Misty Morning – Premiär på hemmaplan

Morgondimma vid klubbsjöarna i april

Nu är säsongen igång på allvar och det känns givetvis underbart. Premiären i klubbvattnen var bra, men trög till en början. Men skam den som ger sig …

Alarmet ljöd tidigt tidigt på söndagsmorgonen och det var inga problem alls att gå upp för det vankades ju fiske. Det är konstigt det där att jag hoppar upp ur sängen som en spänd fjäder, vilken tid som helst på dygnet, när jag skall ut på fiskeäventyr, men annars morrar jag gärna lite om jag måste gå upp ur sängen. Min fru har kommenterat det här flera gånger, och egentligen är det nog inte så konstigt när jag tänker efter.

Det var fortfarande mörkt ute, jag hade lagt mig i min sons rum och säng och de andra tre familjemedlemmarna sov gott i ”vår säng”. Jag gör och föreslår denna rutin när jag skall upp tidigt för fiske, så att jag inte skall väcka övriga familjen. Inte ens den puttrande kaffebryggaren eller mitt rotande i kylskåpet efter matsäcken väckte dem. Bra!

En av fem

När jag kom ut till min favoritsjö av de tre klubbvattnen jag har tillgång till var jag givetvis väldigt väldigt fiskesugen och ivrig som få. Men jag tar det lugnt, jag knyter på tafsspets och tänker med omsorg ut säsongens premiärfluga. Det vakar inget, jag trodde faktiskt på lite sporadiska vak efter kläckande fjädermyggor, men sjön ligger helt tyst och blank framför mig. Jag bestämmer mig för att börja året med en guldskalleförsedd harörenymf, en favorit. Det är härligt att kasta med lättare utrustning igen, eventuella misstag eller slarv i ”svingen” straffar sig direkt i presentationen och bra genomförda dylika belönar mig med perfekta presentationer av flugan.

Jag fiskar i en halvtimma, men inget händer. Jag börjar bli riktigt kaffesugen, men när det plötsligt börjar vaka försiktigt inom kastlängd får jag andra prioriteringar. Instinktivt kastar jag ut med sjunkande fluga mot vaket och mitt bete hinner knappt sjunka genom ytfilmen innan jag har fisk på. I mothugget känner jag att det är en fin och väldigt stark firre som hittade mig och min fluga, men så händer något som jag faktiskt aldrig varit med om tidigare. Vi fightas i en knapp halvminut ”som vanligt”, jag tappar några meter lina och tar in lika mycket. Men så bestämmer sig fisken för att verkligen sticka iväg, ruller tjuter verkligen och sen tar det helt stopp mitt ute i sjön. Linan blir helt stum. Jag drar lite i spöet, så mycket som jag tror jag har möjlighet att göra utan att riskera att tafsen skall gå av. Jag känner svagt att det är en fisk på, men annars känns det som ett bottennapp. Jag står så, med spänd lina och spänt spö i någon minut innan jag börjar tröttna. Jag ger fisken någon meter lina, men det är fortfarande helt stopp. Konstigt. Efter tre, fyra eller till och med fem minuter ger jag upp. Jag börjar dra allt hårdare i linan med händerna, precis som när man har bottennapp. Jag vet att jag kommer förlora antagligen både fluga och tafs. När jag dragit och ryckt en stund lossnar det till slut. Men till min förvåning är både tafs och fluga kvar, det är kroken som har gått av. Vad var det som hände? Vad var det för fisk? Och vad gjorde den? Svaret på frågorna kommer jag aldrig att få svar på.

Dramat och mitt misslyckande (?) får mig att tänka på termosen igen så jag bestämmer mig för att sätta mig ner en stund. De sporadiska vaken har slutat så jag bestämmer mig för att fortsätta med en sjunkande fluga och bestämmer mig för att knyta på en Leech, en imitation av en igel, en fluga jag har haft framgångar med förr. Och eftersmaken av termoskaffet har knappt försvunnit innan jag har fisk på igen, och den här gången lyckas jag. Fisken verkligen dundrar på flugan efter den sjunkit genom ytan någon meter ner. Fisken är ursinnig och rusar rakt mot mig så jag är tvången att springa bakåt in i skogen någon meter för att inte tappa kontrollen över fisk, lina, spö och rulle. Men snart ligger den i håven och jag ropar faktiskt ”Yes!” högt för mig själv och skogsfåglarna! Årets första är landad. Jag låter den få prästen för jag har varit kaxig hemma och utlovat två matfiskar på bordet till min frus födelesedagsmiddag i veckan.

Jag tar ytterligare två fina fiskar på samma fluga och ställe inom loppet av en halvtimma och livet leker. Det känns skönt att håven luktar fisk igen och att jag säkrat de två firrarna jag utlovat till födelsedagsmiddagen. Annars brukar det gå åt pipan när jag är lite kaxig och utlovar fisk, men det spöket är nu som bortblåst. Jag tar frukost i en solig glänta, morgondimman har lämnat plats åt en gassande vårsol och fågelkonserten är underbar att ha som sällskap. Så fort solen tittat fram och jag satt mig till rätta, hällt upp kaffe och börjat mumsa på en äggmacka börjar det vaka några meter ut från strandkanten framför mig. Jag sitter stilla och försöker hitta ett mönster i hur fisken patrullerar, men det är nästan omöjligt för vaken är ganska sporadiska. Men så inom loppet av någon minut vakar fisken på nästan samma ställe och det blir för mycket för mig. Jag lägger mackan åt sidan och knyter på en liten gynnare jag band för ett tag sedan och presenterar den för fisken och efter att flugan vilat någon minut i ytfilmen är succén ett faktum. Fisken är brutal och fighten blir spännande och hård. Väl i mitt nät konstaterar jag en regnbågsöring i mycket fin kondition, helt läkta fenor och klara och blankar färger. En av de vackraste och mest kampvilliga regnbågar jag drillat och fångat. Jättekul! Och så tog den på ”torrt” och en fluga som jag verkligen trodde på redan i flugbindningsstädet. Jag återutsätter fisken och bestämmer mig för att jag måste binda upp ett par till sådana …

Innan jag beger mig hemåt tar jag ytterligare en fisk. Jag beslutar att avsluta dagen på så vis och på samma ställe jag började dagen, mysteriet med ”bottennappet” gäckar mig fortfarande. Så jag vandrar runt sjön och väl framme vid start gör ett par grodor mig sällskap när jag knyter på en harörenymf med guldskalle. Grodorna ser ut att njuta i solskenet och i att vattnet är på väg att värmas upp. Det tar inte många kast innan jag har en ny fisk på och jag glömmer grodorna i samma ögonblick som det börjar rycka i spötoppen.

Premiär, fem landade fiskar och en ljuvlig dag i naturen. Mycket bättre än så blir det inte …

Kommentera