Bron vid Stenkullen

Säsongen är ju i full gång nu. Uppladdningen och uppvärmningen som årets första fiske efter havsöring här utmed västkusten innebär är avklarad. Och jag hade knappast kunnat få en bättre start på flugfisket i stilla vatten, flertalet fiskar har valt mina flugor vid varje fisketillfälle och askarna är fullproppade med imitationer efter en lång vinter vid bindstädet.

Men imorgon adderar jag verkligen löken på laxen, för imorgon är det premiärfiske i Säveån. Det ska bli underbart att känna strömmen i ån ta tag i benen vid första utvadningen och förhoppningsvis kommer jag hitta några vak att inrikta fisket mot också. Så här dan före dan är det svårt att inte tänka på tidigare upplevelser vid ån bland kungsfiskare och bävrar. Om mitt fantastiska fiske i ån i augusti förra året. Om alla de flugor jag satt i grenar och träd där och ändå lyckats ha ett leende på läpparna. Om alla de trevliga flugfiskare jag träffat och talat med utmed ån. Om den vakande jätteöring jag gjorde ALLT för att försöka lura, men det slutade med att den lurade mig och jag fick ge upp att försöka imitera det den ville äta efter 5 timmar. Minnena är många och ljuvliga.

En av de stora tjusningarna med flugfiske är att man lär sig något nytt varje fisketillfälle, att man aldrig blir fullärd. Oavsett hur många år och hur många timmar man har samlat på sig vid vattnet, händer det att även den mest erfarna gör de mest fatala nybörjarmisstagen. Det är sunt, det håller nerven och intresset för sysslan levande. Öppnar man ögonen och sinnena kan vattnet och naturen bli ett klassrum där läraren har oändliga kunskaper, du måste bara vara öppen för att vilja lära dig. Naturen runt omkring, på vattenytan och under den finns gåtorna. Och börjar man klura på gåtorna och försöker och vågar att misslyckas är man en bra bit på vägen att bli mer erfaren och därmed lyckas bättre i fisket. Det är ju faktiskt så att naturen är det vi försöker att imitera och samtidigt det naturliga i naturen vi försöker att lura. Så det gäller att inte vara för smart och avslöja för mycket, eller hur var det nu igen?

Den vegetariska pytt-i-pannan är stekt och förpassad till kylning i en burk inför morgondagens lunch vid ån, jag var uppe sent i natt och band små Sawyer-nymfer i storlek 16 och 18. Och det första jag gjorde när jag gick upp i morse var att ringa ut till Statoil i Floda och lägga undan fiskekort. Det känns nästan overkligt att det är dags igen i morgon.