Jag har aldrig haft sex veckors sammanhängande ledighet tidigare, under mitt yrkesverksamma liv bör kanske tilläggas. Det känns lyxigt att ha semester och även ha tid att ha semester under semestern. Och det har varit underbart … jag vet att klyschorna om det ”dåliga” vädret sommaren 2009 kommer drivas till sin spets vid kaffeautomaterna på de flesta arbeten när folk är tillbaka i tjänst, mitt arbete är inget undantag.

Under min sista och sjätte semestervecka ville jag få lite fisketid och det vid Säveån. Återgången i tjänst kommer bli enklare med lite total naturupplevelse i sinnet, skönt när man sitter med näsan intryckt i skärmen och betar av sex veckors e-mailhistoria.

Det känns som och var längesedan jag var här. Jag har inte varit vid ån en vardag tidigare i år, så jag är första kund på Statoil i Floda när de öppnar 06:00. Allt som krävs för en lyckad dag inhandlas, fiskekort och färskt snus. Ensam på parkeringen och ensam vid ån, det är fortfarande tidig morgon i naturen, färsk och frisk luft och morgondimman över ån ligger fortfarande och väntar på att bli avlöst av dagen. Jag monterar ihop mitt klass 4 spö, drar på mig vadarutrustningen, monterar på ny tafsspets och drar linan genom spöringarna. Jag går ner från parkeringen och ställer mig på träbron som går över ån, vakar det något? Nej, några vak går det inte att urskilja.

Säveåöring

Jag bestämmer mig för att gå nedåt slutet på den översta sträckan för att börja mitt fiske för dagen. Det var där i en utav åns mer lugnflytande delar som jag stod tidigare i somras och kastade på ett par riktigt fina vak. Väl framme sätter jag mig vid strandkanten och spanar efter aktivitet på ytan och i luften, jag ser varken några vak eller insekter av betydelse – det är under ytan jag skall börja alltså. Jag knyter på en förtyngd fluga som skall imitera den gula forssländans nymf, jag tror på den. Enda sen jag drillade harr uppe i Tännån älskar jag färgen gult i flugfiske sammanhang. Positionerar mig ca 20 meter nedströms en sten som ger ett lockande bakvatten för fisk och fiskare. Flugan landar och sjunker några meter framför och vid sidan om stenen, det måste ju stå en öring och vagga där i bakvattnet? Hade jag varit öring hade jag definitivt gjort det, bestämmer jag mig. Efter en halvtimmas nötande ger jag upp, sätter min förhoppning till ett flugbyte och en förtyngd imitation av en simmande flickslända knyts på. Ytterligare en halvtimme senare sitter jag och njuter av en kopp kaffe och frukostsmörgåsar vid den stora sten som markerar den gränsen mellan den övre och nedre sträckan.

När jag sitter där och mumsar kommer jag på att det ju nu är tillåtet att fiska på både den övre och nedre sträckan. Jag packar ihop från rasten och beger mig nedströms. Jag vadar ut mot en sten och ett paradis visar sig, det ställe jag hittar bara skriker fisk. Det är nedströms en kraftigare fors och flertalet djuphålor och stenar gör att flera mindre strömmar och kanter skapas. Jag tackar mig själv och ån och börjar kasta mot ett bakvatten. Euforisk över att jag hittat ett sånt här übertydligt hot-spot har jag glömt bort och tänka vad det är jag presenterar för fisken. Jag blir snabbt påmind då jag ser ett tydligt vak inom kastlängd och ser några gula forssländor stiga uppåt från ytan. Lovely!

Jag knyter mycket vacker kläckarimitation av den gula forssländan, mycket lik den ”Lunsentuss” som min vapendragare Per rönte sådana framgångar bland harrarna i Tännäs för några veckor sedan. Ett par kast senare mot vaket uppströms sitter den första öringen för dagen på kroken, den är inte speciellt stor men den är äkta, vacker och väldigt stark för sin storlek. Vi tampas med olika viljor i några minuter innan jag står som segrare och öringen ligger vettskrämd i min håv. Jag lossar kroken, mäter fisken mot mitt spö och uppskattar längden snabbt till mellan 28-30 cm – helt OK. Fisken tar lite tid på sig innan den får tillbaka orken och sprätter iväg mot djupare vatten igen. Jag är lycklig!

Jag kastar på ytterligare ett vak snett uppströms om mig, men är inte lika framgångsrik. Jag bestämmer mig för att ta en kafferast, bara ett kast till. Flugan landar där jag tänkt, snett uppströms om mig. Jag vill att den ska driva med strömmen över en djuphåla där det ligger en trädstam och vilar på botten över. När flugan driver över stammen ser jag en öring modell större sticka fram huvudet, jag är övertygad om att jag ska få drilla igen, och denna gången en större fisk. Men, den bjuder bara på huvudet och går tillbaka under trädstammen igen. Jag försöker locka den med samma bete igen några gånger, men icke. Kafferast …

Hot-Spot!

När jag är åter utvadad vakar det inte längre. En förtyngd nattsländepuppa sitter på tafsspetsen, det är roligt att fiska med fridrivande fluga under vattenytan, speciellt när man kan följa flugan med ögonen och se när fisken attackerar. Jag får två öringar på så sätt den här dagen innan jag ger upp och beger mig åter mot Göteborg. Jag summerar dagen för mig själv under bilturen hem, jag är väldigt nöjd. En fantastisk dag i en fantastisk omgivning, jag har fått drilla ett par gånger på både våt och torr fluga.

Några dagar senare är jag på plats igen … Det är söndag och imorgon är det måndagsmåndag och allvaret börjar igen. Mitt självförtroende är stärkt av besöket vid ån för några dagar sedan, jag fick fisk och jag vet vad jag fick fisk på. Den större öringen under trädstammen vid djuphålan har gäckat mig under de dagarna jag har varit frånvarande – står den kvar? Jag beger mig direkt dit jag avslutade sist, jag måste prova fiska på den igen. Innan jag vadar ut sätter jag mig vid strandkanten och spanar efter vak och aktuella insekter tillsammans med en cigarr och en kopp kaffe. Jag känner igen situationen, det vakar inte och inga direkta insekter i luften. Med cigarren i mungipan knyter jag på en våt klassiker, March Brown Spider. Jag avslutar mitt rökverk och fiskar snabbt av den lilla poolen mellan strandkanten och stenen där jag vill placera mig för att börja kasta. Väl framme känns allt rätt. Jag upprepar min teknik, jag kastar flugan tio meter uppströms trädstammen så att flugan hinner sjunka ned mot botten och driva in i, förhoppningsvis, öringens synfält. Inget händer, jag byter till en sjunktafs så att flugan når ännu längre ned, men det hjälper inte. Istället börjar det vara vid ett par ställen nedströms mig, jag beger mig dit. Den gula kläckaren åker på igen och jag fiskar på vaken, jag byter till en något mindre Klinkhammer och det blir för mycket för den första öringen. Det blir knarr i min Bo Mohlin rulle ett par gånger och en öring på 30 cm är snart i mitt våld. Jag behandlar den med respekt och sätter den åter.

Några minuter efter att jag har torkat flugan och står och kastar på ett annat spännande vak får jag oönskat besök av två äldre tanter i badmössa som antagligen badat vid mitt hot-spot varje söndag i femtio år. De bryr sig inte om att det står en tok, jag, mitt i ån och fiskar för de vadar ut i baddräkt istället för vadarbyxor och slänger sig rutinerat ut en tio, femton meter från mitt vak. ”Åhhh, va härligt” säger dom, ”Fy fan” tänker jag för mig själv. Jag har aldrig sett några badjävlar i ån förut, men naturen tillhör alla om man respekterar den så min frustration är kortvarig. Jag bestämmer mig för frukost. När jag sitter och mumsar på smörgås och kaffe kommer dessutom två forsrännare och paddlar över de tidigare vakplatserna. Damerna går hem och paddlarna har passerat sen en halvtimme sen och jag är ensam igen, dock vakar det inte längre. Jag ger mig inte utan vadar ut dit jag avslutade innan rasten, nu med en förtyngd nattslände puppa påbunden. Jag får en mindre, om än väldigt vacker öring efter en liten stund och damerna är förlåtna.

Det är nu någon timme efter lunchtid och solen värmer. Det är liten insektsaktiviet i luften och på ytan och jag ser inga vak. Jag går nedströms mot ett parti jag aldrig fiskat vid tidigare, det är ganska grunt, snabbströmmande, men där finns flera intressanta hålor och syregivande bakvatten bakom stenar. Det är grundast i mitten av strömpartiet och jag placerar mig där. Jag väljer en Butcher i storlek 14 som jag kastar snett uppströms mot strandkanten där det är något djupare. Flugan får driva nedströms och jag kan fiska den även uppströms mot mig. Jag får två urstarka öringar på det här viset, den ena är liten, runt 15 cm men den andra är runt 30 cm och ger mig en fight som ger mitt ansikte ett enda stort leende. Våtfluga är roligt och kan vara väldigt fångstgivande om man hittar rätt.

Jag känner mig nöjd för dagen. Imorgon skall jag infinna mig på kontoret igen kl. 08:00, men det känns OK. Jag har haft en underbar semester som inneburit en hel del fiske och där givetvis veckan i Härjedalen slår allt. De två dagarna i Säveån gör att det blir lättare att återgå i tjänst, jag har fått den andningspaus jag behövde och först och främst har jag fått fisk.