i mitten av april, den var en bit över 60 cm och den här är inte mindre. Till slut lyckas jag styra den mot håven och efter att ha måttat och tvekat ett par gånger ligger den i något säkrare förvar.
Fisken får inte plats i håven så jag får hålla håven mot magen och lägga en arm över håvöppningen för att den inte skall åma sig ur. Flugan plockar jag lätt ut ur mungipan och fisken kränger för att göra sig fri. Jag fipplar med min urusla kamera jag har med mig när jag fiskar och får först ett foto som blir alldeles suddigt sen väljer den blixt och det blir ett ännu värre foto. Jag får försöka ta ett foto när jag har greppet under buken vid återutsättningen och till slut lyckas jag ta ett halvskapligt foto i mörkret, tyvärr är bara halva fisken med på fotot men hela fisken är etsad i mitt minne. Mitt livs fisk. Gimån. Stavre. Sommar. 2012. Och så är det lördag och allt!
Jag skriker av lycka i natten, revansch är tagen. Tre dagar av ångest och mardrömmar om stor fisk och klen krok är som bortblåst och nu öppnar sig himlen och regnet öser ner igen. Efter att ha samlat mig en stund går jag uppströms och sätter mig i ett vindskydd med några av de andra tappra flugfiskarna som precis som jag trotsar väder och dygnstid och berättar om min upplevelse och de två fina fiskarna. Fisken var fet cirka 65 cm lång och jag frågar en van och erfaren öringjägare vid vindskyddet och vi uppskattar den till mellan 2,3 och 2,7 kg. Grymt!
Målet för resan var förutom möjligheten att kunna fiska på både gul och grön sträcka i Stavre att ta personbästa på både öring och harr. Uppdrag slutfört! Och söndagen var också stämplad av den känslan. Nu blir jag ju aldrig mätt på att jaga öring men jag kastade avslappnat och härligt på söndagen, jag hade ett par ställen på gula sträckan att testa där jag tidigare i veckan sett vakande fisk. Men icke, söndagens halvdagsfiske innan hemfärd blir utan landad fisk, även om jag har ett härligt smygfiske med torrfluga under några timmar.
Resan hem genom natten är lång och seg men framför allt lite ångestladdad, det är tufft när något man längtat sååå mycket efter tar slut. Men det är ju alltid skönt att komma hem, och tur är ju det. Gimån och den gula och gröna sträckan i Stavre kommer jag att återkomma till, och det snart. Fantastiskt fiske med hot-spots överallt, och då också bevisligen stor fisk!
Tack till Richard och Lennart, Flugfiske i Norden, William Moberg-Faulds, Niklas Dahlin, Lars-Åke Olsson, Staffan Dahlbom, Ole Kristian Berggård samt alla andra störtsköna lirare som fiskade i Stavre vecka 27.
Som planerat hann jag med en halvdag i Säveån på midsommardagen. Jag hade några nya flugor att testa och det blev succé direkt.
Midsommarafton blev lugn och då inte endast beroende på vädret utan vetskapen om att jag skulle ut till Säveån dagen efter gjorde att jag hellre tog ett par koppar thé på kvällen istället för starkare drycker.
Midsommarafton regnade ju bokstavligt talat bort och även lördagsmorgonen var regnig, men regn har aldrig stoppat mig för att fiska. Så glad i hågen åkte jag ut till Säveån och tacklade upp spöet och krängde på mig vadarna. Och nu när det ju officiellt är sommar skippade jag ett ett lager under vadarna och det var även dags för årspremiär med midjevadarna, skönt.
Efter den sedvanliga titten på ”broöringen” traskade jag ner till min favorithölja där jag vet att det står fisk. Jag vadade ut och satte mig på min sten och väntade på att öringarna skulle avslöja sina positioner. Och jag väntade och väntade … inte ett vak på över en timma och knappt något insektsliv alls. Mitt tålamod räckte en kvart till innan jag knöt på en förtyngd nattsländelarv och vadade nedströms ett 30-tal meter för att fiska av en djupkant under utskjutande trädgrenar. Där måste det ju stå fisk? Men icke. Jag testade både väldigt tunga larver och nymfer samt en oförtyngd våtfluga men fisken ville annat. Så jag vadade åter uppströms och satte mig vackert på min sten igen för att se om ån och insekterna vaknat till liv efter att solen nu skinit klart i en dryg halvtimma.
Och visst svarade naturen! Och detta genom att det sporadiskt börjar kläcka gul forsslända, ingen massiv kläckning, men det var nu lättare att vakspana genom att sikta in sig på de djupgula skönheterna som kom flytande uppströms ifrån ner i poolen. Och till slut så avslöjar sig då en fisk som jag också uppfattar som en fisk i något större storlek. Den går försiktigt upp och plockar flytande nymfer alternativt kläckande sländor. Perfekt tillfälle att testa den gula kläckare jag band i förra veckan. Och kläckaren (varianten bunden på Grip-kroken) levererar nästan omgående. Fisken blir ursinnig och jag känner lite fisk-på-ångest, speciellt då jag känner att det är en fin fisk som fattat tycke.
Jag försöker styra fisken undan det träd som ligger halvvägs ner i ån men lyckas inte och jag tror att loppet är kört, men fisken trasslar sig loss och snart ligger den i håven. Fisken mäter ca. 40 cm och jag är så stolt som man kan vara när man lyckas med ett uppsatt mål. Jag sätter mig på strandkanten och njuter i solen och låter tiden gå. Jag hittar efter en stund ytterligare en vakande fisk som jag kastar på i en halvtimma tills den slutar vaka, jag antar att jag skrämde den till slut. Men det gör inget, dagen är lyckad och hade så varit oavsett fångsten en stund tidigare.
Nu är det nära … om en dryg vecka startar färden mot Jämtlands och Stavreströmmarnas stora öringar och überfeta harrar (=drömscenario). Och vad jag förstått så finns det stor möjlighet för fiske med Danica-imitationer … hoppas, hoppas.
Tidigare i juni gick den legendariska amerikanska flugbindaren Bob Quigley bort, och för att förena nytta med nöje och för att hylla honom band jag igår ett gäng av hans signaturfluga Quigley Cripple då i Danica-version. En ”cripple” är ju precis vad det låter alltså en imitation av de sländor som fastnat eller inte helt lyckas i kläckningsprocessen och öringarna gillar enkla byten. Många binder på en dylik fluga direkt när fiskarna börjar vaka och kläckningen startar.
Min variant är bunden på TMC 100 i krokstorlek 8, nymfskal/stjärt är Woodduck och några fibrer från Ice Dub, kroppen är av SLF Whitlock i färgen Sowbug Tan, thorax är av CDC-dubbing, hackel från tupp och misslyckade vingar är CDC. Min variant är en kombination av den ursprungliga flugan som Bob Quigley skapade men med inslag av den suveräna Last Chance Cripple som René och Bonnie Harrop utvecklade.
Vill du läsa mer om Bob Quigley och hans Quigley Cripple rekommenderar jag dig att besöka den här länken.
Ibland stämmer det och allt faller på plats, så var det för mig i underbara Säveån på lördagen.
Det har varit fattigt med fiske för mig i ett par veckor, jag hade inte svingat med spöet sen Hökensåstrippen för ett par veckor sedan. Jobbigt givetvis och begäret, abstinensen har gjort sig påmind varje dag. Att livet innehåller annat än flugfiske är lätt att bli påmind om och prioriteringen mellan flugfisket, familj och arbete är inte alltid självklar, men till slut prioriterar jag nog ändå rätt, hoppas jag i alla fall.
Men så till slut dök då ett tillfälle upp och jag fick möjlighet att spendera en hel dag vid Säveån och för dig som varit vid ån och för dig som fiskat i ån vet hur underbar en dag vid ån är oavsett hur bra fiskelyckan är. Det är omöjligt att förklara hur man nästan kan ha kärlekskänslor (?) till en å och risken är att det blir patetiskt. Men jag vet att du som läser detta delar min passion för flugfisket och kan då säkert relatera och då blir det enklare att skriva om kärleken till en å, eller? Vad är det då som gör Säveån så speciell? Jag skulle vilja börja med att säga att ån är en perfekt å för flugfiske! Den är utmanande, teknisk och du bör veta vad du pysslar med innan du tar med dig spöet till ån. Det gäller att smyga sig på fisken, sitta och vänta och invänta rätt tillfälle att kasta på fisken, och gör du fel är det bara att börja om, detta gäller främst de större fiskarna. Ån och dess omgivning är vacker utan dess like och djur-, fågel- och insektslivet är rikt. När det gäller insekter, som vi ju gillar, så finns allt att tillgå från fjädermygger, bäck-, natt- och dagsländor för att nämna de klassiska flugfiskeinsekterna. Åsandsländan och den gula forssländan är av stor storlek och de var just dessa två insekter som betydde mest för mig.
Jag var vid ån strax innan 05:00 på morgonen, köpt fiskekort, klätt på mig vadare och tacklat upp spö hade jag gjort kvällen innan så det vara bara att kliva ur bilen och gå mot mitt favoritställe på övre sträckan. När jag gick över träbron från parkeringen tittade jag om ”broöringen” som brukar stå och gunga under bron var på plats och visst var den det. Jag har varit vid ån ett par gånger tidigare i år, då utan spö, och den har stått på samma ställe varje gång. Jag låter den vara ostörd, den har blivit som en maskot för mig. När jag tittar uppströms smälter jag nästan av synen, solen har precis stigit men morgondimman ligger fortfarande som ett täcke över ån. Jag måste ta av mig ryggsäcken och plocka upp min stora kamera och ta några bilder, det luktar skrivbordsbild för datorerna lång väg.
Jag är först att fiska i ån idag, men jag är inte först på plats vid ån för det står ett stort tält monterat vid fotbollsplanen. Jag får senare reda på att det rest fyra killar från Dalarna ner hit till oss för att fiska en vecka i ån. Jag pratar med dom under dagen och de har haft bra fiske alla fyra, jättekul.
Jag går ner mot mitt favoritställe, men stannar ett par gånger vid ställen som bruka hålla fisk, men jag ser ingen aktivitet. Väl på plats i min lilla hölja slår jag mig ner och väntar, jag väntar på att fisken skall göra det första misstaget, att stiga mot en insekt och avslöja sin position. Det dröjer en timma innan något händer och hade det varit för ett par år sedan hade jag redan ”förstört” platsen genom att blindfiska. Det börjar med att det flyter förbi några gula forssländor och till slut visar sig en fisk mitt i ån och samtidigt visar sig en till bakom ett träd som fallit ner och ligger mitt i ån. Jag inriktar mig på fisken som står lämpligare till i mitten av ån och går på knä fram mot åkanten, lossar flugan och drar ut löslina. Mitt första försök slutar i en inte helt perfekt presentation men fisken fortsätter att vaka sekunder efter att min något felplacerade fluga flutit förbi. Jag förbereder ett denna gång något kortare kast och presenterar min kläckare tre meter uppströms fiskens vakposition och väntan blir inte lång innan det verkligen smäller till i spöet, fisken är på. Och jag märker direkt att det är en imponerande fisk och kan verkligen konstatera det när jag ser den första gången. Men innan dess flyger några ångestfyllda minuter förbi då fisken i två omgångar rusar mot tidigare nämnda träd men jag lyckas båda gångerna att styra fisken mot mig bara någon meter innan ett garanterat tafsbrott. Den tröttnar och jag får övertaget och lyckas till slut få ordning på grejerna och ta hem fisken mot mig och mina giriga händer och håv.
Och precis när jag står i slagläge att håva den gör den en sista ansträngning och headbangar bort kroken ur mungipan. Jag har god lust att hoppa i ån, knäcka spöt och elda upp håven, men denna känsla är bara intensiv i några sekunder. Det känns som jag har vunnit ändå på något sätt för även om jag inte fick ”talla” på firren så har mitt personbästa rykt med minst 15 cm i Säveån. Jag uppskattar fisken till runt eller strax över 50 cm(!). Jag sätter mig mot mitt träd och försöker få ordning på känslorna och memorera fisken och hela händelsen. Det börjar vaka igen bakom trädet och även om jag vet att det är omöjligt från min position så försöker jag ändå rikta några kast, men icke.
Sen hör jag hur det prasslar i buskarna och hur det börjar lukta ljuvligt av cigarr, det är Ulf Börjesson med vännen Lars-Åke som kommer och hälsar på mig i min hölja. Och jag vet att ekvationen cigarr + Ulf är lika med stor fisk, och så även denna gång för Ulf har precis landat ett monster. Vi pratar en lång stund om vårt fiske så här långt, om flugor, åar och vatten och givetvis om Säveån. Om jag nu är betuttad i Säveån så är mina känslor att likna med en lågstadieförälskelser mot Ulfs känslor om ån. Det är alltid lika underbart att prata med människor som delar samma besatthet som en annan.
Jag frågar Ulf och Lars-Åke om Danican och statusen kring den och de nämner att det verkligen har börjat nu även om de uppfattat att de som kläckt hittills varit av något mindre storlek. Vi hoppas alla tre att andra generationens nymfer bestämmer sig för att idag är en perfekt dag att gå vidare i livscykeln mot vingad insekt. Samtidigt som vi pratar börjar ån utanför oss att vakna till liv igen efter mitt intrång en halvtimma innan. Det vakar en fisk på andra sidan ån, en fisk som vi alla tre identifierar som en ansenlig firre. Jag frågar Ulf, som ju känner till varenda sten i ån, om det är möjligt att ta sig dit. Det är det, även om det är ett litet äventyr.
Ulf och Lars-Åke tror att Danican kommer att börja kläcka strax innan 11:00 och de vill då vara på plats på deras nästa hållplats i ån så vi önskar varandra en härlig fortsatt dag. När de traskat vidare sätter jag mig och äter frukost och summerar att jag nu varit vid ån i nästan tre timmar och jag har kastat 5 kast och lyckats att drilla en, för mig och i den här ån, väldigt stor öring. Precis så vill jag fiska!
Det går ett par timmar, jag gör slut på kaffet i termosen och bläddrar i min lilla bok om dagsländor som jag alltid har i fiskeryggsäcken. Det fortsätter att vaka där på andra sidan under träden och jag känner att den öringen verkligen gäckar mig. Klockan blir 10:30 och man kan verkligen ställa klockan efter Ulf och Lars-Åke för då börjar de första ”skeppen” att segla nerför ån. Först ett par, sen fler och sen ännu fler. Och fisken är inte sen att reagera, det börjar vaka på ställen jag inte identifierat tidigare varav ett ställe som är inom kastavstånd. Jag knyter på en stor slända i creme/tan på tafsspetsen och smyger i position och samtidigt som det landar en Danica på kepsskärmen och en på handen så verkligen attackerar en öring min imitation och jag blir löjligt lycklig. Där står jag i solen och blåsten och drillar en öring samtidigt som det är sländor överallt, det är en sådan här stund man bara drömmer om. Men drömmar blir till verklighet om man bara ger sig fan på det och fisken håller nog med för jag krokar lätt bort den hullingslösa kroken, gör ett snabbt mått mot spöet innan jag låter den simma åter i ån.
Kläckningen fortsätter men jag har nu ingen fisk att kasta på så jag funderar på att se om det är möjligt att nå fiskarna som vakar på andra sidan. Jag går 20 meter nedströms och försöker komma ihåg Ulfs och Lars-Åkes rekommendationer att sikta in mig på två större stenar som gör det möjligt att nå ut till ön som gör andra sidan inom kastavstånd. Jag kommer halvvägs ut innan jag märker att jag nog bör ha en vadarstav med mig nästa gång. Så jag fegar ur och ska precis vända då jag märker att en annan fisk börjar vaka på de stora sländorna och min position mitt i ån gör den möjlig. Den tar direkt när min imitation landar och jag lyckas landa, mäta och återutsätta den utan att tappa fotfästet i strömmen. Jag tittar på flugan som nu förlorat sina stjärtspröt och av CDC-vingarna är det nu endast en stam kvar. Men det är det givetvis värt efter två snabba Säveåöringar runt 42-45 cm.
Fortsättningen av dagen är givetvis kantad av min upplevelse så här långt och de fåtal moln som syns på himlen är rosa för mig. Jag äter lunch, tittar på sländor och jämför sländor. Och visst är det så att det är två olika Danicor som kläckts, en klassisk modell större i beigeaktig färg men även en något mindre som är mer i ljusoliv. Intressant!
Jag lyckas få en fisk till innan jag nöjd går mot parkeringen igen, även den en fisk jag är stolt över runt 30-35 cm, men som faktiskt kändes något fetare runt buken än de andra två jag haft i händerna. Den väljer att bita på en infettad March Brown i storlek 12 fiskad torr på vak. March Brown sviker aldrig, världens bästa öringfluga? Jag bestämmer mig för att fisken tog den som en kläckande Danica, för det var min avsikt. Jag säger STORT tack till ån, livet och världens bästa lördag och vet du vad det bästa är? På onsdag är jag här igen …
Fiskar är väldigt intresserade av lättfångade byten, här är ett flugmönster på just ett sådant.
René Harrop är en stor förebild för mig, främst inom flugbindningen, och jag har en dröm att någon gång få fiska i hans hemmavatten kring Henrys Fork i Idaho. I Henrys Fork driver René, tillsammans med sin familj, en stor verksamhet under namnet TroutHunter. I verksamheten kan man räkna in bl. a. en stor lodge med restaurang, guidning och en fiskeaffär. Mest känd för oss här i Norden är väl Renés återkommande artiklar, ofta tillsammans med sin fru Bonnie, i Flugfiske i Norden. Och ska du köpa en bok inför kommande vintern kan jag inte nog rekommendera Renés båda böcker TroutHunter och Learning from the Water.
Jag har bundit ett ett antal av Harrops mönster och ALLA fiskar och imiterar suveränt. Och igår band jag ett nytt mönster som jag tror och hoppas ska fiska och imitera lika väl. Det är en stor (krokstorlek 10) Crippleimitation av en ”Green Drake”, alltså amerikanarnas variant av våra största dagsländor. Med ”Cripple” menas alltså en slända som är skadad eller som inte riktigt klarar/klarat kläckningen, det kan ju t ex. inträffa när andra insekter attackerar den kläckande sländan på ytan. Sländan är då givetvis väldigt lättfångad och kräver ingen större ansträngning från fiskens håll, vilket givetvis är både välkommet och bekvämt.
Minneskortet till min ordinarie kamera är kaputt så jag har fått försöka fånga flugan med kameran på min iPhone, därav den något bristfälliga bildkvaliteten. Jag band upp 5 st i färgen du ser här, tänkt att imitera vår Sjösandslända/Vulgata i just det här ”Cripplestadiet” och på listan är att även binda upp några ljusare varianter för att då imitera Åsandsländan/Danican.
En av mina absoluta favoritflugor är välkända Klinkhamer Special, tanken här är att kombinera den flugan med ett av mina favoritfisken. Det borde fungera … typ?
Sjävla symbolen för flugfiske och i många fall även flugbindning är de allra största dagsländorna. Vulgata, Danica, Rocken, Drake … ja kärt barn har många namn. Men för oss här i Norden så är det Ephemera Danica (Åsandslända) och Ephemera Vulgata (Sjösandslända) som är aktuella, och få fiskepass slår de där man försöker lura fisken genom användandet av olika imitationer, främst torrflugor, av de sländorna. Vad är det då som är så fascinerande med dessa sländor? Ja, först och främst så är sländorna oerhört vackra, de är stora och lätta att upptäcka och för det mesta så är perioden då fisken är inställd på sländan (på ytan eller i ytfilmen) ganska kort. Sen är det givetvis så att även den större öringen intresserar sig för dessa ”proteinbomber” och bemödar sig att visa sig och ”ta torrt”.
Klinkhamer, Klinkhammer, Klinkhåmer, Klinkhamer Special … kärt barn har många namn, som sagt. Jag har många trevliga minnen tillsammans med den flugan och söker du på Internet så kan man lätt konstatera att jag inte är ensam om det. Denna mångsidiga fluga som kan imitera allt från kläckande dag- och nattsländor, landinsekter och det mesta man kan tänka sig kan trigga fisken är en självklar favorit i de flestas flugaskar. Det är även en rolig och ganska simpel fluga att binda.
Kombinationen av allt du läst så här långt mynnade i veckan som gick ut i de flugor du kan se på bild i det här inlägget. En Klinkhamer Special Vulgata respektive Danica … typ. Tanken är att maraboun, som stjärt och kropp är gjord utav, skall efterlikna nymfens ganska tydliga gälar (speciellt på de två mörkare varianter som är tänkta efterlikna Vulgata) samt att maraboun också är mycket bra på att imitera lite rörelse/kläckning i stilla vatten. Så färg, storlek och rörelse/kläckning tror jag kan räcka för att imitera bra. För den ljusare varianten (Danica) så har jag blött maraboun något och strykt tillbaka fibrerna innan jag ribbar kroppen med bindtråd, detta för att inte få en lika tydlig ”hårighet”, Danicanymfen har inte alls samma gälar som Vulgatan då den finns i strömmande vatten och får syre från just det strömmande vattnet.
Det här borde väl fungera? Eller? Jag vet inte, tiden som snart är här får utvisa det. Kul ska det bli att testa, hur som helst.
Det blir Stavre i år igen och lusten att skruva fram tiden några månader är just nu olidlig.
