Ride the Wind – höst på våren i Hökensås

Vi hittade dom, men inte fisken

Årets första, och förhoppningsvis inte sista, resa till Hökensås är nu avklarad. En trevlig resa med skapligt fiske i tuffa förhållanden.

Veckan som gick var det ett evigt vädertittande hela tiden, det var nästan så att alarmet gick varje gång långtidsprognosen uppdaterades. Det jag var mest nyfiken på var värme och eventuell sol, detta då för den massiva kläckningen av Ephemera Vulgata (Sjösandslända) som jag och mina rese- och fiskekamrater Per och Richard hoppats på och sett fram emot. Men prognoserna var inte riktigt på vår sida, regn, blåst och för årstiden kall temperatur utlovades. Det var bara att hoppas på att det varma vädret veckan innan satt fart på sländorna och att fisken börjat ”vaka in sig” på dem.

Tidigt på fredagsmorgonen hämtade Richard mig, han liksom jag hade redan fiskekepsen och polaroidglasögonen på. Vi var i tanken redan utvadade i sjöarna i det vackra Hökensåsområdet, men vi hade några timmars restid kvar, och proviant och andra nödvändigheter såsom engångsgrillar och plastbestick skulle inhandlas på vägen först innan vi kunde börja drilla de första fiskarna. Per skulle vi traditionsenligt möta vid restaurangen vid Vätterns strand, Väst-Göte, en restaurang som har en gudomlig utsikt och ett fantastiskt läge. Dock har maten och servicen annat att önska, men är det tradition så är det. Vi upptäckte att restaurangen nu bytt ägare igen vilket också innebar att man bytt art av pommes frites, något som Per tidigt upptäckte och fnyste åt. Trots detta var Per laddad, mycket laddad, precis som oss andra. Medans vi åt blåste det kuling och regnade över Vättern, men vi misströstade inte och var övertygade att vid Hökensåsområdet var det 20 grader varmt och blå himmel, en hägring skulle det visa sig. Väl på plats hämtade vi nycklar till stugan för helgen och inhandlade fiskekort, ombytet till vadare och skalplagg gick fort och vi stod snart på parkeringen vid Enesjön. Det är ju också tradition nu mera att fiskehelgen startar just i Enesjön, det kan vara tryggt med traditioner.

Poesi

Vi sprider ut oss runt en vik i bortre delen av sjön, det är lite lä från den hårda blåsten där. Inte enligt flugfiskeskolboken direkt, men vi har haft bra fiske där tidigare och vet att fisken alltid patrullerar i området. Det går någon timma innan Per kommer bort till mig, inte hann heller har känt något och han tycker det är dags för en öl, jag håller med, Richard är chaufför så han nöter vidare i vattnet. När vi sitter där och diskuterar flugval och jämför arsenalen ur flugasken vi redan provat börjar det sporadiskt att kläcka Vulgator i sjön. Men sländorna är för få för att väcka fiskens intresse för jakt på ytan, om de tar nymferna under ytan eller nymferna som är på väg upp för att kläckas har vi inget svar på. Men vi kan ana att så är fallet så vi bestämmer oss för att avsluta våra öl och ge nymfimitationerna en chans. Men förgäves visar det sig … Vi hojtar till Richard att det nu är dags för Prinsasjöarna, för här händer det ju inget. Richard är inte sen att hålla med.

Hot-Spot

Vid Prinsasjöarna är vi helt ensamma, det är ju fredageftermiddag, men det känns ändå lyxigt. Blåsten gör det nästan omöjligt att fiska i annat än sid- eller medvind så även här börjar vi med en liten promenad till den mindre Prinsasjön. När jag vadar ut har jag en god känsla i kroppen, jag har knutit på en liten mörkbrun sjunkande nattsländepuppa i storlek 16. Samma fluga som jag tog en fin regnbåge på i sjön sent i höstas. Och det dröjer inte många minuter innan jag äntligen står och drillar fisk i regnet, kylan och blåsten. Och drillen är välkommen, nu har jag jagat bort ”Hökensåsspöket” och spänningen gör att jag blir varm i kroppen igen. Ännu gladare blir jag när jag ser att det är en fin öring som fattat tycke för puppan. Jag och Per har läst och hört mycket om att det skall finnas öring i sjöarna men vi har ”bara” sett regnbågsöringar så här långt under de åren vi besökt området.

Jag blir självklart lite kaxig av fångsten och de andra säger att de är glada för min skull, något jag är tveksam till. Oavsett så har vi nu en fin fisk att inviga Pers nyinköpta rök han har med sig. Jag har efter triumfen ytterligare några hugg och de andra grabbarna också, men det är så här långt endast jag som har fisklukt i håven. Vi går bort mot parkeringen efter någon timma och sätter eld på fisken och våra strupar, det är vi verkligen värda nu.

Kvällen avslutas i Lilla Havsjön, kanske sländorna kläcker mer frenetiskt där? Nä, något imitationsfiske av Vulgatan kan vi nog tyvärr glömma bort den här helgen, temperaturen är knappt tvåsiffrig och det blåser så mycket att det nästan är omöjligt att se eventuella vak. Efter att vi fiskat i en knapp timma hör jag att Richard börjar tjoa på andra sidan sjön, han står på badbryggan och drillar fisk. Jättekul för honom, detta är hans andra besök på ”Åsen” och det första besöket gav ingenting. Efter att jag på håll skådat Richards bedrift går jag bort till en liten vik där det faktiskt är helt stilla på vattenytan, innan jag börjar fiska sitter jag några minuter vid strandkanten för att se om jag kan urskilja någon ytaktivitet. Men det är helt ”dött” på den blanka vattenytan, jag knyter på ett Haröra i storlek 16 och vadar försiktigt ut. Jag börjar med att sätta flugan i en liten buske bakom mig så jag får snällt och försiktigt ta mig tillbaka till stranden igen för att rätta till mitt misstag. Men jag lär mig av misstaget och utvadad igen anpassar jag kasten till omgivningen. Efter en stund misströstar jag och börjar fundera på att gå tillbaka till Per och Richard igen. Och när jag är som mest ofokuserad på det jag just nu gör börjar det rycka i linan och jag gör ett instinktivt och distinkt mothugg och jag har fisk på igen. Det är en regnbågsöring den här gången, den är inte speciellt stor, men den är pigg och explosiv och ger mig glädje en stund. Jag återutsätter den och vandrar glad tillbaka till de andra.

Per & Richard - regnig lunch i Hökensås

Vi är trötta, frusna och genomblåsta och bestämmer oss för att råda bot på detta i stugan. Samtalsämnena i en stuga efter en hel dags fiske kan vara ganska speciella, den här resan diskuterar vi bland annat flugan ”Humpy”. En fluga som jag anser fungerar lika bra som en nattsländeimitation om den hasas in ”på nattsländevis”. Imitationen är högtflytande, har ett tjockt hackel och en kraftig stjärt av hår och jag var lika övertygad om att spåret en sådan fluga skapar på vattnet även kan tas för en nattslända som de andra var övertygade om att så är det inte. Jag hoppas få bevisa att jag har rätt inom kort. Ett annat samtalsämne vi hade under helgen var om Zonkern. Är det bara i vårat fiskegäng som den flugan har ett litet konstigt rykte och att fisken man tar på den ”imitationen” inte är lika mycket värd som om man tog fisken på en annan fluga? Varför är det så? Zonkern är ju en utmärkt imitation av t ex. en småfisk. Vi kommer fram till att Zonkern i vårt sällskap är lite som många pratar om homosexuella – ”jag är det absolut inte! Inte för att jag har något emot dom alltså”. Vi somnar fort och klockan ringer snart igen kl. 06:00. Vi låter klockan ringa ett par gånger innan vi går upp, går på toa, kastar lite kallt vatten i ansiktet och tar på oss vadarna igen.

Vi börjar lördagen i Prinsasjöarna och trots att vi snoozade ett par gånger är vi nästan först vid sjön. Det är kallt och det blåser kraftigt, ingen önskedröm alls men det hindrar oss inte i vår jakt efter öring. Men de andra jagar i blindo för det är jag som efter en stund står och drillar igen. Fisken nafsar först en gång, jag gör ett för snabbt mothugg och drar antagligen flugan ur munnen på fisken. När jag fått in löslinan som mothugget inneburit känner jag direkt att fisken är där och tuggar på min svart-röda Montana igen, jag låter den tugga och känna lite den här gången och snart sitter den på. När jag drillat en stund får jag syn på fisken och till min glädje är det ytterligare en öring i samma storlek som gårdagens. Vad kul att man planterat ut en större andel öring i sjöarna än vanligt, för så måste det väl vara?

Nu blir jag riktigt kaxig igen och frågar grabbarna om de inte är väldigt tacksamma över att det är jag som bjuder på lunch idag också. Jag får inga direkt svar. Det går någon timma till innan vi blir riktigt frukosthungriga och bestämmer oss för att återgå till parkeringen och frukostbröden och mjukosten vi lämnat i bilen. Vi diskuterar vad vi ska göra efter frukost och jag föreslår att ”bortre” delen av Nordvattnet borde ligga i någorlunda lä och därmed innebära mer fiskeglädje. De andra tycker det är en bra idé och vi blir som pånyttfödda med fiskelust, Nordvattnet är inte jätteutforskat och fiskat av oss mer än ett par tillfällen så även det triggar givetvis.

Smoke On the Water

Vi hittar någorlunda lä och jag hittar fisk igen, denna gång på en ljusoliv flicksländenymf med ryckig hemtagning. Och det är en öring igen! 3 av mina 4 fångade fiskar hittills har varit öring, jättekul! Lunchen är ju redan fixad så den här får simma tillbaka efter några sekunders beundrande när den ligger i håven. Livet leker verkligen just nu så jag unnar mig att vada i land och smutta på en öl vid strandkanten, här lyser solen mig rakt i nyllet och läsidan gör att solen nu faktiskt värmer gott. Per och Richard står fortfarande och nöter i vattnet, jag förstår dom. Efter en stund börjar det faktiskt vaka ett par gånger inom kastavstånd i viken där jag och Per parkerat så jag öppnar torrflugeasken för första och enda gången den här resan. Jag knyter på en liten svart torris som kan imitera det ena och det andra, men vaken tystnar och solen går i moln. Jag föreslår att vi skall ta paus så vi går tillbaka till där vi parkerat bilen och tänder fyr på röken. Öringen som jag fångade på morgonen blir perfekt rökt och smakar ljuvligt och jag kan knappt vänta på när jag och Per äter rökt dito eller harr om någon månad i nordligare breddgrader.

Eftermiddagen och kvällen spenderar vi i Lilla Havsjön. Per och Richard hittar ett hett ställe där de står och nöter hela tiden, medan jag bestämmer mig för att vandra runt ön och fiska kortare stunder på de ställen som ger mig en god känsla. Flera av de spots jag hittar är nästan ofiskbara beroende på kraftig rak motvind, men jag försöker … förgäves. Grabbarna hittar ingen fisk på sitt ställe heller. Vi har fiskekort på söndagen fram till kl. 14:00 och bestämmer i stugan på lördagskvällen att förlägga fisket på söndagen i Prinsasjöarna.

Vi är på plats på parkeringen vid Prinsasjöarna ganska exakt kl. 07:00 på morgonen. Innan dess har vi hunnit att vakna till och packa ut våra prylar ur stugan, något som alltid är lika tråkigt och deppigt. Tänk att tiden måste gå så fort just när man är ute på fiskeweekend! Städning av stugan har vi betalat i förväg, men hinner ändå att slänga skräp och burkar vid sopsorteringen. Det är verklig snålblåst och kallt även på söndagsmorgonen, men vi väntar alla på att fisket ska lossna ordentligt så vi går med bestämda steg från parkeringen till våra spots. Vi fiskar och fiskar och fiskar, men inget händer. Jag och Richard som faktiskt fått fisk under helgen tar oss tid för frukost vid sjön, medan Per inte ger upp utan frenetiskt står och kastar och byter flugor. Det är jobbigt när man inte lyckas vid vattnet, man famlar i mörker och tvivlar på sig själv.

Per nöter på i motvinden

När morgon blir dag får Richard äntligen nätkänning igen och håvar en fin öring tagen på en vacker våtfluga. Vi fiskar oss runt sjön och bara en stund innan vi måste ge upp och jag och Richard är på väg bort till Per som står och fiskar närmare parkeringen ser jag något som nästan får mitt hjärta att stanna. I en liten grund vik där det är lä och det därför är möjligt att se genom vattenytan genom polaroidglasögonen ser jag fyra stycken monsterfiskar parkerade. Jag uppskattar den största fisken till ca. 10 kg och den har en enorm bredd över huvud och rygg. Jag ropar till mig Richard och när han fått syn på samlingen tappar han hakan. Jag ber honom att guida mig och min fluga, för jag måste ju fiska på de här giganterna! Jag smyger ner bakom en liten krök för att de inte skall upptäcka mig, jag frågar Richard om jag stört dom med de försiktiga steg jag tagit i vattnet, Richard säger att de står kvar. Jag knyter på en större variant av den nattslända jag vet finns i sjön, jag darrar på händerna när jag knyter fast flugan och kan knappt andas. Vinden kommer starkt från min vänstersida så jag måste passa på att presentera flugan när det blir lite uppehåll i stormvindarna. Jag presenterar flugan perfekt ett par gånger men dom är helt ointresserade, de tittar och reagerar inte ens på det jag presenterar. Jag går upp ur vattnet för att titta till dom en gång till och när jag kommer fram står Richard gömd bakom en björk bara ett par meter från vattnet. ”Rör dig inte nu, för nu är dom bara en meter en ifrån mig”, säger Richard. Och då blir allt plötsligt mindre intressant. ”Fan, det är ju karpar” säger Richard när han fått sig en närmare titt på giganterna. Man har planterat in karp i vissa av sjöarna på området för att ha lite koll på växtligheterna, och jag borde ju ha tänkt på det när jag såg fiskarna. Oavsett detta så gav mig upplevelsen bra träning och när allt är över har jag fått ont i huvudet av spänningen och antagligen också beroende på att jag inte andats normalt på en kvart.

Vi avslutar helgen storstilat, med en bastant lunch i restaurangen i området. I den numera utmärkta och nu fullsatta restaurangen serveras det morsdagsbuffé och jag längtar nu hem till familjen.

4 reaktioner till “Ride the Wind – höst på våren i Hökensås”

  1. Som vanligt mycket bra skrivet.
    Det ända dåliga med ditt inlägg är att den väcker mitt minne igen, på min utomordentligt dåliga fiske insats.

    /Perra

  2. Jo fiskarna var skit dåliga. 😉
    …och angående Humpy kommer det bli svårt att bevisa då firrarna sällan är så selektiva. Flugan i sig är ju en väldigt bra fiskfångare. Det diskussionen enligt mig handlade om, var att den uppenbart var bunden för att efterlikna en dagslända då jag aldrig sett en nattis med stjärtspröt och stående vingar.

    /Perra

  3. Klart fiskarna är selektiva om de är inställda på att ta hasande nattisar. Och visst finns det nattisar med stjärt och vingar, i Tjernobyl 🙂

    Att den är bunden och skapad som en dagslända råder det ju inga tveksamheter om.

    Sketfeske på dig du. 🙂

Kommentera