Säveån - lika vackert som spännande

Mitten av maj är en ljuvlig tid. Det börjar grönska i naturen, uteserveringarna gör premiär, vi kan lägga vinterkläderna i malpåse och det är premiär för flugfiske i många strömmande vatten runt om i landet. Med andra ord, det finns hopp.

Fisket i Säveån mellan Hedefors och Floda är minst sagt en pärla i södra Sverige. Om man sköter sina kort rätt och hittar rätt nyckel kan man ha ett fantastiskt fiske, lika fantastiskt som omgivningarna är vackert, och för oss som varit där vet vad detta konstaterande kan innebära. Sträckan är öppen för fiskekort 15/5 – 31/8, är indelad i två delsträckor och fisket är reglerat (främst under maj och juni), du fiskar hullingslöst och antalet fiskekort/dag är begränsat. Information om fisket, entomologi och andra nyttiga tips inför ditt försök att bemästra åns öringar finns på www.savean.nu

Jag anländer till Statoil i Floda i god tid för att handla fiskekort, de öppnar 08:00 på söndagar och jag är där en kvart innan. Jag är först på plats med kort där efter anländer en bil till med flugfiskeklädda personer i, jag kliver ut ur bilen och jag samtalar med grabbarna i den andra bilen. Vi är slående överens om att det känns underbart att få fiska i ån igen och att Säveån är ett sådant härligt vatten att det inte gör något om man får fisk eller inte. När vi står där och pratar ser vi hur en svart katt går över gatan en bit bort, vi hoppas givetvis att detta inte är ett tecken på hur dagen och fisket utvecklar sig. Några minuter innan Statoil öppnar anländer också Richard, han berättar att han aldrig tidigare har fiskat i strömmande vatten och jag blir lite avundssjuk med tanke på den upplevelse han har framför sig. Vi köper fiskekort och jag köper en Red Bull som jag sveper i bilen på väg mot ån, jag vill inte ha vingar från drycken men hoppas givetvis att jag skall få tillfälle att kasta flugor utrustade med vingar. Det är väl inget idealiskt ”kläckarväder” direkt, om det nu finns ett sådant. Det är 10 grader i luften och 9 grader i vattnet, mulet och det kommer några droppar regn. När vi parkerat bilarna och klätt på oss vadare och monterat ihop spö och övrig utrustning går vi ner mot ån, vi stannar snabbt och tittar på vattnet. Vi ser ett skapligt vak och några småfiskar som sprattlar till i vattenytan, lovande. Det är bra skjuts på strömmen och vattnet är ganska högt. Nu har vi förutsättningarna och nu återstår bara att anpassa oss där efter. Jag som varit vid vattnet tidigare dirigerar oss nedströms mot ett lugnare parti av ån, vi ser inga flugfiskeinsekter i luften och det vakar inte i ån när vi går utmed den. Det är nog under ytan vi skall försöka fiska ändå, även om man givetvis helst av allt vill fiska torrt, speciellt i strömmande vatten.

Vid förra årets premiärfiske i ån pratade jag med en trevlig man vid parkeringen innan jag åkte hem efter en underbar, men fisklös, dag. Han berättade att även han ”kammat noll” men att hans kompis landat och återutsatt fem öringar varav två var i kilosklassen. Jag undrade då vad han gjort som vi inte gjort, svaret jag fick var att han använt flicksländenymfer. Jag blev lite putt att jag inte tänkt på det, men har dragit lärdom av det och har inte tänkt att missa det i år. Och flicksländenymfer gillar jag ju, både att fiska med och att binda i olika varianter. Om jag dessutom skall peka ut de flugorna jag fått mest fisk på genom åren blir det nog flicksländenymfer. Så jag smyger försiktigt fram till strandkanten och lägger ut flugan. Det känns verkligen ovant att fiska i strömmande vatten och jag är helt passiv och otaktiskt i de första kasten, men efter ett tag tar rutinen vid och jag hanterar det lätta spöet och linan och vattnet på ett bra sätt. Dock får jag ingen fisk. Flicksländan jag har på spetsen är oförtyngd och går upp mot ytan, och nästan plogar i ytan under hemtagningen och så har jag aldrig sett några nymfer bete sig och antagligen inte heller fisken. När jag står och finurlar på nästa steg och flugbyte vakar det till några gånger på andra sidan ån, en 20 meter rakt över mig. Jag ser inga insekter alls och gissar att fisken tar nymfer i ytan så jag knyter på en flytande nymf, men inte heller det bär frukt.

Efter en timmas mixtrande med flugor och kastande bestämmer vi oss för att gå nedströms till det hot-spot där jag hade ett fantastiskt fiske i augusti förra säsongen. När vi rundar kröken tar vattnet fart.  Stenen som jag brukar stå bakom vid kanten av ån syns inte i det höga vattnet och ljudvolymen från Keseforsen är öronbedövande, vackert givetvis men svåråtkomligt. Vi tar en kopp kaffe och pratar fiske, flugor och stundande resa till Hökensås. Efter kaffet och den trevliga pratstunden bestämmer vi oss för att prova lyckan i det snabba vattnet trots allt. Jag knyter på en liten grön och guldskallad nymf och det tar ungefär en halvtimme innan jag har den första känningen. En fisk hugger men biter inte. Trots detta är detta givetvis välbehövligt för självförtroendet. Jag konstaterar att det nog krävs en mer djupgående fluga i det höga och snabba vattnet. Vi fiskar av partiet så gott det går från åkanten, att vada längre ut är inte att tänka på om man är rädd om livet.

Well done!

Vi går uppströms, gör lite stopp här och var utmed sträckan, men vi får inget. De likasinnade vi träffar har inte heller haft någon större lycka, eller hittat lösenordet i ån för dagen. Vi äter lunch, fiskar, snackar och fiskar. Vi bestämmer oss till slut att avsluta dagen där vi började den. När vi kommer fram ser och hör vi några små vak vilket gör att jag knyter på en liten CDC-kläckare, det känns underbart att menda linan – flugfiske med torrfluga är en konst, du måste tänka och vara taktisk. Flugfiske 1.2 helt enkelt! Jag tycker mig se en fisk som är uppe och ”buffar” på kläckaren, men mer än så blir det inte. Jag knyter på en förtyngd flickslända och efter några kast sitter det äntligen en öring på den hullingslösa kroken. Underbart är ordet! Jag märker ganska snabbt att det inte är en av åns större pjäser som hittade och gillade min fluga, men den är stark för sin storlek, envis, efterlängtad och väldigt vacker. Fisken landas och återutsätts utan några större problem. Jag får blodad tand och kastar ut flugan igen och då sitter det ytterligare en öring på. Denna är något större och jag njuter inombords. Vi fightas i tio sekunder, men öringen vinner och lyckas slita sig. Svordom! Hur jobbigt det än känns att tappa den, desto roligare känns det att jag nog hittat dagens lösenord. Jag fiskar på och tycker det hänger fler napp i luften i varje kast. Flugan kastar jag snett nedströms, låter flugan och strömmen göra arbetet tills jag har linan rakt framför mig och tar då sakta sakta hem lina och fluga.

Richard står och byter fluga och tittar till på mig, han ser att det vakar bakom mig. ”Kasta på den, du når den”. Jag följer hans råd och kastar mot djupkanten bakom mig. En gång. Två gånger. Och på det tredje kastet sitter dagens tredje öring på kroken. Den här gången blir jag inte lika överraskad utan lyckas hantera och höja spöet på ett mer rutinerat sätt. Jag landar fisken som är lite mindre än den första jag landade, vilken jag uppskattade till ett halv kilo.

Saken är biff! Det blev en underbar dag, och löken på laxen för mig blev självklart de landade fiskarna samt att jag till slut knäckte koden för dagen.