Äntligen är hösten här

Skulle mitt nya spö (Loop AEG 696-4) vara lika bra vid vattnet som vid kastbanan när jag testade det? Ja, jag var i stort sett övertygad om att så skulle bli utfallet, men visst var man lite spänd om investeringen var klok.

När jag kom fram till Lilla Långetjärn vid 06:00 på lördagsmorgonen har det precis blivit ljust, det duggregn som mötte mig vid parkeringsplatsen har bytts ut till ett riktigt hällregn och det är med viss svårighet jag knyter på en Double Leg på spetsen – det är både väldigt blött och ovant kallt. Men de första kasten ut mot regnbågsöringarna värmer gott, mitt nya spö skjuter linan fantastiskt bra. Jag märker efter några kast att jag inte är koncentrerad – jag tänker inte när jag fiskar in utan jag vill så snabbt som möjligt få upp flugan för att få kasta ett nytt kast med min nya bästa vän.

Regnet avmattas och snart ligger sjön som en spegel framför mig och det börjar som på en given signal vaka direkt. Och det är alla slags tänkbara vak – plog-, plask-, hopp- och ytvak. Plogvaken ser smått komiska ut, jag tror första att det är en vattensnok modell större som simmar i ytan men konstaterar snabbt att det nog är en höstaktiv regnbåge som sörplar myggpuppor i ytan. Konstaterandet får mig då givetvis att försöka imitera detta och jag knyter på samma myggpuppa (en röd-blå variant) som jag tog en fin firre på tidigt i våras. När jag står och byter fluga vakar det friskt ca. 20 meter snett framifrån vänster om mig, härligt tänker jag och avslutar knuten. Jag kastar ut, flugan hamnar ungefär där vaket utspelade sig för någon minut sedan. Jag drar hem lite lina så att linan och tafsen spänner sig och ligger någorlunda rakt på vattenytan. Jag gör ingenting utan väntar med spänning … När tålamodet tryter tar jag långsamt långsamt hem linan då vaker det plötsligt ca. 10 meter till höger om flugan. Jag tar upp, gör några luftkast och kastar ut mot vakringen och en halvminut senare sitter det en stridbar regnbåge på kroken. Lika underbart det är att kasta med mitt nya spö är det givetvis att drilla fisk. Maktkampen fisk-människa blir inget jag kommer att komma ihåg om några år, men den gör lite motstånd och några små rusningar. Det skall bli väldigt trevligt nu när hösten kommer och vattentemperaturen sjunker och därmed höjer fiskarnas kämpaork. Fisken återutsätts varsamt och sprätter kvickt ner mot säker mark i sjön.

Jag firar fångsten med en kopp kaffe och några frukostmackor – det smakar som vanligt ytterst förnämligt med frukost ute i det fria. Medans jag sitter och mumsar tittar jag ut över sjön och det vakar konstant, ett tag ser det nästan ut som det är kolsyra i vattnet för jag ser vakringar överallt. Precis när jag packar termosen åter i chestpackens ryggsäck börjar det regna, och då menar jag det. Hällregnet varar i tio minuter och ytaktiviteten avtar direkt. När regnet avtagit något börjar jag fiska igen, denna gång med ett haröra som lockelse men inget händer. Jag byter till en Montananymf men den ger mig inte heller någon lycka. Mönstret återupprepar sig dock, när det slutat regna helt börjar det vaka igen. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har en timmes fiske kvar innan jag ”måste” vara hemma hos familjen igen, och jag har dessutom lovat att storhandla på vägen hem. Myggpuppan åker på igen och jag kastar konstant på vak under den sista timmen. Men, det blev ingen mer fisk. Jag tycker detta är besynnerligt och det stör mig väldigt mycket på vägen hem – ändrade de kostvanor så tvärt mellan regnen?

På väg hem ringer jag Per för att rapportera morgonens fiske och att spöet fungerade så bra som jag hoppades. Jag berättar också att jag prickkastade på vak utan resultat under ca. en timma. Han frågar mig om jag provade med en Superpuppa? Jag får ett magsår direkt, självklart skulle jag ha provat det. Skall bli skönt med färre flugaskar i packningen att rota i vid nästa fisketillfälle. När jag kommer hem skall jag ta tag i projektet att minimera mina flugaskar från 5 st till 2 st.