WOW – dag 4, dagen med många mycket

Det eviga letandet efter svaret på gåtan

Ända sedan vi kom upp till Tännäs på söndagen har vi planerat för den här dagen då vi ordentligt skall utforska sträckans övre del. När vi var här sist struntade vi att fiska i åns hårdare partier, och när jag nu kan summera kan jag bara undra varför.

När jag i vinter sitter hemma och binder flugor och längtar till nästa flugfiskesäsong kommer minnena från onsdagen den 13/7 i Tännån vara värdefulla, dagen med många mycket.

Morgonen och förmiddagen är molnig, men det utlovas sol och lite värme framåt på eftermiddagen något som också senare besannades. När vi parkerar bilen högt upp på sträckan och går den korta vägen genom skogen ner till ån vet vi inte riktigt vad som väntar oss, vi har, som sagt, inte varit här förut. När vi kommer ut ur skogen brusar forsarna hårt och jag känner mig lite vilsen, jag har fiskat mycket, men inte mycket i hård och brant fors. Men när jag tittar ut på ån blir jag riktigt fiskesugen då det är ganska lätt att läsa vattnet, och förmoda var fisken står. I djuphålor, bakom stenar och i något lugnare partier där många mindre forsar och strömmar mynnar ut till en. Här är det tunga flugor som gäller! Jag knyter på en Double Leg med både mycket bly under kroppen och en ”guldskalle” längst fram, jag kastar uppströms och låter flugan sjunka ner och följa strömmen ner mot djupet där fisken bör stå. Jag gör samma sak en gång till och krokar i dagens andra försök den första av den här dagens många öringar. Sweet! Det är absolut ingen bjässe, men jag vet nu att jag antagligen gör rätt. Efter att ha återutsatt firren tittar jag nedstöms mot Per och ser att också han står och drillar fisk. Det är ingen idé att ropa eller busvissla, allt ljud tar den hårt forsande ån hand om.

Under trädet nappade det stora harrar

Och så här fortsätter morgonen och förmiddagen, fisk efter fisk efter fisk krokar vi båda. Mycket smått, men några lite större som ger oss lite mer motstånd. Det är tunga nattsländepuppor och larver som gäller för min del, men får även några öringar på klassiska våtflugor som March Brown och Silver Doctor. Efter en stund kommer jag ikapp Per och vi sätter oss på en sten, öppnar en öl och snackar lite. Per har precis krokat en fin öring nära 40 cm på en grön nattsländelarv bunden på en tung böjd krok, han tyckte att det kändes ”lunch” på hugget och behöll den, jag gratulerar och säger att jag själv inte känt det hugget. Vi tittar nedströms och ser ett träd som gett upp och lagt sig över strömmen, vi bestämmer oss för att njuta av ölen vi nyss öppnat och sen tillsammans fiska ner till trädet innan lunch. ”Jag vet snart inte hur mycket öringar jag fått hittills”, säger Per när vi går genom skogen upp till bilen. En kommentar som är väldigt slående för vår morgon och förmiddag och jag kan igen bara hålla med.

När vi når vår lilla oas utmed ån, vår nya lägerplats, spricker solen äntligen fram mellan molnen. Jag blir väldigt hänförd över hur vackert allt är och hur lyckligt lottad man kan vara, jag tar fram min lilla vatten- och stryktåliga kamera som jag alltid har med mig när jag fiskar och filmar uppströms, panorerar utmed ån och avslutar mitt lilla mästerverk på brasan där rotfruktspytten redan står och puttrar i smöret (mästerverket ser du på filmklippet ovan). Per rensar den fina öringen, packar in den i folie tillammans med dill och smör och placerar den på glöden. Vi skålar i Caol Ila som är vår favoritwhisky när vi är ute på fiskeäventyr. Slutresultatet är mästerligt, lunchen blir mycket mycket god. Rotfruktspytten bestående av färskpotatis, morötter, lök och paprika stekt i panna med mycket smör smakar ljuvligt och Pers öring är perfekt. Veckans bästa måltid! När vi sitter med gafflarna i hand börjar det kläcka lite bruna forssländor, sländorna som lyckas kommer mot oss upp från stranden upp i skogen för att sitta och vila sig bland träden för att vänta in nästa stadie, det är fortfarande mitt på dagen och mygg och knott är inte alls besvärliga så här dags. Vi slutför lunchen, släcker elden, jag diskar och sen plockar vi ihop prylarna och återgår till fisket.

Dagens lunch - rotfruktspytt med färskfångad öring

Vi fortsätter som vi gjorde innan lunch, vi får mycket fisk. Efter en stund kommer vi ner till en del av ån som är så vacker, den verkar hämtad ur en bok. En ”raksträcka” med en ganska grund del, där vi står utvadad på stenar och kastar mot en djupkant. En av mina favoritfilmer är, kanske inte direkt överraskande, Där floden flyter fram och det är den filmen, eller boken som filmen baseras på som jag tänker på när jag knyter på en vit streamer på tafsspetsen och tänker på kommande kast. Det tar några kast innan jag hittar rytmen, innan jag landar flugan på rätt ställe så att den går med strömmen på rätt sätt. Plötsligt känner jag hur hela spöet reagerar, jag är slö i mothugget för jag tror först att det är den hårda strömmen som reagerat på linan. Men när jag känner det igen i nästa kast gör jag instinktivt ett mothugg och då plaskar det till 30 meter framför mig, jag har fisk på och fisken är stor. Spöet viker sig och fisken börjar dra lina från min rulle, jag får kontroll på situationen och fisken gör motstånd och det är när den vobblar i ytan som jag ser att det är en harr, en stor harr som har fattat tycke för min vita Dog Nobbler. Och visst är den stor, en så stor harr har jag aldrig landat förut! Vi kämpar mot varandra i kanske 20 sekunder till, men jag förlorar. Min 4X tafs går av och tafs och allt har gått så fort att jag knappt förstått vad jag varit med om. Någonstans där ute simmar en STOR harr med min fluga i mungipan, eller så tar den igen sig på mer säker mark. Jobbigt!

Jag sätter mig ner på en sten i strömmen och tar igen mig lite, och knyter på en ny tafsspets. Jag smälter förlusten och jobbar mig nedströms mot där Per håller hus, jag hittar hot-spots i strömmen hela tiden och fångar fisk efter fisk. Vilken dag! Jag kommer så småningom ner till Per och berättar om monstret som slet av min tafs, han har själv haft större fisk på och landat flera mindre öringar. Vi sätter oss och diskuterar vad vi ska göra resten av kvällen, vi bestämmer oss för att gå lite nedströms till ”Laxaleken” och se om vi kan fixa oss en fin harr till middagen. På väg ner sammanfattar vi dagen så här långt och kommer fram till att vi tillsammans, så här långt, dragit minst 80 öringar. Jag går till mitt favoritställe och Per vadar över till andra sidan av ån. När jag börjar närma mig ser jag att det nu kläcker lite gul forsslända och att det vakar bredvid den stora stenen jag tänkt klättra upp på. Jag stannar 15 meter uppströms stenen och låter en gul kläckare flyta med strömmen ner mot vaken, jag får fisk direkt, det är en jättefin harr, men jag tappar den. Jag gör om proceduren och har hugg hela tiden. Till sist landar jag en perfekt stekpanneharr, men när jag tar upp den ur håven för att ta bort kroken sprattlar den till kraftigt och glider ur händerna på mig. Jag blir lite putt, men är säker på att fånga fler likadana. Jag fortsätter med min kläckare och får flertalet mindre harrar och öringar men ingen som det alltså står ”middag” på. Kläckningen avtar och så också intresset för min fluga. Jag byter till en av de olivfärgade Klinkhamer Special som var det sista jag band hemma vid flugbindningsbordet innan avresan, fisken fattar tycke och det är jag som fixar middagen idag, helt rättvist då Per stod för lunchen.

Farbror Frej

Det börjar nu bli sen kväll och mygg och knott gör sig påminda, så vi hojtar till varandra bakom Linsnäten att det nog är dags för middag, vi är både hungriga och törstiga. Sen är ju en fördel med öppen eld att mygg och knott försvinner ganska snabbt. Under middagspausen bestämmer vi oss för att ge ”Bengtsfors” ett försök på kvällen och natten, det kanske är så att detta heta ställe som hittills gäckat oss fiskar bra under dygnets mörka timmar? Vi stressar inte utan tar en lång paus och inväntar skymningen. Vi ser hur det så smått börjar kläcka nattsländor och börjar prata taktik inför stundande kvälls- och nattfiske – vi tror båda på Superpuppor och svarta Klinkhamers och jag lägger till att även förtyngda nattsländepuppor måste vara aktuellt. Kanske jag skulle ta och testa Gary LaFontaines Deep Sparkle Pupa i svart som jag band i våras?

En sista harr i natten innan kalldimman kom

När vi kommer fram till ”Bengtsfors” är det mörk, men inte helt svart, det blir det ju inte ”här uppe” så här års. Det är kallt, bara några plusgrader så vi tar på oss lager 3 och går ner mot ån. Vi kan inte upptäcka några vak vilket avgör mitt flugval, Deep Sparkle Pupa. Jag tar sikte på en sten i strömmen, kanske 20 meter snett framför mig, där vill jag landa flugan, låta den sjunka någon meter ner och sedan driva den med strömmen nedströms till vänster. Jag har ett riktigt fint hugg i första kastet, men lyckas inte fullt ut. Samma sak händer i andra kastet, men samma resultat. Men så i tredje kastet sitter den, en riktigt fin harr, och den är ursinnig, men den här gången står jag som vinnare efter en spännande fight. Jag släpper tillbaka den och skriker ut ”Äntligen!” i natten. Vi visste väl att det här fördömda stället till slut skulle börja leverera, skam den som ger sig. Per kommer till mig och ber att få se på flugan, han säger ”Aha, en sån där kuse” och börjar krafsa i sin flugask. Jag kastar ut på samma manér igen och jag har intresserad fisk i nästan varje kast under en halvtimma, bland annat är det en stor fisk som biter och jag har den på i tio sekunder men den gör en rusning snett bakåt så att det börjar fräsa om linan mot vattenytan. Detta är jag inte beredd på och tappar den, men jag är vid gott mod, jag har ju äntligen fått lite större fisk nu och framför allt så har det här stället som hittills gäckat oss visat oss sin bästa sida. Kalldimman drar in över ån och det är nu knappt några plusgrader längre och vi fryser. Vi tar bilen tillbaka till stugan, väldigt lyckliga över en mycket mycket bra fiskedag med mycket fisk och mycket god lunch och middag. Dagen med många mycket, alltså.