På väg mot premiärkastet

Så var då stunden här – premiär i klubbsjöarna. För mig är detta starten på den ”riktiga” säsongen – för även om saltvattensfisket efter havsöring är dunderkul så är det i sötvattnet jag känner mig hemma och där jag trivs allra bäst.

På vardagarna när det vankas arbete ringer klockan 06:15, men på helgerna brukar jag gå upp 06:00, när det vankas fiske alltså. Idag var en sådan dag. Riktigt tung i kroppen med träningsvärk både här och där efter en hel dags röjning på vindsutrymmena. TV-apparater och all världens annan bråte man samlat på sig genom åren och av någon anledning sparat. Hur som helst så var det med ett leende på läpparna jag klev ut ur sovrummet med destination kaffebryggaren. Jag undviker helst att stressa på morgonen, en lugn och skön morgon där man hinner äta en rejäl frukost, dricka kaffe och ögna i tidningen brukar innebära att det som väntar blir en bra dag. Så också idag …

På vägen ut mot Lerum håller Soundgarden mig sällskap i bilen, också det borgar för en bra dag. När jag monterar ihop spöet och börjar gå fastställer jag dagens taktik – låååångsam hemtagning och tålamod. Det blåser rejält i grantopparna men nere på marken inne i skogen råder lugnet och jag kan njuta av morgonpigga fåglars sång på min vandring mot sjön. Himlen är mulen, ska det regna eller är det bara aska från Island? Naturen ger mig idag alternativ jag inte är van vid, men de har det garanterat jobbigare på Island. Det finns alltid någon som har det värre, ibland kan det hjälpa att konstatera det. När jag kommer fram till sjön struntar jag i väder och vulkaner för här ska fiskas! Jag knyter på en flicksländenymf vars grundmönster Lennart Bergqvist är fader till, den tror jag på. Det känns underbart att ha ett spö och lina i lättare klass i händerna igen och tafsen sträcker ut fint och jag tar hem långsamt, det har jag ju lovat mig själv.

Årets första regnbågsöring

I andra kastet försvinner omvärlden och tunnelseendet tar över, när flugan ploppar i vattnet och den sjunkit några sekunder bubblar det till i mitten av ringarna som flugan skapat av nedslaget. Något händer! Instinktivt gör jag ett mothugg och jag känner motstånd och spötoppen börjar indikera på kamp. På andra kastet, jösses! Det är inget monster som jag lockat till hugg, men så pass stridbar att jag får ratta lite på bromsen. Min motståndare gör några rusningar och ett hopp som nästan ger mig magsår, den får inte slita sig! Jag hukar mig ner och rycker bort håven från magnetfästet på ryggen och sätter mig i landningsposition. Det tar ytterligare någon minut innan den är i håven och i min totala kontroll, härligt! Det är en hona i mycket fin kondition, den behåller jag och lagar till ikväll. Jag låter en tjockare pinne agera präst och lirkar sen bort kroken ur munnen på fisken. Vilken start! Jag förpassar fisken i medhavd plastpåse och tittar på flugan, endast stammen är kvar på de tre strutsherl som agerar stjärt på flicksländenymfsimitationen, luddet försvann i kampen. Det var det sannerligen värt.

Jag sköljer av händerna och håven och sätter mig ner och tar en kopp kaffe. Det börjar småregna lite, mysigt. När jag sitter och njuter av kaffet som tillvaron händer något som jag aldrig varit med om tidigare. 30-40 meter bort ser jag något komma simma i ytskiktet, vad är det för något? Jag ställer mig upp och kisar med ögonen, är det en orm? Men det känns ju inte riktigt säsong för simmande reptiler nu. Det är ju en fisk, konstigt. Det ser väldigt konstigt ut då den vickar fram i strandkanten på ett par decimeters djup. Och det är en ståtlig regnbåge, betydligt större än den jag nyss fångade. Är den tokig eller retas den bara med mig? Jag går fram till strandkanten med kaffe koppen i handen, vad ska jag göra? Håva den eller bara betrakta spektaklet? När den får syn på mig sprätter den till och sticker ut mot sjöns mitt, men då dyker den upp igen och fortsätter sitt tveksamma (?) beteende.

Jag ger mig själv en påtår och hör ett plaskvak, är det min tokiga kompis från nyss? Jag knyter på en variant av en Princenymf och känner att jag är redo för en fight till. Jag fiskar en stund och känner ett par hugg, men kommer på mig själv att göra väldigt okoncentrerade mothugg och skyller det på den tidiga säsongen. En ståtlig rovfågel av någon art, troligtvis en vråk slår sig ned i en grantopp. Jag måste komma ihåg att ta med mig kikaren nästa gång.

Årets andra ...

Jag byter ställe och fluga, igår kväll band jag ett par orangea Dog Nobblers, den tänkte jag prova nu. Det blåser betydligt mer här vid min nya position, men det stör mig inte märkbart mer än att jag drar upp jackan i halsen. På tredje kastet sitter det en fisk på igen! Den här är större! Den är stum i början av hemtagningen men bestämmer sig för att göra motstånd när den ofrivilligt närmar sig vattenytan. Och så håller vi på ett tag … Jag upprepar mig sen tidigare och går ner på knä och rycker bort håven och jag landar den utan några problem. Jag funderar på om jag skall behålla den eller inte, men då flugan lossnar av sig själv i håven bestämmer jag mig för att återutsätta den och fisken simmar kvickt åter ut i sjön. Grattis!

Orange är tydligen färgen för dagen för inom en timme krokar jag ytterligare två fina regnbågsöringar. En behåller jag för att laga till på min frus födelsedag i veckan och en tappar jag precis vid håven.

Efter cirka fyra timmars effektivt fiskande bestämmer jag mig för att jag är nöjd för idag. Jag skall handla på vägen hem och jag skall stryka skjortor och städa hem och akvarie när jag kommer hem, ibland får man köpslå lite för att åka iväg från hem och familj med gott samvete. Det känns bra. Och morgonen och förmiddagen blev precis så bra som jag kunde hoppats – bra fiske och friskt väder.