Elvishöfter vid havet

Igår på självaste påskafton var det ljuvligt väder, jag kan tänka mig att det var fler än jag som då tog årets första ute-öl och kanske eftermiddagskaffet tillbakalutad med sol i ögonen. Idag var det lite dagen-efter, vädermässigt då. Även om solen sken starkt från en blå himmel på morgonen när jag körde mot havet blåste det, och det väldigt kraftigt. Hur skall det här gå? Grumligt vatten idag också? Hur många flugor kommer jag sätta på ryggen?

När jag parkerat bilen, klätt på mig fleeceunderställ och ullsockor (jag lärde mig något häromdagen i alla fall) och monterat ihop spöet kom det två flugfiskare från havet, de var tydligen klara för idag redan och klockan är inte ens 08:00 ännu. Oj, är det så jobbigt där ute, tänkte jag och gick fram till dom för att få lite input. De bekräftade det jag befarade, vattnet är grumligt och det blåser MYCKET! De hade inte fått något på en stunds fiskande på den tidiga morgonen och längtade nu hem till frukostbordet. Vi sade ”hej” och jag gick mot havet …

Ju närmare jag kom havet, desto mer blåste det mig rakt i ansiktet. När jag tittade ut på vattenytan över viken kom jag och tänka på en scen från en av mina favorit tv-serier,Seinfeld. Jag har skrattat många gånger åt avsnittet Marine Biologist där George Costanza försöker imponera på en kvinna genom att tuta i henne att han är marinbiolog. The Sea was angry that day, my friends … Och idag var havet verkligen argt, det blåser hårt mot land och vågorna rullade bestämt in mot land, hur skall det här gå? Jag bestämde mig för att det enda sättet att få ut flugan är att ha vinden i ryggen och att jag skall fiska av viken från kanten och in och därefter ta paus/frukost. Jag vadar ut upp till midjan och börjar dra ut löslina, det är skönt att vara här trots den hårda vinden. Väder är ju något man får anpassa sig till. Det går förvånansvärt bra att kasta och få ut flugan, jag kan inte kasta rakt ut mot djupare partier då kommer flugan nästan tillbaka likt en bumerang utan jag får kasta snett utåt. Vattnet är väldigt grumligt så jag väljer en räkimitation som är väldigt väldigt rosa och hoppas på det. Men inget händer så jag binder på en Mickey Finn och provar det en stund, men samma resultat. Även om det blåser kraftigt och jag inte får fisk eller känner något hugg förutom när jag tar hem flugan genom tång så njuter jag av frisk luft i lungorna och kroppen mår bra av det hårda kastandet. Vågorna går ganska höga och slår upp mot ryggen så det stänker fram över huvudet på mig. Det går förbi några uppe på land och pekar på mig, de undrar säkert vad det är för en vettvilling som står där ute, och vad är det han gör? Vågorna gör att det är ganska svårt att stå still, jag kommer på mig själv att vågorna gör att jag ofrivilligt gör barnförbjudna rörelser med höfterna, jag kommer att tänka på Elvis. Det ser säkert jättekul ut, men det bjuder jag på.

Höga vågor

Jag fiskar mig bort mot klippan där jag spanat ut ett passande ställe för frukostintag, det är en fin skreva där i klippan som skall kunna bjuda på lä för vindarna. Några kast till bara … jag fick ju en fin blänkare precis här förra året, den fick gå tillbaka den gången, vem vet, kanske den gillar att vara här? Då blåser det till och jag sätter flugan i håven som finns på ryggen. Frukost! Kaffet är gott och smörgåsarna gör sitt. Jag trasslar bort flugan från håven och knyter på en i vitt glittrande Magnus, den borde synas i den sörjan som blåsten skapat. Jag fiskar en kvart, sätter flugan i mössan, fiskar en kvart till och sätter flugan i en spöring – flugfiske är ingen lätt sport i blåst. Dessa ofrivilliga trassel-pauser tar på humöret och gör att fötter och händer känns väldigt kalla. Jag tar en snabb kaffepaus främst för att värma händerna runt koppen och det gör gott. Jag bestämmer mig för att göra ett sista försök, nån firre det väl finnas här? Och det gör det med all säkerhet, men de ser inte eller gillar inte det jag presenterar för dem idag. Jag ringer hem och kollar läget, och jag är mer än välkommen hem och det känns bra så jag vevar in och avslutar för dagen. Helt genomblåst, kall men med ett leende på läpparna. Jag bestämmer mig för att lobba kraftigt hemma för att få göra ett morgonpass i viken även imorgon. Jag är väldigt revanschsugen!

Kommentera