Torsk på Vrångö

Förutsättningarna var bästa tänkbara, så tolkade i alla fall vi kombinationen av väder, vind, fiskeplats och kompisskap. Skulle Vrångö leverera det som jag efterlyst några gånger nu – årets första ”godkända” silverblanka havsöring?

Det var ett morgonpiggt gäng som träffades på 11:ans spårvagn mot Saltholmen, vi kom ganska snabbt in på ämnet att vi är väldigt bortskämda att kunna ta en spårvagn till båtförbindelser ut i skärgården, och detta på samma biljett. Jag utnyttjar möjligheten ett par, tre gånger om året och det är synd att man inte gör det oftare. Vi var lite tidiga, men båten låg inne i hamn så vi tog plats. Vilken underbar dag vi valt för den här trippen, sol och klarblå himmel. Den timslånga färden kändes som om den tog en kvart, tiden går fort i gott sällskap. Det blåste betydligt mer ute i skärgården än det gjorde på fastlandet, vinden låg på från syd-väst och gjorde att vattenytan var väldigt orolig. Tydligen har de sett havsörn här ute i veckan, det hade verkligen varit en bonus att få se det.

Vi valde en startplats runt en udde där bergen och klipporna gjorde att vi slapp ”hålla i hatten”. Jag knöt på en orange Dräparmask på spetsen och började svinga. Allt kändes perfekt – ibland har man en sådan där känsla att det kan hugga vilken sekund som helst, så kändes det nu. Men det gjorde det inte. Jag bytte till en rosa räkimitation och sen till enBlack Bugger och sen till en Mickey Finn. När jag hade fiskat en timme utan en tillstymmelse till fisk började jag smått misströsta kom vi överens om att ta en öl istället. Vi är fem fiskare och ingen av oss har känt, sett eller hört något, konstigt tyckte vi. Ölen gav oss lite bättre självförtroende och vi kommer överens om att fiska runt den här långgrunda viken innan vi käkar lunch. Medan de andra, som spinnfiskar, står kvar på land vadar jag ut och fiskar mig mot mitten av viken och kastar ut mot det lite djupare partiet. Fasen, det är ju en klockren leopardbotten här, solen är framme, vinden ligger på och säsongen har ju börjat. Varför händer det inget? Min säsong har börjat långt ifrån bra …

Inget händer och vi kommer överens om att byta vik, så vi börjar vandra. Nere i en sänka hittar vi en mycket trevlig liten sandstrand där vi parkerar oss. Karl Z. tänder sin engångsgrill och vi fiskar tills glöden är perfekt. Röksignalerna som grillen ger ifrån sig verkar inte locka fisken till hugg, däremot kommer det in några skrikande måsar som tigger mat, de får lite vidbränd korv och korvbröd. Vi toppar lunchen med en slurk Gammel Dansk, den satt fint! Det är riktigt varmt här nere i grytan, där vi lyckas hitta lä. Känns ovant att ta av sig mössa och jacka utan att frysa. Tyvärr har vi en tid att passa, båten hem.

Det blev inget noterbart idag heller, frustrerande! Detta till trots känns dagen som en livsinvestering, det är fint här ute i skärgården och kastandet gick ju bra i alla fall. När jag plockar ihop mitt spö och vi gör oss i ordning för hemfärd börjar jag längta till klubbsjöarna, Hökensås och Säveån – till ett annat slags fiske helt enkelt. Havsöringen gäckar mig i år. Jobbigt! Som tur var är jag inte ensam om att ha haft ett dåligt fiske idag. På fem fiskare lyckades vi få en silvrig blänkare på cirka 30 cm (bra jobbat Karl Z.) och en liten torsk. Men det var en underbar dag på alla andra sätt, många härliga skratt och en god portion skitsnack gör mig gott.

Nej, nu vill jag fiska i sjö och å, havet och jag är inte kompisar i år …

Kommentera