Seventh Heaven – dag 7, tre roliga händelser

Så var den då tyvärr här, den sista fiskedagen på årets resa i norr. En varm och svettig dag vid en ny å, ingen fisk men med tre roliga händelser.

Sedan länge hade vi bestämt Per och jag att vi i alla fall skall göra en fiskedag på resan vid en annan å. Vi har ju nu fiskat dygnet runt i sex dagar i den underbara sträckan i Tännån och vi hade kunnat vara bekväma och fiskat ytterligare en dag i samma å, men vi bestämde oss alltså redan i våras att Mittån kan vara ett bra alternativ för den sista dagens fiske.

Dagen började med att Per vid frukostbordet säger att ”jag känner mig lite trött idag” samtidigt som han häller snabbkaffe i mitt glas med Resorb istället för i kaffemuggen med nykokt vatten. Händelsen lockar till skratt så vi vaknar på rätt sida. Vi skrattar oss igenom resten av frukosten och klär på oss, och vi klär på oss alldeles för mycket. Vi ska ju upp på fjället idag och vi har inga direkta vandringsryggsäckar på oss, och vi måste ha mat med oss i de mindre ryggsäckarna vi har.  Så vi resonerar så att det är bättre att vara varm än kall uppe på fjället så det blir tre lager inklusive vadare samt en fleecejacka på det.

Vi kommer till Funäsdalen och sportbutiken där vi skall köpa fiskekort precis klockan 09:00 när dom öppnar. Vi frågar personalen om fisket i Mittån och om de har några stalltips, en butiksanställd vecklar ut en karta och ringar in en passage på sträckan där han har haft fantastiskt fiske många gånger. Han hukar sig, ser sig om och viskar när han tipsar oss, det känns verkligen som att vi får privilegierad information. Detta sporrar oss något enormt, och det blir inte sämre när han råder oss om att ”smyga, smyga” och att vi antagligen kommer få uppleva en massiv nattsländekläckning idag. Vi nästan springer ut ur affären och styr bilen upp mot fjället, det skall gå att köra bil enda fram till ån, även om vägen inte skall vara den bästa.

Efter 45 minuter är vi framme, och det ser ut som att vi är ensamma just här, kanoners! Det är fantastiskt vackert, varje ögonblinkning skulle kunna vara slutaren på en kamera som spottar ur sig vykortsmotiv efter vykortsmotiv. Det är fint väder, solen sticker fram mellan några envisa moln och det är varmt. När vi tar fram utrustningen ur bagaget resonerar vi igen om vi skall skala av oss ett lager eller lämna fleecejackan kvar i bilen. Men bättre det säkra för det osäkra, det har man ju lärt sig genom åren så vi låter det vara och börjar promenera nedströms utmed ån. Vattnet är klart, det går inte att bli klarare än så här, men vi kan redan nu märka att det är väldigt lågt vattenstånd. På höjderna ställer vi oss och spanar efter fisk, för så är det, om det finns fisk så skulle vi se dem. Efter en stund tar vi en liten vattenpaus, svetten bokstavligen rinner om oss och vi båda tänker på hur gott det skulle vara med ett par öl nu, men det är inget vi pratar högt om. Samtidigt som vi pustar ut passar vi på att göra några kast på ett var sitt ställe vi spanat in, snabbströmmande vatten med skum på ytan. Om det är någonstans vi inte kan se botten och eventuella fiskar är det på de partierna, och där borde de ju stå en sådan här varm dag när vattnet är lågt.

Vi går vidare nedströms och ån byter skepnad från att rinna ganska snabbt bland stenar av olika storlekar till ett mer långsamt flytande med sandstränder. Med fjällen framför den nu klarblåa himlen och solen som gassar så är det så vackert här att vi glömmer bort att vi har alldeles för mycket kläder på oss. Plötsligt väser det till och en skrämd och argsint lämmel springer mellan mina ben, jag blir både överraskad och rädd för jag har tankarna och ögonen på allt annat än stigen vi går på så jag säger ”oj!” ganska högt och gör ett ”tjolahoppsasteg”. Per tycker synen är oerhört underhållande och viker sig nästan dubbel av skratt. Men den lättsamma stämningen avbryts ganska snabbt, och allvaret tränger på. Jag har nämligen fått syn på en jätteöring som sakta står och gungar vid strandkanten, en sådan stor öring har jag aldrig sett på det här viset tidigare.

Vi följer butikspersonalens råd och smyger, jag ställer mig kanske 15 meter uppströms fisken och försöker intressera den med en oförtyngd harörenymf. Jag får tre kast på mig innan den ointresserad simmar iväg nedströms. Även om jag bara fick tre små kast på mig och det faktum att den var helt ointresserad av min fluga så var det bland de mest spännande kasten jag gjort, jag höll andan hela tiden under flugans drift. Hade jag fått den hade det varit mitt livs fisk, utan konkurrens.

”Vi tar nästa” säger vi till varandra, ”vilken dag vi kommer att få”, för det måste ju finnas fler fiskar nedströms. Vi går vidare nedströms någon kilometer och ser fisk igen, inte alls i samma storlek, men det vakar ganska häftigt på andra sidan ån som absolut kunde vara större fisk så vi bestämmer oss för att fiska. Det är spännande att se den lilla nymfen i det helt klara vattnet, och det är ännu roligare att se en fisk, om än liten, visa intresse, låta flugan passera och sedan ångra sig och simma nedströms och ta nymfen. Det är en liten öring, men den är lika efterlängtad som vacker och har fler röda prickar än vi sett tidigare i veckan.

Per står cirka 30 meter uppströms till höger om mig och plötsligt hör jag han skrika ”O, fy fan!” och ta några steg bakåt. Instinktivt tror jag givetvis att han sett ytterligare en jättestor öring, men när han ganska omgående börjar mumla om mal, uttrar och bäver blir jag osäker och frågar. Per står precis i vattenkanten och en knapp meter framför honom precis under vattenytan kom det tydligen precis en jättestor bäver och simmade försiktigt nedströms mot mig. ”Håll utkik, du bör se den snart”, ropar han. Jag gör mig beredd och tittar och visst, där kommer den och den är stor, minst en och en halv meter och paddeln är enorm. Bävern försvinner in under strandkanten precis där jag står, men kommer efter en halv minut tillbaka och simmar tvärs över ån i höjd med mig. Jag fumlar med kameran men lyckas inte få den på bild innan den lika lugnt och sakta simmar nedströms. Vilken upplevelse, och av storleken på den förstår jag Pers reaktion och hans mumlande om malar och annat. Tyvärr är min lämmelreaktion för en timme sedan inte alls lika förståelig …

Per bestämmer sig för att vandra vidare utmed ån på jakt efter fisk att kasta på, men jag stannar kvar då jag har lite aktivitet där jag står. Jag kan tydligt se fyra, fem öringar i 30 cm klassen mitt i ån och jag kastar på dom, sen ser och hör jag ett vak som jag härrör till en större fisk på andra sidan ån. Jag ger min lilla bruna kläckare jag har på några försök, men inget händer. Sen kommer jag på det där med ”den lilla svarta”, om inget fungerar och man är vid ett nytt vatten är alltid en liten svart fluga ett bra val. Jag lyssnar på mig själv och knyter på en liten svart fluga i krokstorlek 22 bestående endast av bindtråd, några varv med ett påfågelherl och ett grizzle tupphackel. Och jag får fisk i första kastet! Det är inte den större som vakat utan en utav de jag uppskattar till 30 cm, och det är ju inte fy skam. Den ger mig en kamp en stund som gör att jag får ett leende på läpparna, men jag kan ganska obehindrat landa den och återutsätta den. Den vackra lilla vilden sprätter iväg mot sina jämnstora kompisar som nu flytt sin kos efter vår lilla batalj alldeles nyss. Jag tittar på klockan och det har gått ungefär en timma sedan Per vandrade nedströms så jag bestämmer mig för att se vad han pysslar med, förhoppningsvis drillar han fisk.

Det är väldigt spännande att vandra utmed ån och jag stannar upp hela tiden för att titta extra noga på de ställen som jag tycker ser heta ut såsom djuphålor och bakom växtlighet. Om jag hade varit skygg och stor öring i det här vattnet hade jag stått på de ställena jag tittar extra noga på, men jag ser inte en fisk på min vandring nedströms. Åkanten avslöjar att det nog är 30 cm för lågt vatten, och det kan ju inte jag styra över.

Efter en stund hör jag Per ropa, ”jag har inte sett en fisk, ska vi käka?”. Jag instämmer och vi slår oss ned på en vacker sandbank och gör upp eld. Vi kokar ris och steker korv och solar oss i gasset och framför allt så tar vi av oss fleecejackor och lager 3 och svalkar oss i den lätta brisen. Det är mäktigt att vara här ute i vildmarken och vi känner oss som nomader i öknen, helt ensamma på jakt efter guld. Efter en stund väcks vi i våra vildmarkstankar då en cykelhjälm uppenbarar sig på andra sidan ån, efter en stund ser vi ägaren till cykelhjälmen, det är en kille i 10-års åldern och han ropar ”hej!”. Vi skrattar till och svarar. Tydligen ligger det en sommarstuga eller nåt här ute. Där ser man …

Efter lunchen är vi väldigt trötta efter all vandring i värmen och spänningen efter lämmlar, bävrar och jätteöring. Vi bestämmer oss för att börja gå tillbaka uppströms mot bilen. Vi känner oss ganska besegrade av de gäckande öringarna, vädret, klädvalet och framför allt det låga vattenståndet. Dessutom har vi ju ett par timmars vandring framför oss.

Vi ser lite småfisk på vår väg tillbaka utmed ån och vi gör några pauser där vi sätter oss med vadarna i vattnet för att svalka oss lite. När vi kommer tillbaka till ursprungsplatsen står det en bil bredvid vår och vi snackar lite med några livsnjutare som sitter runt en brasa och röker pipa och dricker gott, de inväntar kvällningen och hoppas att den medför sig både nattsländor och fisk som jagar dem. Vi berättar lite kort om våra intryck och eskapader under dagen för dem, och det brinner till i ögonen på dem när vi berättar om den stora öringen.

Vi halsar en varsin flaska vatten som vi taktiskt nog glömde i bilen på morgonen när vi hastade i väg och sätter oss sen i bilen. Vi kommer överens om att vi nog skulle stannat och fiskat i Tännån idag istället, men det kunde vi inte vetat innan. Och Per tillägger att dagen i Mittån kan summeras i tre roliga händelser; tjolahoppsansteget, jätteöringen och bävern.

När vi kört en stund kommer vi på att det hade varit extra gott med en stor påse godis just nu. Vi hittar en öppen ICA-butik i Bruksvallarna och går lös på godishyllan, det är några andra kunder i butiken som tittar på oss, och så här i efterhand har jag full förståelse för det när två vuxna karlar kommer helt svettiga in i butiken klädda i fleece och direkt går fram och rotar bland lösgodiset.

I tystnad mumsar vi godiset och njuter av kicken som sockret ger oss. När vi närmar oss stugan börjar vi fundera på middag och jag föreslår att vi tar en sista middag utmed Tännån. Vi beger oss efter en kort mellanlandning i stugan till den lägerplats vi njutit vid nästan hela veckan och gör upp en eld. Vi grillar korv, dricker mängder med öl och det sista av whiskyn och summerar veckan medan solen går ner över fjällen. Mäktigt!

Efter midnatt kommer vi tillbaka till stugan och börjar göra oss redo för sista natten i stugan, det känns vemodigt och väldigt tråkigt att en vecka kan gå så fort. Vi har haft en kanonvecka! Innan vi somnar börjar vi prata om var vi ska åka nästa gång vi åker norrut, och vi är båda överens om att ett par nätter och fiskedagar måste vi nog ha på sträckan i Tännån, vi har båda revansch att utkräva på några ställen. Och drömmarna om det kommer hålla oss vid liv och ha hoppet uppe när vintern kommer.

Sista fotot, sista kvällen

2 reaktioner till “Seventh Heaven – dag 7, tre roliga händelser”

  1. Ja jädrar vilken vecka vi hade. Så tråkigt att den är över men riktigt roligt att ha den sammanfattad på ett så bra sätt här i din blogg.
    Kanon att plocka fram och drömma sig tillbaka i vinter när snön yr utanför fönstret.

    /Perra

    1. Japp. Grym vecka! Och riktigt deprimerande att det är många månader innan vi är på vägen igen. Grämer mig fortfarande att jag inte fick den där stoooora öringen att visa intresse för flugan.

Kommentera