Gädda!

En veckas avkoppling i sommarstugan uppe i de bohuslänska skogarna gör mig gott.

Det är helt tyst, privat väg med bom och inga grannar – underbart! Svampplockning och bärplockning med familjen, bad om vädret tillåter, sällskapsspel i stugan på kvällen och det finns äntligen tid och möjlighet att ta tag i de böckerna och tidningarna som man inte annars har tid med.

Fiske då? Jo, självklart finns det sådana möjligheter också. Att fiska abborre på fluga från flytring är en fröjd. Det är ettriga och huggvilliga fiskar som alltid bjuder upp till kamp – det var alltså abborrfiske som var målet och utrustningen lämpad för. Klass #6 spö och lina, tafsspets på 0.25 och i den medtagna flugasken fanns det streamers.

Någon sa till mig en gång att ”finns det mört så finns det abborre så finns det gädda”, detta vet jag gäller även ”sjön” uppe vid stugan där jag brukar fiska då jag fått flera fina gäddor där under åren. Men denna gång brydde jag mig inte om gädda då abborre var beställt till lunch tillsammans med de kantareller som fru och barn skulle plocka under tiden jag satte i flytringen och svingade spöet. Få saker slår, enligt mig, smörstekt abborre och kantareller med råstekt potatis – bara salt och färskmalen svartpeppar behövs som smakförstärkare för att gom och själ skall slå frivolter av glädje.

Det går fort att pumpa upp flytringen – jag småler när jag tänker på misären sist jag skulle flytringsfiska här uppe i stugan tidigare i våras. Vid det tillfället glömde jag borde pump och flytväst hemma i Göteborg, dessa två saker var givetvis det första jag lade i packningen inför det här stugbesöket. Innan jag kan börja fiska bjuder jag min femårige son på en kort åktur i flytringen, han sitter i mitt knä och tycker det är mycket spännande saker som pappa håller på med. Att han framöver skall bli flugfiskare råder det ju inga tvivel om, och redan försöker han härma mina flugfiskerörelser när han fiskar krabbor vid havet med snöre och klädnypa.

Jag bestämmer mig för att sätta på en snabbsjunkande tafs och en ganska lång tafsspets som längst fram skall prydas med en brun Dog Nobbler. Jag vill att flugan skall sjunka snabbt, det är ju högsommar så jag får för mig att de större exemplaren ligger och trycker på djupkanterna. Jag paddlar ut genom vassen, jag har vinden i ryggen så jag behöver inte alls anstränga mig för att få ut lina och tafs. När jag börjar kasta hör jag att min son har massor med frågor till mamma, frågor om fiske och flugfiske som mamma absolut inte kan besvara, men gör ett bra försök. Varför heter det så och varför gör pappa så och varför måste han han en sån? Att vara fem år är spännande – om man vill veta vad något heter så måste man ju också veta varför det just heter så.

Efter ett tiotal kast börjar jag tveka på mitt flugval, jag bestämmer mig för att plocka hem linan och byta till en annan färg. Jag väljer en vit dito och det visar sig vara klokt för i det första kastet efter flugbytet känner jag något där jag ryckvis drar hem linan. I kastet efter sitter det äntligen något på flugan. Jag känner direkt att det är absolut ingen större storlek på det som bitit på flugan, men det är hur som helst en liten fight och det tackar man ju inte nej till. När jag första gången ser fångsten under vattnet blir jag överraskad över att den mört som tagit flugan inte var mindre, hade det varit en abborre hade jag varit relativt glad och den hade åkt med hem till stekpannan. Snart luktar det mört om håvnätet och fisken släpps åter till djupet. Grattis.

Gädda i flytringen - tafsen höll!

Jag fiskar av vasskanten utan önskat resultat. Bestämmer mig för att paddla vidare mot ett annat hot-spot jag har på andra sidan sjön, en längre djupkant utefter ett berg som fortsätter ner i sjön. Väl framme byter jag färg igen, denna gång till en röd fluga med samma namn, alla fiskar gillar rött tänker jag för att hålla självförtroendet på topp. Alltid rött, alltid rätt textade Thåström tillsammans med Imperiet på 80-talet, och det stämmer i alla fall idag. För det tar inte många kast innan den första abborren sitter på, trevligt. Den kämpar väl i några sekunder och gör ett par rusningar, men det hjälper inte för snart håvar jag den och ger den ”prästen”. En fin matfisk tänker jag och kan redan känna doften av kantarell, smör och abborre. Finns det en så finns det flera. När jag tar hem flugan kort efter lyfter jag upp alldeles för tidigt och snabbt. Jag ser en rekordabborre som vänder precis vid ytan när jag okoncentrerat lyfter spötoppen för att förbereda ett nytt kast. Den vill jag ha, men jag får den inte. Den här gången. Jag har några hugg och stötar på min röda Dog Nobbler men inget som fastnar. Ett flugbyte till tänker jag, sen åker jag hem för dagen. Det blir en orange dito istället, jag fiskar med den i en halvtimme innan jag bestämmer mig för att paddla mot stranden. Jag paddlar och fiskar samtidigt, plötsligt får jag bottennapp, det var ju fan typiskt! Men helt plötsligt börjar bottennappet att göra utslag på min spötopp och snart ruskar det rejält i spöet. Jösses! Detta måste vara en gädda! Hur skall detta gå, jag har varken spö eller tafs för en gäddfajt. Detta konstaterande förhöjer givetvis känslan och spänningen. Jag kämpar och kämpar mot både gäddan och för att undvika spö- och tafsbrott. Jag lyckas ta in en del lina, men så rusar den ner mot botten igen, detta upprepas ett par gånger. Till slut är gäddan helt slut, och jag med. Jag drog det längsta strået den här gången, för det är gäddan som finns i min håv och mitt spö och tafs klarade fighten.

Det var ju inte tänkt att bli gädda till middag, men flugan sitter så pass djupt att jag inte kan plocka ur den utan att riskera händer och fingarar. Stekt abborre och kantarell på bröd till förrätt och ugnsbakad gädda tillsammans med rotfrukter och grädde till huvudrätt. Splendid!

Dagen efter stordådet sitter jag i flytringen igen. Under natten har jag drömt om jätteabborren som var nyfiken på min fluga, men vände när jag okoncentrerat för tidigt lyfte flugan ur vattnet. Jag vill har revansch, och jag vill ha abborre till huvudrätt! Det är en härlig dag, lagom varmt, lagom med blåst och jag har ett par timmar i flytringen framför mig. Jag bestämmer mig tidigt för att använda det jag vet fungerar, en röd Dog Nobbler alltså. Jag skippar vasskanten och paddlar direkt till bergskanten. Det går bra, jag får ganska tidigt en abborre i matstorlek. Efter detta landar jag ett par mindre abborrar som får växa till sig till nästa år. Jag drar ner solglasögonen för ögonen och blickar bak mot utrymmet i flytringen där matabborren ligger. Solglasögonen får den att se ut som en harr, detta får mig att le och längta åter till Tännån. När jag så smått börjar tänka på att abborren jag hittills landat enbart räcker till förrätt drar det till i spöet och snart är dagen räddad med två fina abborrar landade i stort i kasten efter varandra. Jag och magen har fått mitt lystmäte idag. Flugfiske efter abborre är något som jag nu verkligen fastnat för.