Wheels Of Steel – rekorderlig cykelutflykt

Att kunna sätta sig på cykeln och rulla ner till ett öringfiske i världsklass är lyx. Att kunna sätta sig på cykeln och rulla ner till ett öringfiske i världsklass och dessutom dra personbästa två gånger om på en kväll är lyxigast.

Jag smet ett par timmar tidigare från jobbet, det har varit en tuff vecka på kontoret så jag unnade mig att veckla ut några friskvårdstimmar efter att ett projekt avslutats på onsdags eftermiddagen. Efter söndagens lyckade premiärtur har jag tittat på väderprognoserna och onsdags eftermiddagen och kvällen såg mycket lovande ut både gällande temperatur och vind, att solen sken och himlen var klarblå såg jag som en bonus.

Väl hemma kokades det kaffe och kläddes på lager på lager och vadarutrustning i raketfart och sen grenslade jag cykeln och lät den rulla mig några hundra meter ner till ”hemmaviken”. En svag bris av rak motvind mötte mig nere vid stranden, perfekt! I söndags fick jag fisk ganska omgående och fisken vakade tydligt nära land. Men inte idag. Jag sätter mig på stranden och vakspanade några minuter innan jag försiktigt vadar ut, men inga fiskar avslöjar sig för mig.

På tafsspetsen har jag knutit på en orange ”Dräparmask”, ett lika genialiskt mönster som det är enkelt (krok och marabou). Och jag får inte vänta länge, för inom en halvtimma landar jag två stycken pigga och silverblanka torpeder strax under den ”godkända gränsen”. Återutsättningen av fiskarna går bra och det luktar nu gott om både händerna och håven. Sen följer en timma utan någon aktivitet alls. Jag byter fluga ett par gånger och förflyttar mig i viken några hundra meter innan jag bestämmer mig för att vänta in fisken med några koppar kaffe och smörgåsar.

Solen börjar gå ner – skuggan och skymningsljuset täcker snart hela viken. Jag börjar rota i flugaskarna efter passande flugor och tittar upp och ser ganska omgående en fisk som vakar ganska kraftigt ca 75 meter ut från strandkanten. Härligt, dom är på väg in nu! Jag gör ett någorlunda logiskt beslut och bestämmer mig för att knyta på en Nyårsdan i svart, silver och grönt i krokstorlek 6.

Jag vadar försiktigt ut i den långgrunda viken, efter kanske 20 meter börjar den finkorniga sanden att övergå i tångruskor och grövre grus. Förutsättningarna i den här viken finns verkligen, skolboksexempel på den så kallade ”Leopardbotten”. Vinden ligger nu på från snett bakom mig och kastandet är bekymmerslöst. När flugan rullar ut väntar jag 20 sekunder på att den ska sjunka och tar sen sakta sakta hem den med en handtvist. Jag gör en paus, rycker hem något snabbare och fortsätter sen med den försiktiga handtvisten. Och efter två kast får jag verkligen bekänna färg. Det verkligen dunkar till i fluglinans stumma kärna och att jag har en fin fisk på kroken råder det ingen tvekan om!

Det är en fantastisk kamp! Fisken rusar, hoppar och stretar emot men jag har gott självförtroende då jag har en ganska tjock tafsspets. Till slut ligger den då i håven och jag skriker ut min lycka! Fisken är strax över 50 cm och ryggen påminner om Mike Tysons nacke. Kroken sitter ordentligt och tafsspetsen har fastnat i ena gälen, jag lyckas lossa kroken men fisken blöder ganska ymnigt. Funderingarna på att behålla den och att stolt servera den på stundande påskbuffé yrar i huvudet samtidigt som jag håller den under vattnet och försiktigt gungar den fram och tillbaka. Till slut slutar den blöda och gälarna börjar att pumpa och den börjar så sakteliga få livet tillbaka i blicken. Den simmar sakta ur mina händer och gömmer sig vid sidan av en sten nära strandkanten. Jag smyger mig på fisken bakifrån och sänker ner min kamera och trycker av några bilder. Men sen skrämmer jag den och den simmar i panik halvvägs upp på land, men lyckas sen vända och simma tillbaka ut till friheten. En helt otrolig upplevelse!

Jag funderar på att lägga av för kvällen, för inte kan det väl bli bättre än så här? Jag tittar på flugan och även om den är lite luggsliten så är den fortfarande fiskbar så jag kastar ut igen. Jag står utvadad till strax under höften i det kristallklara vattnet och kan faktiskt se ett par små havsöringar bara meter framför mig, de simmar kvickt förbi mig helt till synes ovetande om mig. Jag är tänker fortfarande på det som hände mig för några minuter sedan och jag är inte helt koncentrerad, men jag fokuserar snabbt då jag känner en duns mot flugan, och så en duns till och sen är det dags igen! Och den här känns ännu större! Vad är det som händer? Det viner om rullen och fisken avslöjar sig genom att göra ett riktigt imponerande hopp och det plaskar härligt när den landar. Mitt ganska kraftiga spö i linklass 6 får verkligen arbeta och när lina börjar övergå i backing lägger jag min vänsterhand under rullen för att agera extra broms.

Till slut tröttnar fisken och jag återfår självförtroende och när den närmar sig håven kan jag knappt tro vad jag ser. Det är den största havsöring jag sett live och den är min! Den är fortfarande full av liv och viker sig av och an i håven. Jag tar bort kroken ur mungipan och funderar på om den ska få träffa prästen. Men den är för vacker! Den är för efterlängtad! Den är för sagolik för att dö ikväll! Jag greppar den i stjärtfenan och för den mot vattnet, jag skakar och fotografierna blir inte bra! Jag måste bara ha ett foto! Men den simmar iväg några meter, men så stannar den och tar igen sig, eller så tackar den för livet och ger mig ett foto. Jag lyckas få ett någorlunda fotografi på den ovanifrån och jag måste erkänna att jag inte är långt från tårarna.

Det är nu kväll och lyckan är total! Flugan är helt kaputt och kroken är böjd så jag sätter mig på cykeln och glider långsamt hem med världens leende på läpparna. När jag kommer hem tar jag fram måttbandet och mäter mot det mått jag gjort med ögonen mot spöet. 63 cm! Jag firar dagen, kvällen och livet med en whisky och funderar på en öppning i kalendern och livspusslet som kan innebära en ny cykelutflykt till havet.

5 reaktioner till “Wheels Of Steel – rekorderlig cykelutflykt”

  1. Härligt skrivet om en härlig händelse! Ibland finns lyxen runt knuten utan att det behöver kosta en förmögenhet. 🙂

  2. Vad härligt. Spännande läsning. Jag blir avundsjuk och måste ge mig ut och pröva lyckan i Mieån igen……

Kommentera