Battles in the North – tuffa förhållanden

Jag äter Klinkhamers.

Lågt vatten, ständig och ibland kraftig nordanvind …

… uteblivna kläckningar och kalldimma, det var tuffa förutsättningar norröver i juli. Det kanske låter som att jag sitter här och snyftar samtidigt som jag skriver, det gör jag inte. För trots att väder, vind och vattenstånd inte var enligt önskan och åarnas större öringar inte var på humör så var jag i sällskap med goda vänner och det kan ju rädda den mest desperata öringfiskaren.

Fredagsmys
Fredagsmys
Kalldimma
När natten kom lade sig oftast vinden men då kom kalldimman istället.

I år var vi i samma trakt som förra året och jag tror att vi har hittat en ny favorit. Det känns som det är relativt otrampad mark och fisketrycket är väldigt lågt samtidigt är det ganska bekvämt boende och det går en liten väg utmed ån. Det vore kul att träffa på åarna när förutsättningarna är lite bättre bara. Förra säsongen var sommaren sen och vattnet högt och i år blåste det, som sagt, hårt från norr hela veckan och vattnet lågt. Är nästa år tredje gången gillt? Självklart!

På spaning
På spaning

Då kläckningarna i stort sett blåste bort gällde det att klia geniknölarna rejält under kepsen. De större öringarna vi fick under veckan såg vi inte vaka utan ens kunskaper att läsa vattnet blev räddningen. Att drifta flugor över tillsynes heta ståndplatser gav oss några fiskar strax över och strax under kilot. Tommy vann guldmedalj i år med sin fina öring som vi uppskattade till en vikt mellan 1,5-2 kg. Bra jobbat Tompa!

Jag och Richard upplevde en timmas fint fiske under en kort men intensiv nattsländekläckning en kväll och då var det LaFontainepuppor på och strax under ytan som gällde. Men annars var det Allt-i-alloflugor som Klinkhamers och Nalle Puh som oftast satt på min tafsspets när inga insekter syntes och det var just på en Klinkhamer som jag fick min största öring på under veckan.

En vacker "standardöring" 2016.
En vacker ”standardöring” 2016.

Under veckan fick vi mängder med ”standardöringar” omkring halvkilot och de var anmärkningsvärt starka och vakbilderna såg kloka ut så när fisken väl blev synliga eller låg i håven blev man överraskad att de inte var större.

Förutom trevliga vänner träffade jag även på en björnmamma och hennes två ungar en kväll. Den upplevelsen kommer jag aldrig att glömma. Jag skulle gå och kika på en intressant kurva i ån och tog en genväg över en myr. Plötsligt ser jag något i ögonvrån på 200 meters avstånd och det visar sig vara en gigantisk björn som springer i full galopp och sekunden senare ser jag att hon har två ungar i släptåg. Jag fryser till och börjar fingra på dragkedjan till jackan för att ta fram kameran, jag får för mig att ljudet från dragkedjan och mina hastiga rörelser får henne att reagera så jag fryser totalt och slutar antagligen andas också. Jag ser björnarna i några sekunder till innan dom når en skogskant och försvinner. Jösses vad rädd jag var! Några dagar senare ser vi både färska spår efter både björn och varg utmed ån.

Stort tack för en väldigt trevlig resa Per, Richard, Tommy och även Ulf och Johan som kom och hälsade på oss några dagar. Nästa år är det tredje gången gillt och då tar vi dom!

Kommentera