Ja, då var det dags igen för en tripp till Hökensås med siktet inställt på Sjösandsländan och imitationsfiske efter fisk som jagar den. Förra året var Per och jag på plats, fisket gick inte alls bra och kläckningen av, denna för oss, hyperaktuella dagslända var långt ifrån massiv. Men vi hade givetvis trots detta några mycket trevliga dagar. I år hade vi fått ”tillökning” i form av Richard som var lika sugen på att ha stora dagsländor på tafsspetsen som oss.

Per och jag har under våren spekulerat om vad den ovanligt stränga vintern skulle innebära för Sjösandsländan – när skulle den behaga att ta det livsavgörande språnget från nymfstadiet upp mot vingat stadie på vattenytan? Efter mycket om, men och statistik kom vi fram till att föregående helg och några dagar in på veckan skulle bli perfekt, och det blev det också på sätt och vis. Rapporterna från de som fiskat området dagarna innan vi anlände var lyriska. ”Om ni vill uppleva ett fantastiskt Vulgata-fiske, åk till Hökensås NU!!!” Det är ju precis sådant man vill höra, förväntningarna var givetvis på topp!

När vi anlände till ”Åsen” fortsatte lovorden från personalen i fiskeshopen – ”får ni ingen fisk nu, ska ni inte ha någon heller. Sländorna kläcker och fisken äter dom”. Det här låter ju hur bra som helst och sällan har väl en avgift för några dagars fiskekort känts så här prisvärd. Vi hämtade nycklarna till stugan, packade in, tog en öl och skrockade lite på verandan samtidigt som vi klädde på oss vadarutrustning och tittade i varandras flugaskar.

After Vak

Vi bestämde oss för att sedvanligt börja med att pröva lyckan i favoritsjön Enesjön. Det blåste ganska friskt när vi stod och monterade våra spön på parkeringsplatsen vid sjön, varken kul för flugkastandet eller möjligheten att upptäcka vak på en ganska orolig vattenyta. Jag bestämde mig för att starta dagen med ett ”säkert kort”, min flicksländenymf bunden i CDC, den har ju flertalet fiskar på samvetet så här långt i år. Fisket börjar dock trevande för oss alla tre, och Per börjar ganska omgående att tjata om ”Hökensås-spöket”. Vinden friskar på och vi bestämmer oss för en liten paus vid sjökanten, en ganska kall öl och lite chilinötter gör att vi får tillbaka till tron på fisk. Tron på fisk har man ju alltid, dock är det skillnad på tro och verklighet och det är där jag skiljer mig från Per och Richard den här dagen. Efter vår paus går vi längre bort mot en ny vik och jag får fisk ganska omgående på min mycket långsamt med ryckigt intagna CDC-flickslända. Det är absolut ingen stor fisk, men den är lika vacker som den är efterlängtad. Jag sätter den snabbt åter, för fångar man en brukar det komma fler. Jag gör mina kamrat mycket medvetna att det där med Hökensås-ppöke inte gäller mig och att det nog är ganska dåligt att de inte fått fisk ännu.

Efter en ytterligare halvtimmas fiske går Richard längre bort medans Per och jag sätter oss i skogskanten och smuttar på en varsin kopp rökig whisky, pratar fiske och livet i allmänhet. Trevligt! Efter en stund börjar blåsten avta och vattenytan blir allt lugnare, vi upptäcker lite sporadiska vak i mitten av sjön. Vi anar att det är något på G och snart får vi rätt i vår aning då vi ser några Sjösandslädor stiga ur vattnet upp mot skogen och träden. Jag knyter på en större kläckare och vadar försiktigt ut i vattnet. Mygg och knott gör oss påminda om att dagen lider mot sitt slut, men de stör mig inte speciellt nämnvärt, jag tycker de hör till ett kvällsfiske (i måttliga mängder). Jag har tre rejäla hugg på min ”hjorthårskläckare” men lyckas inte kroka någon utav fiskarna, men det godkänner jag för mig själv genom att konstatera att det nog inte finns något mer spännande inom flugfisket än att kasta mot aggressivt vakande fiskar. Jag kommer på mig själv flera gånger att inte andas och att mitt hjärta slår väldigt hårt och snabbt. Snacka om adrenalinkick!

Happy Go Lucky

Efter ett par timmar slutar det att vaka och vi ger upp för dagen. Åter i stugan öppnar vi en påse chips och sitter och ”ljuger” över varsin öl. Per och Richard är duktiga på bortförklaringar medan jag bara kan le och fråga om dom vill lukta på min håv. När jag väl lagt mig i sängen somnar jag på tio sekunder medan de andra två fortsätter att hitta på förklaringar en stund till.

Nästa dag, som också är Richards sista fiskedag den här gången medans Per och jag skall stanna ytterligare en och en halv dag, börjar vi aktiviteten i Prinsasjöarna. Det blåser betydligt mindre och det vakar försiktig i mitten av sjön. Idag kanske det lossnar ordentligt? Jag har några hugg under förmiddagen men ingen av oss lyckas landa någon fisk, jag lever fortfarande gott på min landade fisk och de tre tappade under gårdagen, men mina kamrater blir allt mer desperata. Richard har fiskekort till kl. 14:00 och vid 12:00 bestämmer vi oss för att ”byta sjö” så vi beger oss till den underbara klarvattensjön Lilla Havsjön. Det är här som kläckningarna brukar börja för att sedan sprida sig till de andra sjöarna. När vi kommer märker vi snart att vi nog skulle ha inriktat fisket till den här sjön lite mer, sländorna står länge på ytan och torkar vingarna i regnet så fisk och fåglar kan med lätthet plocka åt sig från ”smörgåsbordet”. Vio provar en flymf, en nymf och har hugg på sådana, vi har också ett par rejäla vak efter våra flytande imitationer, men vi lyckas inte fullt ut. Klockan blir 14:00 och Richard måste vända hemåt, vi bestämmer oss för att äta lunch på restaurangen i semesterbyn innan han åker mot Göteborg igen.

Zonkerdammen levererar!

När vi ätit och Richard har åkt funderar jag och Per på vad vi ska göra. Jag påminner om den personen som kom med tre ståtliga fiskar från Vita Tjärn igår, vi pratade med honom snabbt då. Han hade fått fiskarna på åtta kast på orange Zonker. Per säger att ”vi kan ju fan inte stå här och dynga ut Zonkers mitt i Vulgata-tid”. Jag håller med, men vi skall i alla fall ge Vita Tjärn en chans, där har vi aldrig varit förut. Vi ställer bilen vid Enesjön och går stigen mot Vita Tjärn. När vi kommer fram till denna mysiga lilla sjö mitt i skogen hinner jag knappt reagera innan Per skrattar till.

– Fisk!

– Vad fiskar du med?, frågar jag.

– Hahaha … orange Zonker, blir svaret.

– Men va fan!

Oavsett Zonker eller inte är vi glada över att nu även Pers ”spöke” är borta. Vi landar fisken och behåller den. Det skall bli gott med fisk på grillen ikväll, korv kan man ju äta hemma, tycker vi. Efter en liten stund hojtar Per till igen, fisk igen. Underbart! Den här är lite större, i fin kondition men vi har inget ”behov” utav den så den får gå åter. Helt plötsligt leder Per med 2-1, men jag utjämnar kort där efter till 2-2. Min något större fisk biter distinkt på den Dog Nobbler jag presenterar för den. Underbart! Jackpot! Vi funderar på om vi skall ringa till Richard och berätta om hur underbart det är att drilla kampvillig fisk, men vi kommer på att det nog är lite taskigt, så vi skickar ett SMS istället. Vi sätter fyr på grillen, bakar in fisken i folie tillsammans med lök, kryddor och smör och äter en fantastisk middag. Efter middagen beger vi oss åter till Lilla Havsjön med ett nu förhöjt självförtronde. Sländorna kläcker och fiskarna äter av dem, de hade rätt i shopen så här långt. Vi har ett mycket spännande fiske och flertalet fiskar är mycket intresserade av våra flytande imitationer. Efter ett par timmars fiske slutar sländorna att kläcka, mörkret lägger sig över sjön och vi är ganska trötta, det är ju en dag imorgon också. Vi återgår till stugan, äter chips och hyllar dagen med ett glas whisky.

Going under

När klockan ringer en bit innan 06:00 på tisdagen kommer vi på hur lämpligt det var att vi betalade 200 kr extra för stugan och därmed slapp städa stugan. Vi packar ganska snabbt ihop våra prylar, tar en macka och är vid Prinsasjöarna innan 07:00. Det lyser en ståtlig morgonsol, det är helt vindstilla och sjön ligger helt spegelblank. Vilka förutsättningar! Vi går runt sjön och ser en hel del ”head and tail” vak, vi konstaterar att fisken äter kläckande fjädermygg. Jag hittar mina egenbundna imitationer, bundna på Partridges Klinkhamerkrok, med kropp av svart bindtråd, ribbing av silvertinsel, thorax av rött sälhår och vinge/flyt med hjälp av en vit CDC fjäder. De kommande timmarna kommer vi båda att uppleva ett fantastiskt fiske! Vi står och ”skjuter prick” mot vaken, avvaktar tålmodigt och det känns som att varje kast kan innebära fisk. Det är lätt att se vilka rundor fiskarna tar i vattnet och ju närmare de kommer min fluga ju hårdare och snabbare slår hjärtat. Jag har snabbt tre fina hugg/vak efter min imitation, men jag blir för ivrig och gör för snabba mothugg. men snart lyckas jag tygla mig och väntar någon sekund och då sitter dom äntligen på kroken. Jag landar tre väldigt feta och fina pjäser, samtliga ger mig verkligen en kamp, de är urstarka och i fantastisk kondition. Speciellt den sista fisken ger mig en riktig holmgång där jag visar ett par meter backing på rullen och under min fight skriker Per till. Vi får drilla fisk samtidigt! Kan det bli bättre än så? Vilken fantastisk avslutning på några fantastiska dagar.