Indian Summer – upp till bevis

Beväpnad med en näve nya flugor att testa ”live” åkte jag ut till klubbsjöarna idag på söndagen, jag hann inte testa alla, men den jag testade levererade enligt önskan.

Det var lite upp till bevis idag. Främst var jag nyfiken på den dansande flicksländenymfen jag bundit i veckan, skulle den vara lika het i vattnet som vid städet? Jag hade även ett par andra nya varianter som jag också hunnit med att binda i veckan, de flugorna har jag besparat er läsare så här långt, men det kommer mer information om dem här kommande vecka.

Jag hade hoppats få åka ut tidigt på morgonen, att möta dagen tillsammans med solen med flugfiskespö i handen. Inte mycket slår det! Men, det är inte mycket som slår en lång söndagsfrukost hemma med familjen heller, så det blev ett mitt-på-dagen-fiske idag.

Till helgen kändes det som att sommaren kom tillbaka för en blixtvisit igen. Varken höst eller sommar, jättevarmt när solen är framme men i vindarna känns det att det snart är oktober. Höstfisket tillhör min absoluta favorit, det har jag nämnt förut. Så jag njöt verkligen i fulla drag när jag utmed den stora sjön bort mot min favoritsjö som är något mindre och inte lika ordnad med bryggor och kastgator. Fisken går närmare land och det är inte alls ovanligt att fiskarna står och lurar precis vid strandkanten. Så här års, givetvis, letandes efter myror, skalbaggar, nyckelpigor och andra landinsekter som snavat på sin väg eller helt enkelt blåst ner i sjön i höstvindarna. Nu luktar det i alla fall så där multet och gott i naturen, nu är det verkligen höst, det är lika mycket gula löv på vattenytan som envisa näckrosblad, och skogen har skiftat från grönt till eld. I love it!

Jag hade redan vid parkeringen riggat spöet med en olivgrön Dancing Damsel, den skulle doppas först oavsett om det tokvakade i vattnet och fisken höll upp skyltar som det står ”Skalbaggar!” på. Och visst vakade det när jag kom fram, men jag praktiserade min något bristfälliga självdisciplin och lät flicksländenymfen vara kvar på tafsspetsen. Vad fisken vakade efter brydde jag mig inte om att fundera på utan kastade på måfå ut nymfen rakt ut i sjön.

Efter en uppskattad halvtimma började jag misströsta, det vakade sporadiskt inom kastavstånd och mina ”dansare” hade ännu inte levererat. Men så precis när tanken är i flugasken och jag samtidigt står och långsamt handtvistar hem så känner jag det där härliga, underbara och alldeles perfekta, en fisk som gör ett första ”nafs”. Jag drar lite extra med vänsterhanden i linan, fisken sitter inte på, men så sekunder senare är den där igen och nu sitter den på. Förlösande! Vi brottas en stund innan den får vila i håven för att sen sprätta tillbaka ner i sjön.

Jag firar med en kopp kaffe och känner mig väldigt stolt över mig själv, jag visste att flugan skulle fungera! Och den fortsätter att fungera för den kommande halvtimman drillar jag ytterligare 2 fina höstregnbågar på samma fluga. Sweet! Jag firar mig själv, dagen och flugan med en stunds fredspipa i skogen, det passar ju bra en perfekt indiansommardag som denna.

Mina fiskekompisar vet att jag kan vara väldigt envis och att jag har svårt att släppa en fisk som går och vakar. Jag fiskar gärna på den, byter fluga, spottar och svär tills jag, eventuellt, överlistar den eller de kommer och hämtar mig i tvångströja. Detta händer idag också. När jag sitter och har det gott där i en solig glänta ser jag att det vakar i en vik cirka 50 meter till vänster om mig, precis vid strandkanten, så jag bestämmer mig för att smyga på tå för att ta mig en närmare titt. Fisken fortsätter att vaka i ganska täta intervaller, och jag ser på vaken och nosen som sticker upp att det är en präktig fisk. Jag knyter på en röd myra och försöker kasta den så nära mitten av den senaste vakringen som möjligt, det går bra och jag väntar. Fisken går upp och tar helt klart något annat än min fluga. Och så här fortsätter det …

Jag byter till en svart myra, nyckelpiga, geting, små små torrflugor och kläckare, men inget hjälper. Och fisken fortsätter att vaka. Jag tittar på klockan och det har snart gått en timma sen jag började kasta på fisken, men det känns som det knappt gått 10 minuter. Till sist hittar jag en svart foam skalbagge med tvinnat påfågelherl som kropp och då bryter helvetet löst! Jag hinner knappt göra ett mothugg innan det börjar skrika i rullen och spöet står som stora V i luften! Jag får ordning på grejerna och kontakt med fisken som hoppar av och an upp i luften i mitten av sjön, sen lugnar den ner sig och jag lyckas ta hem några meter lina. Sen hittar den orken igen och drar ut igen och där här gången får jag visa ett tio tal meter backing. Knutarna håller och vi gör om samma process igen, jag får in fisken så den är 15 meter ut, den får panik och rusar igen. Jag har aldrig visat backing två gånger för samma firre, men nu har jag det.

Men alla matcher har en vinnare, i alla fall i flugfiske, oavgjort existerar inte. Och det är min tur att stå överst på pallen den här gången. Det är en präktig regnbågsöring i toppkondition på ett och ett halv kilo, den har en väldigt mörkröd rand utmed kroppssidorna. Och trots att vi verkligen har tampats och kämpat en lång stund så fortsätter den att visa sig på styva linan i håven, jag får hålla för armen över håven så att den inte skall hoppa ur innan jag hunnit få loss skalbaggen. Vilket krutpaket! Jag är så imponerad av dess styrka och skönhet att jag besparar den ett möte med prästen.

Vilket perfekt sätt att avsluta en perfekt fiskedag! Flicksländenymfen som jag band i veckan levererade med besked och kanske årets drill, så här långt. Jag får vänta till Hökensåstrippen inom kort för att testa de andra nya mönstrena jag bundit, det ska bli väldigt trevligt!

Kommentera