Vakspaning

Tanken var att detta material skulle komma med i nästkommande nummer av Flugfiske i Norden. Nu blev så inte fallet så jag lägger ut det här istället. Rock on!

Ett nytt år känns mindre magiskt ju äldre jag blir, men barnen tycker det är kul med smällare och raketer så det är ju bara att hänga på. Men! Ett nytt år innebär ju också en ny fiskesäsong och det är betydligt mer allvarliga saker, eller hur?!?

En ny säsong, rulla det i huvudet några vändor. Underbart, eller hur? Alla missade öringar, tafsbrott och talanglösa mothugg är glömda och endast de positiva minnena och intrycken är samlade och sorterade under 2013 någonstans där uppe bakom pannbenet. Eller hur var det nu?

SoluppgångJag brukar försöka vara en sån där jobbig optimist, jag tror mig kunna skratta åt det mesta och kan tycka att en motgång är en utmaning och drivs av kampen att överkomma dom, men så har vi det här med flugfiske …  Jag vaknar ibland fortfarande helt kallsvettig om nätterna, ångesten kokar inombords när jag tänker på speciellt ett par öringar från i somras som jag inte lyckades landa i min håv. En oinvigd skulle nog tycka detta att vara inte helt friskt, men det är inget jag funderar på. Jag tycker istället att det inte direkt är ett sundhetstecken om man funderar för mycket på om man är frisk eller inte, antagligen gör det en istället sjuk och olycklig.

SländaJa ja, hur som helst så är det lite magiskt att vända blad och ha ett blankt papper framför nästippen. Nu ska vi bara fylla pappret med nytt innehåll, nya lärdomar ska värderas och nya flugor och flugbindningstekniker ska testas, vi ska fiska ännu mer och vi ska fånga och återutsätta ännu mer fisk. Eller hur?

FlugbyteJag älskar våren! När mars blir april startar min fiskesäsong normalt med en månads salt havsöringsfiske i mina hemmavikar nära där jag bor. Men från när min hemmaå öppnar för fiske i mitten av maj tar strömmande sötvatten över all min fiskelust. Att så här i ord försöka beskriva de första fisketurerna på våren vid ån är omöjligt. Att smyga omkring på strandkanten, sitta och vänta på att öringarna ska vaka och försöka lista ut vad de just nu föredrar och sen försöka imitera och presentera rätt, ni vet vad jag menar. Magiskt! Från i mitten av maj och fram till omkring midsommar är det främst dagsländan som som regerar och främst då våra mindre och mellanstora dagsländor och att vid städet försöka imitera de här dagsländorna i dess olika stadier kring krokstorlek 18 är bland det roligaste som finns och det för mig över till den här artikelns huvudakt.

Oförtyngda nymfer

American Pheasant Tail Micro NymphAtt minimera det antal fiskar man dödar är för mig en självklarhet och under en säsong har jag kanske ett tiotal fiskar från ett Put-and-Take-vatten och några “stekpanneharrar” på mitt samvete. De senaste åren har jag även försökt att begränsa min fångst, detta låter kanske helt befängt. Vad jag menar är att jag någorlunda vill veta vad det är jag fiskar på, i praktiken innebär det att fiska på fisk jag ser eller som jag ser vaka. På så sätt kan jag oftast selektera bort att riskera skada åns minsta öringar och rikta in mig på något större öringar från låt säga 35-40 cm och uppåt. Detta innebär att det alltså är väldigt sällan jag knyter på en guldskallebeklädd fluga vid min hemmaå och det innebär också att jag kan vara ute vid ån i 12 timmar utan att ens kasta ett kast. Jag är ingen purist eller tycker si eller så om de som inte gör som jag, det är jag 100% ärlig när jag säger. Och visst har jag ibland tunga flugor på tafsen när jag är uppe och fiskar i fjällvärlden om det inte vakar, men ju mer erfaren flugfiskare jag blir desto mindre girig blir jag. Att sitta och vakspana och fiska på fisk jag förföljt har helt enkelt blivit min grej de senaste säsongerna och ibland är väntan faktiskt halva nöjet.

American Pheasant Tail Nymph (variant)När jag binder och fiskar med nymfer är det allt som oftast den variant av klassikern fasanstjärtsnymf som du ser på bilderna här. Den är lika rolig att binda som den är att fiska med och det är relativt enkelt att binda den för att imitera både åns större och allra minsta dagsländor. Det var ju legendaren Frank Sawyer som med hjälp av endast krok, koppartråd och fibrer från fasanstjärt blev odödlig i våra kretsar. Amerikanen Al Troth (som även ligger bakom mönstret Elk Hair Caddis) inspirerades av Sawyer men ville ha en något kraftigare imitation med mer tydliga ben och skapde då det som idag kallas för en American Pheasant Tail Nymph. Skillnaden från Sawyers nymf är att man använder bindtråd och ribbar kroppen med koppartråden, binder in påfågelherl för nymfens thorax och att man viker bak och binder in de fibrer man använt som vingtäckare för att imitera ben. Under åren har både Sawyers och Troths nymfer utvecklats och imiterats för diverse flugor med olika namn och för den variant jag binder och fiskar med har jag använt Flashback förstärkt med ett UV-lim för att imitera nymfens vingsäck. Benen av tre fibrer från fasanstjärt binder jag in på var sida efter att jag vikt över Flashback och allra sist förstärker jag då både min avslutningsknut, inbindningspunkten för benen och vingsäcksmaterialet med ett UV-lim. Det här är en suverän fluga och jag fiskar den helst i kläckningens första fas, glöm inte bort att fisken gärna plockar relativt ytgående nymfer när dagsländorna kläcker och att en vakring inte behöver betyda att det är dags för en utpräglad torrfluga.

“Kläckare”

Det vi flugfiskare kallar för “kläckare” är ju ett insektsstadie som vi själva har hittat på och det är ju inte så konstigt med tanke på hur effektivt det kan vara att fiska med imitationer i det här “mellanstadiet”. Att vi binder och fiskar med flugor som imiterar t ex. en dagslända som hänger i ytfilmen är en ganska ny företeelse, det vill säga att vi direkt härmar så som den kläckande dagsländan ser ut just då. Men med klassiska flugor som March Brown och många andra våtflugor, spiders, nymfer och torrflugor har vi omedvetet imiterat kläckare och det har ju fungerat utmärkt.

RS-2 (variant)

Det vanligaste idag är att kläckarna ligger lodrätt på ytan, det vill säga att det finns flythjälp så som foam, cdc eller ett tupphackel vid krokögat och sen med hjälp av, oftast, krokens design och materialval, så är resterande av flugan under ytfilmen. Men, jag vill även slå ett slag för de kläckande imitationer som ligger och fiskas mer vågrätt på eller strax under ytan och de två flugor som jag ger exempel på här tycker jag är utmärkta varianter på just detta. Som jag redan nämnt ovan tycker jag att oförtyngda nymfer är mycket spännande att fiska under kläckningens första fas, dock fiskas de ju bäst någon eller eller några decimeter under ytan. De här kläckarna fiskas dock på ytan, i ytfilmen eller kanske max en decimeter under ytfilmen. Om du vill försäkra dig om att de skall vara på ytan använder du bara de fantastiska flytförsäkringar som finns idag som även fungerar utmärkt på CDC, jag brukar doppa de i Tiemcos Dry Dip Super eller bara applicera Dry Magic (också från Tiemco) på tussen av CDC. Men, tanken med de här båda flugorna är att de ska fungera lika bra på ytan som under, men det har du säkert redan förstått.

Hatching NymphUrsprungsflugan till båda de imitationer som du ser i den här artikeln är Rim Chungs RS2 vilken skapades för att kunna fiskas vid egentligen vilken kläckning som helst, men jag anser att flugan lika väl kan imitera en drunknad eller dränkt spinner, dun, en fjädermygga, bäckslända eller ja, vad som helst. Alltså ytterligare ett innovativt mönster som kan imitera allt och ingenting, de gillar jag! Chungs ursprungs RS2 är bunden med en kropp och thorax med dubbing från bäver, två stycken splittade syntetiska stjärtspröt och en “vingtofs” av maraboun från ett sadelhackel. På den varianten jag har bundit här har jag använt ett påfågelquill förstärkt med ett UV-lim som kropp, bundit in ben från rapphöna och använt spetsen från två CDC fjädrar som en utväxande vinge.

2013 års första torrflugeöringDen andra kläckaren är egentligen en RS2 med applicerad “snickarglädje” och kom till just efter att jag läst en artikel om RS2, bundit upp några original och sedan “min” variant av RS2 jag nämner ovan. Tanken med den här varianten är som synes att närmare försöka imitera en nymf som simmat upp till ytan för att krypa ur nymfskalet. Med den här flugan tog jag öringen du ser på bild från min håv här bredvid. Den fisken kommer jag alltid att komma ihåg, inte för att det är den största jag fångat utan för det var förra säsongens första landade öring från min hemmaå, vacker eller hur?

Torrflugan

När vaken i ån blir mer distinkta under en dagsländekläckning, när du både kan se och höra fisken vaka då är det dags för en imitation som klart fiskas på ytan och få saker är väl vackrare och roligare att binda än en dagslända i dunstadiet? Jag kan variantera och experimentera mig tokig med material och mönster, och det är för mig själva tjusningen med den passion vi delar. Om jag inte har något speciellt på min “att-binda-lista” och jag är sugen på att drömma mig bort någon timma eller två vid städet är det nästan uteslutande så att jag binder upp en torr dagslända och extra kul tycker jag det är att binda dem, som här, i de mindre krokstorlekarna.

Baetis Rhodani Dun sz. 18

De två varianterna av en dun jag har bundit till den här artikeln innehåller två av de många sätt man kan göra för att få en imitation att flyta bra och rätt. En så kallad “no hackle” fluga där man använder CDC för att imitera vingen och på köpet får en imitation som flyter bra och lågt på ytan och en mer klassisk dagslända, som flyter något högre på ytan, med ett fronthackel från en tuppnacke.

Yellow Olive Dun sz. 18Förutom sättet och/eller materialet du väljer som hackel eller flythjälp så är materialet du väljer för imitationens stjärtspröt något som och kan varieras mycket. Tupp- eller hönsnacke, hår från rådjur, syntetiska spröt som du köper i flugfiskeaffären, spröt från en bra målarpensel eller Coq de Leon för att nämna några, alla har vi våra favoriter. Jag använder främst syntetiska stjärtspröt, så kallade “Mayfly Tails”, eller Coq de Leon. Varför? De flyter och imiterar bra och, som sagt, alla har vi våra favoriter. Och främst föredrar jag Coq de Leon i bra kvalitet på mina fiskeflugor, det är enkelt att binda med, är hållbart och det imiterar bra med det rika utbud av färger som finns att tillgå. Jag räknar inte antal spröt eller mäter dom inte med milimeterprecision när jag ska binda upp ett tiotal imitationer av t ex. Baetis Rhodani  i krokstorlek 18 för vårens äventyr vid ån, jag tror på precis det som flugfiske- och flugbindningsprofilen Bob Wyatt säger – “Trout can’t count”. Huvudsaken är att imitationen flyter bra och rätt och att siluetten ser någorlunda naturtrogen ut. Om du vill slå hål på flertalet myter för fiskeflugor kan jag inte rekommendera Wyatts bok What Trout Want: The Educated Trout and Other Myths nog mycket. Men visst är det kul att lyckas med att splitta två syntetiska stjärtspröt bra och visst ser det läckert ut, omväxling förnöjer.

Spinners och spent spinners

Flugfiske och flugbindning är som livet självt, en enda lång lärandeprocess, och tur väl det. Under de år jag har vårfiskat i den å jag håller så kär att jag väljer att kalla den mitt andra hem har jag lärt mig att de gånger öringen blir som mest selektiv, speciellt under vårfisket, är när det finns gott om döda eller döende dagsländor på ytan. Öringen är då helt ointresserad om den imitation jag presenterar inte imiterar helt rätt när det kommer till främst storlek och hur den flyter. Det här med vikten av färg på spinners och andra imitationer är intressant och kan faktiskt innebära väldigt olika åsikter och spännande diskussioner beroende på vem du frågar. Men de “spents” jag brukar binda är nästan alltid rostbruna eller mörkt röda, på flugbindningspaletten brukar färgerna heta typ “rusty spinner”, “claret” eller dylikt. Och med några undantag så är de flesta av våra mindre och medelstora dagsländor som är aktuella på vårkanten i den färgskalan.

Rusty Parachute Spinner sz. 18

Men jag är helt övertygad om att viktigast när det kommer till spent spinners är storlek och att de likt de insekter vi imiterar ligger djupt i ytfilmen och faktiskt hellre strax under än för högflytande. Som fiskefluga föredrar jag då imitationer med ett fallskärmshackel, de är enkla att se, de flyter bra och rätt om du inte impregnerar flugan för mycket och fallskärmshacklet imiterar t ex. ben på ett utmärkt sätt, och till viss del även vingar. En fallskärmshacklad fluga fungerar alltså, enligt mig, lika bra för att imitera en dagslända i dunstadiet som en död eller döende slända. Väldigt effektivt givetvis och säkerligen en förklaring till att jag ofta pillar i de fack i torrflugeasken där favoriterna Parachute Adams och André Bruns Micro Dun huserar. Tilläggas bör givetvis att fallskärmshacklade flugor är att föredra när du ska presentera flugan för fisken, de landar oftast mjukt och fint och håller din tafsspets rak och fin.

Håll ut, snart är vi där igen vid ån med vår i blicken och flera månader framför oss att fylla med fiske, nya intryck och lärdomar. Jag hoppas att du efter läst ovanstående vibrerar av vårkänslor och att du fått lite inspiration till egna idéer för hur du skall imitera och binda inför det spännande och så efterlängtade vårfisket med dagsländor som rubrik.

Tålamod, vassa saxar, smyg försiktigt och catch and release!

/Daniel Smith