Screaming For Vengeance – en FiN resa

Smaken av revansch är söt, brukar man ju säga … och när det innebär öring över 2 kilo kan smaken knappast bli sötare. Här är mitt försök att sammanfatta fem dagar i Stavreströmmarna i Gimån.

I våras hade jag nästan kommit överens med tankarna om att det inte skulle bli någon fiskeresa norröver i år. Jag och familjen har köpt hus och min ständige vapenkamrat Per har precis fått barn, båda sakerna kan givetvis spöka till fiskeplaneringen och prioriteringarna något. Men så satt jag då där på vår nybyggda uteplats en varm dag i april och bläddrade i det nummer av Flugfiske i Norden som bara dagar innan ramlat ner i brevlådan och ögonen fastnade på en annons om en arrangerad resa till Bräcke och Stavreströmmarna i Gimån. Fiske i fyra dagar, hotell och trevliga ”reseledare” lät som en perfekt kombination för året. Och fiske i Stavreströmmarna i Gimån är ju något jag drömt om sen jag började flugfiska efter alla böcker jag läst och filmer jag sett, är det verkligen så bra som dikten lovar? Månaderna gick och till slut var vi där …

Resan upp till Bräcke gick smärtfritt. Jag, Richard och Lennart snackade (givetvis) fiske, flugor och förväntningar hela vägen upp genom landet. Vi kom till Bräcke och Stavre vid 3 tiden natten mellan onsdag och torsdag, tog en snabb titt på ån och checkade sedan in på Björknäsgården i Stavre där vi skulle bo de närmaste fyra nätterna. Väl incheckade firade vi ankomsten med att skåla i god whisky innan vi bestämde oss för att sömn i några timmar kanske var en bra idé. För egen del var det ingen bra idé att vi tog en titt på ån innan vi gick till sängs, för när jag väl hade den på näthinnan var inte sömn någon prioritet över huvud taget. Men med resans mål i tankarna (personbästa med harr över ett kilo och vild öring över ett kilo) lyckades jag sova i några timmar innan min iPhone började spela marimba.

Torsdagen bjöd på fanstastiskt väder! När vi drog upp persiennerna var himlen helt klarblå och trädkronorna var nästan helt stilla. En snabb dusch och frukost, artiga hälsningar på de övriga 15 på resan och Niklas Dahlin, Staffan Dahlbom och Ole Kristian Berggård höll i ett upprop och sen till ån fortare än kvickt.

Det var en religiös upplevelse att vandra på spången utmed Gimån för första gången. Det gick små stigar ner till ån från spången titt som tätt, vilken skulle man välja? Till slut valde jag då en liten stig och stack av ner till ån, satte mig på en liten tuva och hällde upp en liten whisky. Vid det parti av ån jag valde var vattnet grunt, strömmen relativt lugnflytande och vattnet kristallklart. Men när jag då satt där och smuttade och studerade allt mer noggrant såg jag att botten bestod av ömson sten och ömson sand och åns många större stenar som bröt ytan innebar spännande ståndplatser för fisken och många djuphålor fanns främst mitt i och utmed strandkanterna.

Till slut ser jag då ett vak! Jag ser en fisk som girigt och kvickt går upp och plockar från ytan på andra sidan ån bakom en sten som också skapat en djuphåla – enligt skolboken med andra ord. Jag sitter på min tuva och ser den gå upp en gång, två gånger och vid det tredje vaket inom en 3 minuters period bestämmer jag mig för att kasta på fisken så jag knyter på en F-Fly i storlek 16. Flugvalet är lätt för förutom några enstaka dagsländor och bäcksländor så är det verkligen nattsländan som regerar i luften och på vattenytan. Jag smyger mig fram inom bekvämt kastavstånd och luftar det första kastet i Gimån, flugan och tafsen landar bra och jag har några meters bra drift över fiskens vakpunkt, men icke. Jag ger mig ett kast till och då sitter den! Jag tror att jag säger ”fy fan!” rakt ut i luften för i mothugget känner jag direkt att det här är något utöver det vanliga, det tar helt stopp och vattenytan både sprängs och bubblar av fiskens reaktion. Den flyr nedströms och ruskar ett par gånger så att det känns enda ned i korken innan linan och tafsen kommer sprättandes tillbaka.

Jag öser några svordomar som säkert hörs till Östersund och hör en röst bakom mig, det är en medresenär som säger att ”den var riktigt fet”, bakom mig. Jag tar in flugan för att torka den med skakpulvret och upptäcker då att kroken är helt böjd bakåt. Efter några omtumlande minuter med tankar om de öringar som simmar i den här ån och vad som komma skall de närmaste dagarna bestämmer jag mig för att kasta alla mina TMC 103BL i grillen när jag kommer hem, jag kommer aldrig att binda eller fiska med den kroken igen!

Mitt fiske resten av dagen är givetvis ”märkt” av fisken jag tappade, men trots mina frustrationer lyckas jag njuta av ån och det vackra vädret. Jag tar ett par öringar och harrar i skollinjalsstorlek och några centimeter till och jag återkommer till stället där jag tappade öringen, men fisken vakar inte längre … Kvällens fiske är verkligen spännande. Det är en otrolig kläckning av Danica och nattsländor och det är verkligen ballt att fiska torrt med stora dagsländeimitationer på tafsspetsen. Fisket är bra, men den riktiga storleken uteblir. Natten är ljus och ljummen och trots att trofén uteblivit så är det vinst nog att fiska i ån under dessa förhållanden.

Fredagen startar med frukostbuffé på hotellet och jag blir varse att det verkligen är ett ”lyxfiske” jag är på. Och inte nog med frukostbuffé så sitter Lars-Åke Olsson vid bordet jag slår mig ned vid. Lars-Åke pratar med oss alla och verkar njuta av att vara omringad av flugfiskare som njuter av hans hemmaplan. Innan vi startar dagens fiske håller Lars-Åke föredrag om Gimån, Stavreströmmarna och Danican, att höra honom prata om det han verkligen älskar är inspirerande. Jag frågar Lars-Åke om det, Danican till trots, inte är nattsländan som gäller nu, och han håller med. Jag visar honom några nattsländelarver jag bundit och han blir imponerad, något jag blir väldigt stolt över.

Väl vid ån skiner solen starkt och himlen är alldeles blå, under dagen blir värmen ibland lite för mycket, men det är bara att stoppa kepsen i ån. Fisket på förmiddagen är bra, även om den riktiga storleken på fisken uteblir, men jag lyckas till trots kroka några öringar strax under kilot och harrar i skaplig storlek. Insektslivet i ån är väldigt rikt och det flyter allsköns potentiell fiskmat på ytan. Det är väldigt svårt att se och avgöra vad de fiskar som vakar tar, men jag tar det säkra före det osäkra och kör med säkra kort så som torr March Brown, Klinkhamer Special, TKK och F-Fly.

Timmarna går snabbt vid ån och snart börjar det bli kväll och med kvällen intensifiearas insektslivet ytterligare och det är främst natt- och bäcksländor men det kläcker även massivt av Danica. Hela kvällen och halva natten står jag vid min favoritpool och prickkastar på fisk med torra imitationer av Danica och nattsländor, livet blir inte mycket bättre än så. Det är tydligt att den större fisken blir mindre skygg framåt kvällningen, jag har ett par ordentliga bjässar som är uppe och ”buffar” på mina imitationer. Även den här kvällen återgår jag till ”mitt speciella ställe” där jag ”böjde krok”, men fisken visar sig inte. Men det är verkligen ”fredagsmys” i Gimån, jag tar några öringar och harrar jag verkligen är stolt över, men troféerna väntar fortfarande i ån.

Men så på lördagen blir det verkligen jackpot! Och det flera gånger om …

Regnet hänger i luften utanför fönstret när vi drar upp persiennerna på lördagsmorgonen, men det gör inget. Det är nästan lite skönt efter tre dagars intensivt solsken och högsommarvärme. Det är kul att till frukost på hotellet se alla fiskegästers solbrända nyllen med klara märken av polaroidglasögon, det är nästan som att se en massa tvättbjörnar sitta och mumsa i sig frukostägg, smörgåsar och dricka kaffe.

Jag vandrar på spången utefter ån, siktet är inställt på min favoritdel av den gröna sträckan, men jag stannar till vid ”platsen” på gul sträcka för att spana om min antagonist från tidigare i veckan visar sig. Jag spanar i tio minuter, men jag uppfattar ingen aktivitet kring området där den bör stå så jag går vidare. Skiftet i vädret är spännande och Lars-Åke Olsson sade till oss häromdagen att lite regn och väderomslag skulle göra fisket ännu bättre. Jag sätter mig på en sten mitt i ån, men ändå undanskymd och spanar. Jag ser ganska omgående tre fiskar, som jag uppfattar som ansenliga harrar, stå och vaka. Det kläcker lite gul forsslända i regnet och på ytan ser jag både nattsländor och Danica som fullbordat livscykeln och nu ligger orörliga med vingarna helt utslagna. Under de närmaste två timmarna står jag och nöter i ån och lyckas få en fin öring på kilot och några fina harrar på imitation av nyss nämnda sländor.

Niklas Dahlin kommer vadande mot mig och jag försöker guida honom till en fin öring som vakat strax nedströms mig, men vi lyckas inte. Jag bestämmer mig för att låta Niklas få poolen för sig själv och bege mig nedströms, sträckan är lång och spännande och jag har knappt sett hälften av grön sträcka. På mitt äventyr nedströms ser jag ingen aktivitet alls, men det är verkligen vackert och det är lätt att känna igen delar av ån från Lars-Åke Olssons filmer och böcker. Häftigt! Jag bestämmer mig för att gå uppströms igen till ”mitt ställe” och se vad som händer. När jag kommit fram har Niklas försvunnit, han sitter antagligen och binder flugor i ett vindskjul uppströms. Jag slår mig ner på en sten och öppnar en öl och häller upp en liten whisky, himlen öppnar sig och det börjar nu verkligen ösregna.

Fiskarna som för ett par timmar sedan girigt gick upp och plockade godbitar från ytan syns inte längre till, antingen har Niklas tagit dem eller så har de kommit på andra tankar. Men jag är övertygad om att de fortfarande står kvar på samma platser och nu spisar strax under ytfilmen istället. Jag får för mig att experimentera lite så jag applicerar torrflugefett på en förtyngd LaFontaine puppa, tanken är att likt originalet skapa luftbubblor på imitationen och att den skall fiska precis under ytfilmen. Jag vet ju var fisken står så nu återstår ju ”bara” att lura dem … och det gör jag. Efter ett par försiktiga kast för att få in känslan och längden på kasten så sitter det en finfin harr strax under 50 cm, och så i kastet efter en till i liknande längd. De är feta, pigga och glada. Rullen får verkligen arbeta och efter ett par misslyckade försök till håvning sitter dom fast i håven och i minnet. Underbart, äntligen lite landad storlek! Regnet har inte avtagit, tvärtom. Men jag ger inte upp, tidigare på förmiddagen hade jag ögonen på en fisk till något uppströms som jag är sugen på. Jag har nu fiskat, stökat och drillat i poolen så jag har definitivt stört så jag ger mig på att vada 20 meter uppströms. Jag behåller givetvis samma taktik och samma fluga. Mellan två större stenar finns en mindre sten och bara någon meter bakom den bildas ett litet bakvatten och där stod det en fin fisk parkerad i förmiddags.

De två första kasten landar fint, men något för kort. Vid det tredje eller fjärde kastet landar flugan på den mindre stenen och snart gör åns krafter att flugan ramlar ner och precis där fisken står, det är en stor mun som går upp och tar flugan. Till en början tror jag på min livs fight för det glöder direkt om rullen. Men sen tar det helt slut och fisken simmar nästan självmant in i håven. Och det är en fantastisk harr, den största jag tagit hittills. Jag lossar lätt kroken och stoppar handen under buken och rätar på seglet som är enormt. Jag mäter och gör ett ögonmärke på spöet, jag uppskattar den till runt 55 cm och en bra bit över ett kilo. Fet och glad sprätter den tillbaka ner i strömmen. Efter den fantastiska halvtimman jag just upplevt sträcker jag armarna i luften och låter ösregnet svalka mig i ansiktet.

På min väg uppströms ber jag en medresenär på resan att mäta mot mitt ögonmått, någonstans mellan 53 och 54 cm. Grymt nöjd! Samme kille berättar också att det tagits en riktig monsteröring av en annan kamrat som är med i vårat gäng, den öringen vägde 3,6 kg (!) med håv. Jösses vilken gris! Vid middagen gratulerar jag storöringfiskaren, han är givetvis både glad och stolt. Jättekul.

Efter middagen har jag bara ett mål. Jag ska ta den! Jag ska ta den fina öring som böjde min krok i torsdags. Så jag sätter mig på en tuva och väntar in kvällen. Dagens regn och den nu något kyligare kvällen verkar ha gjort att flera av resekamraterna inte beger sig så långt ner på sträckan. Jag är helt ensam, det enda jag hör är fåglarna, ån och min andedräkt. Regnet har nu slutat helt och jag kan uppfatta en hel del nattsländor på ytan, i gräset där jag sitter och på ytan. Det börjar bli mörkt men jag fortsätter att vänta. Tålamodet betalar sig efter knappt en timma för jag upptäcker två fina vak. Ett mitt i ån rakt framför mig samt ett vak på ett välbekant ställe. Den är igång igen! Jag blir nästan nervös av bara tanken att få en chans till och jag darrar lite och andas tungt när jag knyter på en mörkbrun Superpuppa.

Jag bestämmer mig för att fiska på fisken som vakar mitt i ån först, den är något nedströms och cirka 20 meter från det andra vaket så jag tror inte jag skulle störa den andre. Jag fettar in flugan och smyger ut i ån. I skydd av det dunkla ljuset är jag inte jätterädd för att jag ska störa den, men ett felsteg kan givetvis ändra på den övertygelsen. Jag placerar mig snett nedströms, 15 meter från vaket och kastar. Det tar några kast, men sen så sitter den där. Jag märker direkt i mothugget att det här är en ordentlig fisk och jag blir helt säker när fisken drar iväg och senare hoppar upp. Mitt klass 4 spö får verkligen arbeta för att styra undan fisken från träd och stenar. När jag håvar den är den helt slut! Den väger tungt och fyller hela håven, jag mäter den och det är ett fetto som är något längre än min största harr tidigare på dagen. Jag lyckas fippla upp kameran från lagren av underställ och regnjacka och ta en bild när den tar igen sig i håven.

När jag släpper den åter till ån står den och vilar i en halvminut allt medan gälarna pumpar livet åter i fisken. Jag hinner knappt ta igen mig från bataljen innan jag kommer att tänka på ”min” fisk, den jag just fick var ju bara en bonus. Jag är nu en bit ut i ån och målet är snett uppströms cirka 25 meter bort. Jag slår mig ner på en sten i ån och skakar flugan ren och torr och undersöker tafsen, jag fick tipset från Lars-Åke Olsson att inte använda tunnare än 4X FC-tippet i Gimån på kvällen och 5X på dagen. Tafsen känns bra och flugan är torkad och impregnerad, let’s get ready to rumble …

Jag behöver inte vänta länge innan fisken snett uppströms mig börjar vaka igen. Först en gång, sen pausar den i en  dryg minut. Sen vakar den igen och igen och då bestämmer jag mig för att ge det en chans. Och i första kastet sitter den där! Öringen går upp till flugan, jag väntar instinktivt i en eller två sekunder sen gör jag mothugg och ytan exploderar. Först tror jag att den skall rusa in i vassen så jag gör allt för att försöka undvika  det. Då sticker den först mitt ut i ån mot mig så jag får dra in löslina med fri hand, sen sticker den direkt nedströms och det dröjer inte länge innan löslinan är ett minne blott och rullen börjar yla som en ensam varg i natten. Jag kommer på mig själv att tjoa ”Woho!” högt och jag måste nog ha ett barnsligt leende i ansiktet.

Fisken fortsätter att dra och jag får börja att tänka på hur jag ska få i ordning på detta. Jag börjar springa efter den i ån och halkar till flera gånger på stenarna, till slut börjar den tröttna och det är tur för framför mig ligger en djuphåla som jag helst skulle vilja undvika att vara tvungen att hoppa i. Jag tar meter för meter och snart ser jag den för första gången och den är enorm! Stjärtfenan skär genom ytan som ett segel och mina tankar går till den stora havsöringen jag tog hemmavid i mitten av april, den var en bit över 60 cm och den här är inte mindre. Till slut lyckas jag styra den mot håven och efter att ha måttat och tvekat ett par gånger ligger den i något säkrare förvar.

Fisken får inte plats i håven så jag får hålla håven mot magen och lägga en arm över håvöppningen för att den inte skall åma sig ur. Flugan plockar jag lätt ut ur mungipan och fisken kränger för att göra sig fri. Jag fipplar med min urusla kamera jag har med mig när jag fiskar och får först ett foto som blir alldeles suddigt sen väljer den blixt och det blir ett ännu värre foto. Jag får försöka ta ett foto när jag har greppet under buken vid återutsättningen och till slut lyckas jag ta ett halvskapligt foto i mörkret, tyvärr är bara halva fisken med på fotot men hela fisken är etsad i mitt minne. Mitt livs fisk. Gimån. Stavre. Sommar. 2012. Och så är det lördag och allt!

Jag skriker av lycka i natten, revansch är tagen. Tre dagar av ångest och mardrömmar om stor fisk och klen krok är som bortblåst och nu öppnar sig himlen och regnet öser ner igen. Efter att ha samlat mig en stund går jag uppströms och sätter mig i ett vindskydd med några av de andra tappra flugfiskarna som precis som jag trotsar väder och dygnstid och berättar om min upplevelse och de två fina fiskarna. Fisken var fet cirka 65 cm lång och jag frågar en van och erfaren öringjägare vid vindskyddet och vi uppskattar den till mellan 2,3 och 2,7 kg. Grymt!

Målet för resan var förutom möjligheten att kunna fiska på både gul och grön sträcka i Stavre att ta personbästa på både öring och harr. Uppdrag slutfört! Och söndagen var också stämplad av den känslan. Nu blir jag ju aldrig mätt på att jaga öring men jag kastade avslappnat och härligt på söndagen, jag hade ett par ställen på gula sträckan att testa där jag tidigare i veckan sett vakande fisk. Men icke, söndagens halvdagsfiske innan hemfärd blir utan landad fisk, även om jag har ett härligt smygfiske med torrfluga under några timmar.

Resan hem genom natten är lång och seg men framför allt lite ångestladdad, det är tufft när något man längtat sååå mycket efter tar slut. Men det är ju alltid skönt att komma hem, och tur är ju det. Gimån och den gula och gröna sträckan i Stavre kommer jag att återkomma till, och det snart. Fantastiskt fiske med hot-spots överallt, och då också bevisligen stor fisk!

Tack till Richard och Lennart, Flugfiske i Norden, William Moberg-Faulds, Niklas Dahlin, Lars-Åke Olsson, Staffan Dahlbom, Ole Kristian Berggård samt alla andra störtsköna lirare som fiskade i Stavre vecka 27.

16 reaktioner till “Screaming For Vengeance – en FiN resa”

  1. En fin rapport. På Söndagen när alla ( utom två ) resedeltagare åkt hem, fiskade jag och fotografen Jocke Blomkvist lite för oss själva. Fem Öringar, 60 cm, +50cm, och tre mindre runt 0,8 – 1 kg. Lugnet på Sjönacken, gjorde att en hel del Öring gick ner till hålorna vid broarna, och den på 60 cm togs i hålan ca 50 m ner från vägbron. Även ett par stora Harrar runt 50 cm synade håvmaskorna.
    Ett glatt gäng, och en fin FiN utflykt. På återseende, och SKITFISKE på er alla.

  2. Som jag har väntat på din reseberättelse. Och så perfekt den kom. I raggarbilsköerna när jag skulle in till Varbergsloppet. Det var din berättelse som gjorde så jag kunde hålla nere pulsen inför loppet när jag ankom tio minuter innan starten… 😉 Tack skall du ha för att du delade med dig av din tur! 🙂

  3. Hej!
    Kanon bra story….:-)
    Nu har du gjort att man vill besöka Gimån genast….
    Grattis till dom fina fiskarna.
    //Lasse

    1. Lasse.

      Tack, vänligt! Jag kan verkligen rekommendera dig ett besök i Stavreströmmarna eller övriga Gimån.

      Med vänlig hälsning,

      Daniel

  4. Hej!!

    Tack för en mycket bra blogg och vad jäkla härligt det låter med fisket uppe i Gimån, själv varit riktigt sugen på en tur dit men ännu ej fått plats med det:-)

    När är bästa tiden att åka dit? Direkt efter midsommar eller?

    Är det en Json fluga på bilden? Ser riktigt verklighetstrogen ut!!

    Fortsatt skitfiske på dig och tack för att du bloggar!

    1. Jonas,

      Tack för dina vänliga ord.

      När det är bäst i Gimån vet jag inte då jag bara har haft 4 fiskedagar i ån vid samma tid. Men jag kan tänka mig att det är trevligt dagsländefiske från maj till efter midsommar och sen tar ju nattsländan över och fisket på kväll, natt, morgon. Just Stavreströmmarna jag var vid är bedårande och passar nog när som helst när den är öppen, olika slags fisken givetvis beroende på tid på säsongen, hur vintern varit etc.

      Gällande ”flugan” så är det en riktig Danica som jag fångade upp i ån, jag hade två kvällar med magiskt Danica fiske på både kläckare, duns och spinners.

      Tack för kommentaren och för att du läser.

      Med vänlig hälsning,

      Daniel

  5. trevligt att höra att du hade bra fiske i mitt hemmavatten
    synd så blev de inte tid för mig att komma ut till er på fIn veckan

    Micke Åren
    flugfiskeguide , tillsyningsman för övre gimån fvo

    1. Tack Micke!

      Ja, ån lär jag återkomma till, för jag hoppas det finns någon fisk kvar i ån efter att FiN-gänget åkt hem? 😉

      Tack för att du läser och tack för din kommentar.

      Mvh

      Daniel

  6. jo då finns mycket öring kvar i ån
    har kommit upp en på 3,9 en på 3,1 även harr på 2,2kg mitt PB

    EN KOMPIS TILL MIG SOM TOG ÖRING PÅ 3,9
    Jag på 3,1 nere på grön del 🙂

    skitfiske

    Micke

Kommentera