Paraduns

Det är trevligt när projekt är på väg att avslutas och man är nöjd med resultatet. Mitt mål med en ny ask för ”torra” dagsländor är i stort sett genomfört.

Den senaste tiden har jag inriktat mina flugbindningssessioner på torra dagsländor i spinner- och dunstadiet. Jag har försökt att vara effektiv och göra det så enkelt som möjligt – detta genom att inrikta min bindning på grundmönster som binds ganska snabbt, landar bra på vattnet, flyter bra i både stilla och strömmande vatten och givetvis imiterar sländan på ett bra sätt. Jag är ingen imitationsbindare, långt där ifrån. Utifrån detta har jag kommit fram till två mönster som jag varierat i olika storlekar och färg – Paradun för de lite mindre storlekarna och en fluga med kropp av Polychenille för de något större sländorna. Båda mönstren har fallskärmshackel, alltså ett hackel som binds runt vingmaterialet istället för runt kroppen/thorax.

För min egen del anser jag att fallskärmshackel är överlägset de andra teknikerna – flugan landar ”lättare” på ytan, hamnar allt som ofta rätt på vattenytan och ligger lockande lågt på ytan, precis som det kryp vi imiterar. Och för strömmande vatten tycker jag den här tekniken är oslagbar, min upplevelse är att flugor med fallskärmshackel flyter bäst även på en orolig och snabbströmmande vattenyta.

Som stjärtspröt på mina torra kreationer har jag varierat mellan Coq De Leon och Mayfly Tails, båda imiterar utmärkt och ger bra stöd och flytkraft. Som vinge har jag uteslutande använt polygarn och TMC Aero Dry Wing – även här imiterar materialet (lagom) bra samtidigt som flugan blir lätt att se för mig som fiskar. Det finns få regler som inte har något undantag, och detta gäller givetvis också ovanstående. Imitationer får våra största dagsländor (Sjö- och Åsandslända) har jag valt vingar av CDC och stjärtspröt av fibrer från fasanstjärt (se exempel här). Och för de något större sländorna (dock mindre än Sjö- och Åsandslända) väljer jag bort stjärtspröten och låter den utsökta kroppen som Polychenillen ger vara det som jag tror fisken ”hugger på” (se exempel här).

Kroppsmaterialet på Paraduns har varierat något – Fly-Rite, Wapsi Superfine och Hends Body Quill. Ibland har kroppen ribbats med bindtråd och ibland inte – rätt eller fel? Ja, om det kan vi diskutera, men att ribba kroppen kan givetvis vara helt rätt med tanke på imitation, färgskillnad och segmenterad, men kanske främst för att göra flugan och kroppsmaterialet mer hållbar mot framtida fiskhugg och fighter. Men med en kompakt dubbad kropp, där man håller i dubbingen tillsammans med bindtråden vid bindandet av kroppen, behöver inte ribbing, enligt mig. Och ärligt talat tror jag inte fisken bryr sig nämnvärt. Men för säkerhetsskull har jag ”ribbat” typ hälften av flugorna och struntat i det på resterande.

Olika färger, olika storlekar

Som thorax har jag främst använt den suveräna mixen av ekorre och SLF, en dubbing jag rekommenderar vilken dag i veckan som helst. Fibrerna från SLF gör materialet otroligt lättdubbat och behåller sin plats på tråden under inbindningen på ett fantastiskt sätt. En hårdubbing som man till och med kan använda som thorax på små små imitationer i krokstorlek 20, sen tillför SLF fibrerna även lite glans. Inte illa!

Som krok har jag använt Tiemco TMC 100 och Tiemco TMC 103-BL för Paraduns och Partridge 15BN för ”Polychenillesländorna”. ”Klinkhammerkroken” (15BN) är perfekt för torrflugor med förlängdkropp, enligt mig. Kroken hänger ganska rakt ner under sländan och frigör kroppen utmärkt från kroken, flugan flyter perfekt och imiterar lika bra.

Som sagt, det är skönt när man når fram till utsatt mål, och jag är snart där. Jag ska bara binda upp några fler Polychenillesländor i veckan och sen återstår endast sorteringsritualen. Alltså den ljuvliga stund när man sorterar och förpassar imitationerna i facken i torrflugeasken. Efter färg? Efter storlek? Efter imitation? Stora och viktiga frågor …