En härlig eftermiddag i Lerum

Augustifisk

Det är onsdag och jag måste fiska!

När jag svänger in på parkeringen vid klubbstugan står det en annan bil där och en man med ett litet barn i en Baby-Björn säger ”Hej” till mig när jag kliver ut och öppnar bakluckan där spö och annat finns. Jag frågar honom om det blivit något, det är ju en ganska öppen, otydlig och abstrakt fråga i vanliga fall, men han vet självfallet vad jag menar och jag får svaret att han inte fiskat utan frun är ute och plockar svamp. Han berättar att han sett några vak som han gärna skulle vilja fiska på men fått prioritera annat istället. Han är övertygad om att jag kommer få ett bra fiske.

Jag vandrar mot Lilla Långetjärn, det är en härlig dag. För någon timme sedan satt jag på kontoret mitt inne i centrum och nu är jag här, snacka om kontraster. När jag kommer fram tittar jag ut över sjön, de vak parkeringsplatsmannen pratade om ser jag inte, han kanske inte varit vid denna sjön. Jag knyter på ett säkert kort i en Montana nymf och börjar kasta, sjunktafsen gör att flugan sjunker snabbt, förhoppningsvis mot det djup jag förmodar att fiskarna står på. Givetvis vakar det på andra sidan sjön och mitt i, jag når ju inte dit så det är ju självklart att fiskarna står där. Jag ignorerar och fortsätter nöta vid kastbryggan jag hade sån framgång vid tidigt i våra. Det går en timme, en och en halv. Jag hinner byta flyga ett par gånger och den första fiskkänningen får jag på en orange Dog Nobbler. Det är ett snabbt hugg, jag hinner knappt reagera eller så står jag bara och njuter och drömmer – jag missar den. Frustrerad kastar jag mot samma ställe igen men fisken har överlistat mig den här gången.

Jag byter brygga, fluga och tafs, Harörenymf med guldskalle och en flytande tafs närmare bestämt. Istället för att kasta ut mot sjön kastar jag utmed land, precis utanför strandvegetationen – rätt beslut för det bara ett par tre kast innan en ganska fet och argsint regnbågsöring gör sig besväret. Till en början känns det som ett bottennapp, men den känslan övergår från frustration till lycka när det börjar rycka i spötoppen. Den fightas väl och är helt omedveten om att jag för dagen tänkt praktisera Catch & Release. När den väl lugnar sig och jag skall till att sätta till håven skrämmer åsynen av mig den och den bestämmer sig för en sista chansning. Men flugan sitter väl och jag lyckas till slut få fisklukt i håven även idag.

De sista timmarna kastar jag på några ytterligare vak utan önskat resultat. De kläcker någon liten svart dagslände variant som jag försöker imitera i en liten Black Gnat i storlek 18. Jag försöker även med en imitation av geting och myra, men det blir inget mer idag. Oavsett om man får fisk eller inte så tycker jag spänningen och situationen att få fiska på vakande fisk är underbart underhållande.

På väg hem ringer Per och frågar om vi skall ge Hökensås ytterligare ett försök om ett par veckor. Självklart säger jag – jag bokar stuga direkt!

Kommentera