Där vakar en präst

Från "Holy Diver" videon

Det här inlägget var tänkt att handla om en fantastisk dag – årets premiärfiske i Säveån. Men under söndags kvällen nådde mig tråkiga nyheter att en av mina allra största hjältar i snart 30 år dött efter en kortare tids sjukdom.

Ronnie James DIO har dött och det känns förjävligt! DIO har varit en idol som funnits i mitt liv och i min skivsamling sedan mitt samlande startade i mitten av 1980-talet. Jag har lyckats att se honom live ett tio tal gånger och varje gång har han levererat 100%. För många av oss är DIO betydligt mer än ”Holy Diver” – DIO är en otroligt begåvad musiker och låtskrivare som har varit aktiv i över 40 år och har haft en kvalitetsmässig jämn karriär. Han har gjort det han har trott på och sådant skall hyllas – när publiken började återkomma till hårdrocken i slutet av 1990-talet och man efterfrågade hitskivor, valde DIO att göra en ganska svårlyssnad icke-kommersiell, men bra, konceptplatta (”Magica”). Och varje gång DIO återgått till att spela med sina gamla kumpaner från hans period i Black Sabbath har det inneburit mästerverk som ”Dehumanizer” och nu senast ”The Devil You Know”.

Musiken som RJD varit med att skapa under åren faller mig i smaken på flera olika plan. Från det mer experimentella och progressiva i ”ELF” och ”Rainbow”, och den mer klassiska hårdrocken i sitt soloprojekt ”DIO” till den något tyngre doom-doftande magin han skapade tillsammans med Butler, Ward, Iommi, Nichols och Appice i ”Black Sabbath” och ”Heaven & Hell”.

Ett tag var DIO skivor det enda jag köpte och samlade på, jag letade i skivbackar efter skivbackar efter t ex. svåråtkomliga maxisinglar, utländska utgåvor och andra specialutgåvor och detta har fortgått till dags dato, och kommer fortsätta även fram över.

Idag visar alla ”ytterfingrarna” (pek- och lillfingret) för att symbolisera att något är ”lite fräckt så där”. Man kan se det överallt, i mer eller mindre seriösa sammanhang. För mig har den symbolen betytt att man hyllar DIO, inte ”han med hornen”. Det var RJD som skapade detta i dess rätta sammanhang, det var i mystiken och i det landskap som han skapade med sin musik och sina texter som detta tecken hör hemma och inte på en fjortiskonsert med något popsnöre eller i en dokusåpa med nytatuerade ”rockers” som inte har en aning om vem t ex. Vinnie Appice eller Bill Aucoin är.

Jag har alltid haft respekt för DIO och nu när jag funderar på var den respekten bottnar i är det hans röst, symboliken i hans texter och att han producerat mästerverk även när det var få som lyssnade på honom. Jag kommer ihåg första gången jag såg omslaget som Randy Berrett skapade tillsammans med RJD på LP-skivan ”Holy Diver” när den släpptes 1983. Att se en präst som ligger bunden i en sjö och bli piskad av djävulen själv var ganska kontroversiellt 1983 och långt ifrån de moralkakor som min lågstadielärare försökte tuta i oss barn. Det var en nyttig erfarenhet. För oss flugfiskare går det givetvis att hitta flugfiske i allt, så även i detta omslag. Om du tänker att prästen är en vakande öring och djävulen är du som står och kastar efter det vak som prästen/öringen orsakar när han plockar dagsländor i vattenytan … ja, du förstår vad jag menar. Omslaget har hängt med mig genom åren och är fortfarande en favorit tillsammans med Iron Maidens omslag till deras skiva från samma år, ”Piece of Mind”.

Jag kommer ihåg hur ledsen och nedstämd jag var när Eric Carr dog 1991, idag känner jag mig lika nedstämd och ledsen. Häromveckan dog Peter Steele också. För att istället hylla dessa hjältar beger jag mig nu mot vardagsrummet och vinylspelaren, för här skall det rullas DIO, Black Sabbath och Rainbow vinyler för lång tid framöver.

”They say that life’s a carousel, Spinning fast, you’ve got to ride it well

The world is full of Kings and Queens who blind your eyes and steal your dreams

It’s Heaven and Hell!!”

Holy Diver - En av de bästa skivorna någonsin

Kommentera