Premiär i motljus

Så var det då äntligen dags, och nu är det avklarat för i år! Jag menar givetvis årets flugfiskepremiär. Känn på det ordet i några sekunder, premiär! Det är laddat, det är efterlängtat och det är nervöst.

Flugfiskekappsäcken packades kvällen innan och ny tafs knöts på redan förra helgen. När klockan ringde 05:30 på morgonen visste jag först inte riktigt vem jag var eller var jag var, men bara för en kort sekund. Kroppen letade efter en anledning och efter några sekunder kopplade hjärnan på och då insåg de tillsammans ganska kvickt att detta är en speciell dag! Kaffekokaren preparerade jag det sista jag gjorde innan jag kröp i sängen igår så det var bara att trycka på knappen. Medan den började puttra och sprida underbara dofter i köket tittade jag ut och konstaterade att det inte regnade, men träden utanför rörde sig ganska mycket och termometern visade ett par plusgrader. Jag funderade inte mer på det, vädret är en bisak när det kommer till premiär. Men jag konstaterar ganska direkt att mitt nya fleeceunderställ antagligen är säsongens bästa investering hittills.

Jag häller upp kaffet i termosen och packar ner resten av frukosten i ryggsäcken. En sista koll med hjärnan om jag packat ner allt, jag får klartecken och beger mig mot bilen. Det är är ganska härligt att ha en kvarts bilfärd till fisket, tänk om det kunde vara så jämt. Jag är först på parkeringen vid Smithska Udden, det trodde jag nästan men jag vet att jag antagligen inte kommer att vara ensam hela tiden. Det är ju dagen efter den officiella premiären, och många arbetade igår så jag antar att jag inte är ensam om att premiärfiska idag.

När jag går mot den vik jag har som lite tradition att börja fiskesäsongen med varje år blåser det ganska hårt mot mitt ansikte, skönt. När jag drar linan genom spöringarna och knyter på årets första fluga, en Bloody Magnus som du ser på bild ovan, kan jag inte göra annat att le. Vad kommer årets fiske att bjuda på? Vad kommer jag lära mig under året och vad kommer jag att vara med om? Frågetecken jag ser fram emot att svara på och summera om så där 6 månader. Jag har inte gett upp hoppet ännu om en fjällvecka till hösten ännu …

Vattnet inne vid min vik är väldigt grumligt och liknar O’boy. Jag blöter vadarskorna och drar ut lite löslina. Jag ser inte botten ens på 20 centimeters djup, något jag snart blir varse. Här längst inne i viken har lera och tång gjort botten väldigt svårvadad och jag sjunker ner och fastnar nästan direkt. Ovana och överraskningsmomentet gör att jag får lite smått panik och jag försöker ta mig loss, det går inte så jag sätter mig i vattnet. Pinsamt, men det är ingen som ser mig. Det blev inte bara fiskepremiär idag, även badpremiär. Det trodde jag inte när jag vaknade imorse. Men det är så pass grunt att jag inte blir blöt innanför jackan, alltid nåt. Jag skrattar åt situationen och vadar lite längre ut, till lårdjupt vatten, där är det fin sandbotten, vilket gör mitt liv och vadande betydligt enklare. Nu kan jag äntligen njuta! Jag tittar upp på den dramatiska himlen, solen skiner just genom de tunga molnen i grått och vitt som vakar över mig. ”Det är nog som att cykla ändå”, tänker jag när jag svingar mig fluga, det går jättebra. Formen, svingen och kroppen har tydligen inte förstått att det är premiär, det överraskar mig.

Jag fiskar ungefär i en halvtimme utan att något ”händer”, men det gör inget jag är 100% nöjd med att bra stå här utvadad. Men prestigen gör sig påmind och jag får för mig att byta fluga. Jag byter färg, men inte modell. En Magnus variant jag band tidigare i veckan som är dubbad med Ice Dub i färgen Olive och med ett svart-gult kroppshackel. Jag vet inte varför jag väljer den, det är nog instinkt. När jag knyter på flugan gör sig årstiden påmind, mina händer är väldigt kalla och det drabbar känsel och finmotorik. Detta konstaterande gör också att jag märker att jag fötterna domnat av något. Jag bestämmer mig för att fiska en stund till innan jag går upp och värmer mig på land och äter frukost. Det tar några kast innan premiärspöket är bortblåst och årets första fisk är fångad. Den är inte över måttet och inget jag kommer förgylla påskbuffén med, men det är en landad fisk! Runt 35 centimeter och stark för sin storlek, men ger mig inga större bekymmer vid drillandet. Jag skriker ett försynt ”Yes!” för mig själv när jag satt den åter till havet. Frukostdags! Kaffet och smårgåsarna smakar som väntat ljuvligt och gör mig gott. Jag värmer händerna runt kaffekoppen och funderar på om jag skall hälla lite kaffe i vadarskorna, fötterna känner jag knappt. Nästa gång blir det ullsockar innanför vadarna!

Bloody Magnus

Jag vadar åter i det blöta, vattnet här lite längre från viken är betydligt klarare, jag byter fluga till en brun Dräparmask. Det börjar blåsa allt kraftigare så jag vadar mig till så att jag kan ha vinden någorlunda i ryggen för att kunna få ut flugan dit jag önskar. Efter en resultatlös timme går jag upp på land igen för en ny kopp kaffe och fötterna gör sig påminda igen, eller rättare sagt frånvarandet av känseln i dem gör mig påmind om fötterna. Jag bestämmer mig för att fiska en halvtimme till innan jag ger upp för dagen. Efter några kast har jag fisk på igen! Denna gång känns det lite roligare och jag får börja ratta lite på bromsen för att få övertaget, när fisken tröttnar och ger upp och jag kan börja ta in den mot håven får jag syn på den. Den här är inte heller över måttet, men den är helt silverblank och ganska fet om buken och ger silverglans till mina händer och i min håv. Jag lossar kroken från fiskens mun och mäter den snabbt mot mitt spö, ungefär 5 centimeter längre än den förra tänker jag när jag vaggar den i vattnet för att få den att inse att jag ger den friheten åter. När jag tittar upp efter att fisken simmat iväg ser jag på hundra meters avstånd att jag inte är ensam i viken. Ett flugfiskande kompisgäng på 3 st har anlänt. Jag gör några ytterligare kast innan jag kommer på mig själv att stå och huttra, att näsan rinner och att jag nu knappt känner fötterna alls. Jag haltar iland och ger mig för dagen. Premiären är över, jag fick fisk och jag är lycklig. På söndag hoppas jag kunna klämma in årets fiskedag nummer två.