He’s Back – tillbaka i Säveån

Som planerat hann jag med en halvdag i Säveån på midsommardagen. Jag hade några nya flugor att testa och det blev succé direkt.

Midsommarafton blev lugn och då inte endast beroende på vädret utan vetskapen om att jag skulle ut till Säveån dagen efter gjorde att jag hellre tog ett par koppar thé på kvällen istället för starkare drycker.

Midsommarafton regnade ju bokstavligt talat bort och även lördagsmorgonen var regnig, men regn har aldrig stoppat mig för att fiska. Så glad i hågen åkte jag ut till Säveån och tacklade upp spöet och krängde på mig vadarna. Och nu när det ju officiellt är sommar skippade jag ett ett lager under vadarna och det var även dags för årspremiär med midjevadarna, skönt.

Efter den sedvanliga titten på ”broöringen” traskade jag ner till min favorithölja där jag vet att det står fisk. Jag vadade ut och satte mig på min sten och väntade på att öringarna skulle avslöja sina positioner. Och jag väntade och väntade … inte ett vak på över en timma och knappt något insektsliv alls. Mitt tålamod räckte en kvart till innan jag knöt på en förtyngd nattsländelarv och vadade nedströms ett 30-tal meter för att fiska av en djupkant under utskjutande trädgrenar. Där måste det ju stå fisk? Men icke. Jag testade både väldigt tunga larver och nymfer samt en oförtyngd våtfluga men fisken ville annat. Så jag vadade åter uppströms och satte mig vackert på min sten igen för att se om ån och insekterna vaknat till liv efter att solen nu skinit klart i en dryg halvtimma.

Och visst svarade naturen! Och detta genom att det sporadiskt börjar kläcka gul forsslända, ingen massiv kläckning, men det var nu lättare att vakspana genom att sikta in sig på de djupgula skönheterna som kom flytande uppströms ifrån ner i poolen. Och till slut så avslöjar sig då en fisk som jag också uppfattar som en fisk i något större storlek. Den går försiktigt upp och plockar flytande nymfer alternativt kläckande sländor. Perfekt tillfälle att testa den gula kläckare jag band i förra veckan. Och kläckaren (varianten bunden på Grip-kroken) levererar nästan omgående. Fisken blir ursinnig och jag känner lite fisk-på-ångest, speciellt då jag känner att det är en fin fisk som fattat tycke.

Jag försöker styra fisken undan det träd som ligger halvvägs ner i ån men lyckas inte och jag tror att loppet är kört, men fisken trasslar sig loss och snart ligger den i håven. Fisken mäter ca. 40 cm och jag är så stolt som man kan vara när man lyckas med ett uppsatt mål. Jag sätter mig på strandkanten och njuter i solen och låter tiden gå. Jag hittar efter en stund ytterligare en vakande fisk som jag kastar på i en halvtimma tills den slutar vaka, jag antar att jag skrämde den till slut. Men det gör inget, dagen är lyckad och hade så varit oavsett fångsten en stund tidigare.

Nu är det nära … om en dryg vecka startar färden mot Jämtlands och Stavreströmmarnas stora öringar och überfeta harrar (=drömscenario). Och vad jag förstått så finns det stor möjlighet för fiske med Danica-imitationer … hoppas, hoppas.

Tidigare i juni gick den legendariska amerikanska flugbindaren Bob Quigley bort, och för att förena nytta med nöje och för att hylla honom band jag igår ett gäng av hans signaturfluga Quigley Cripple då i Danica-version. En ”cripple” är ju precis vad det låter alltså en imitation av de sländor som fastnat eller inte helt lyckas i kläckningsprocessen och öringarna gillar enkla byten. Många binder på en dylik fluga direkt när fiskarna börjar vaka och kläckningen startar.

Min variant är bunden på TMC 100 i krokstorlek 8, nymfskal/stjärt är Woodduck och några fibrer från Ice Dub, kroppen är av SLF Whitlock i färgen Sowbug Tan, thorax är av CDC-dubbing, hackel från tupp och misslyckade vingar är CDC. Min variant är en kombination av den ursprungliga flugan som Bob Quigley skapade men med inslag av den suveräna Last Chance Cripple som René och Bonnie Harrop utvecklade.

Vill du läsa mer om Bob Quigley och hans Quigley Cripple rekommenderar jag dig att besöka den här länken.

 

Kommentera