Blood – april kom med silver och blod

Premiären för säsongen 2012 innebar både silver och blod.

Så var de i dåtid – havsöringspremiären, 1:a april och premiären för flugfiskesäsongen 2012. I dag, så där dagen efter så känns det i kroppen att man gjort någonting som det var alldeles för länge sedan man gjorde. Armarna är lite stumma, men det är verkligen ”sweet pain” för ansiktet är solbränt och adrenalinet pumpar fortfarande och framför allt så vill man ut igen och igen och igen.

Dagen började bra, i alla fall för mig. Richard kom farande ner till mig i Åsa strax innan nio, vi parkerade bilen och monterade spön och slängde lite käft. Jag som var på hemmaplan var redan färdigklädd med vadare och flertalet lager värme under, medans Richard skulle klä på sig stog jag utanför bilen och stressade och stampade med fötterna så gott jag kunde. Och jag lyckades nog stressa honom för när han skulle låsa bilen hade han lyckas slarva bort bilnyckeln som han ju alldeles nyss hade i tändningslåset. Jag orkade inte vänta längre, jag måste ner till havet så jag gick i förväg medan han rotade i bilen.

Väl nere i viken såg jag ganska omgående vak nära land och jag anade direkt succé. De första kasten gjordes från land och lyckades skrämma ett par fiskar med min fluglina. Men jag skrämde inte bort alla för att efter några ytterligare kast bet årets första havsöring på min Polar Magnus och årets havsöringsspöke var som bortblåst. När fisken efter en odramatisk kamp slutligen låg i håven vände jag på mig för att se om Richard kom gående, men han syntes inte till. Självklart ville jag ”bräka” lite om min fiskelycka, men det går lika bra att göra i efterhand, tänkte jag och lät 35 cm silver sprätta tillbaka i det klara vattnet.

35 cm är absolut ingen jätte, men oavsett storlek så är det fisk, och det är årets första och den kommer att bli ihågkommen, jag önskar att den vackra silverblanka öringen kunde vara medveten om det just nu.

Bara dagen innan, på lördagen, pratade jag och Richard om just det här med vakande havsöringar som jag så långt endast läst om. Jag har spenderat ett antal timmar vid havet både fiskandes och inte, men har aldrig upplevt eller märkt vakande havsöringar tills nu. Några fler fiskar avslöjar sig och jag kastar i riktning och bara minuter senare är det yttligare än havsöring som vill hälsa på Magnus. Det märks direkt att den här är något kraftigare och ger mig huvudbry ett par gånger men även denna hamnar snart i nätet. Min misstanke stämmer den här är lite större och fetare. Även nu vrider jag och vänder på mig samtidigt som jag försiktigt lossar kroken och återutsätter, men Richard syns inte till.

Men efter några minuter kommer han lufsande utmed sandstranden, jag börjar skrika och vifta med armen för att få honom att förstå att fisken är inne i viken och att den ”gyllene timman” är slagen. Jag har lina ute samtidigt och samtidigt som jag står och ordar med Richard känner jag ett ryck i linan och lyckas se ett plask där min tafs slutar, det är nog inte mer än rättvist att jag tappar en fisk beroende på att jag är ofokuserad och pysslar med annat än att hålla koll på lina och tafs. Det kommer inte att upprepas, aldrig mer!

Den närmaste timman har jag har ytterligare några hugg och skrämmer ett par fiskar med linan och när flugan slår i vattenytan. Det börjar blåsa upp efter en ganska stilla morgon och det klara vattnet blir allt grumligare och all aktivitet jag upplevt upphör. Jag ropar ”Kaffe?” till Richard och han håller med. Vi sammanstrålar på stranden och det rinner blod om min ena hand. Det märks att man är kontorsråtta, så här tidigt på säsongen så blir saltvattnet, den fina sanden och lina och säkring av tafsknutar för mycket för mina händer så de spricker på samma ställen varje år. Per, som är arbetare i ordets rätta bemärkelse, brukar reta mig och tycker då att jag har så fina och ömma flickhänder. Ja, ja …. Jag har tur för Richard bjussar på plåster och jag bjussar på kaffe.

Vi fiskar vidare efter pausen, men nu är det helt dött. Jag byter lite flugor, bara för sakens skull, men känner ingenting och Richard har ingen action heller. Vi konstaterar att fisken helt enkelt inte är i viken just nu, antingen stämmer det eller så gör vi fel. Oavsett så bestämmer vi oss för att vi ska åka till en annan vik här nere som jag hade bra fiske vid för ett par år sedan. Den viken är av lite annan karaktär, det är mer öppet hav och mer sten än sand vilket borde innebära mer klart vatten.

Väl framme kan vi snabbt konstatera att jag hade rätt, dock glömde vi att ”mer öppet hav” oftast också innebär mer vind. Här går det verkligen vågor och vinden smäller i ansiktet. Vi hittar en liten dunge där vi finner lä och tänder grillen och tar en lunchpaus.

Efter mat och taktiksnack går vi ner mot stenstranden, men det är helt omöjligt att kasta, fluga och lina kommer tillbaka oavsett hur mycket man försöker. Efter en kort stund bestämmer vi oss för att åka tillbaka där vi startade. Jag gör dock en minnesanteckning att återkomma hit snart, när det inte är storm. Det är ett riktigt hett ställe med rev och djuphålor nära land.

Vi fiskar i en timma till i den beprövade viken, men det är lottlöst. Fisken är helt enkelt inte här nu så vi bestämmer oss för att låta premiären vara gjord. För min del är jag nöjd, jag har fått fisk och håven luktar gott. Men Richard är lite frustrerad. Jag ger honom en av mina Polar Magnus och ger honom fiskgaranti på den, detta stillar hans humör något.

Nu är det jobbigt för nu är det vardag, och fisken är aktiv i viken hemmavid. Det kanske är det jobbigaste med att bo nära fisken?

 

2 reaktioner till “Blood – april kom med silver och blod”

  1. Jobbigaste med att bo nära öringarna? Jo så är det helt klart. När man kommer lite längre fram på säsongen och hela kroppen ropar ”det är läge nu” men familjen ”ropar” ska vi inte grilla ikväll? Men det är oxå det som är det bäst med hö fisket! För när familjen går å lägger sig så kan man ha ett par fantastiska timmars fiske framför sig.

Kommentera