Äntligen framme!

Efter ett halvårs planering, förhoppningar och längtande var det äntligen dags. En hel veckas fiske i en kvoterad och privat åsträcka i Härjedalen låter som en våt dröm, och det vi upplevde låg i närheten av det också.

Mitt i natten, 02:00, väckarklockan ringer och jag hoppar ur sängen som en spänd fjäder med ett leende på läpparna. Frukost, kaffe och en sista genomgång av packningen i huvudet. En spänd förväntan i kroppen och klarvaken i huvudet, nu jävlar äntligen är det dags!

Per kommer och hämtar mig, vi stuvar in packning, spön och övrig fiskeutrustning i bilen. Det verkar som att jag och min vän är någorlunda lika när det kommer till packning, vi tar i i överkant och bilen blir fylld till både bredden och höjden. Det är tur att vi inte skall vandra för då hade vi behövt både bärare och hästar för att få runt det överflöd av prylar vi har med oss. Vi har ett larvigt hånflin påklistrade båda två när vi kör genom en tyst stad vars invånare fortfarande tar igen sig efter midsommarhelgen. Resan genom Sverige är ljuvlig, det tar några timmar innan solen går upp, men när den väl bestämmer sig för ännu en dag är det slående vackert. Få saker överträffar en soluppgång i den svenska tidiga sommaren …

Per firar framkomsten med en öl

Vi bestämmer oss för att göra ett första stopp utanför Örebro för att spotta snus och dricka en varsin energidryck. Stoppet blir kort, vi vill framåt, vi vill fram och vi vill fiska! Vi vakspanar på varje sjö och vattendrag som far förbi utanför bilen, en konstig sjukdom vi flugfiskare har. Tänk vilka tankar och vilken längtan några ringar på vattnet kan innebära.

Timmarna är många men inte långa. Vi dryftar flugval, spö- och linval i bilen. Vad kan vi förvänta oss egentligen? Kommer du bara kasta med flyttafs? Tror du vi få uppleva en massiv sjösandsländekläckning? Kommer vi få någon fisk över huvud taget? Klass 4 eller klass 6 spö och lina? Väder? Hur blir det med mygg och knott? Det finns mycket och prata och konspirera kring.

Vi har bestämt oss för att stanna i Mora för att handla och bunkra upp mat inför veckan, vi kliver in på ICA Maxi precis när dom öppnar på morgonen beväpnade med handlingslista och en kundvagn. Vi skrattar och skrockar om vi skall köpa korv om vi inte får någon fisk, vi bestämmer oss för att man inte kan äta fiska varje dag. En klump i magen finns nog hos oss båda angående de korvpaket som ligger i kundvagnen bland grönsaker, chips, lösgodis, mjukost etc. Vi har några timmar kvar i bilen och vi har planerat att checka in i stugan vid 13:00, ta en öl och sen fiska på eftermiddagen och kvällen – we better get a move on!

Vilken dag! Vilken utsikt!

Ankomsten till Tännäs var helt enligt schemat vid 12:30 – bra väder och snö på fjälltopparna. Underbart! Vi svängde ned till Rogens Naturcentrum för att spana i fiskeshoppen och för att eventuellt få några sista-minuten-tips om flugval, om det varit eller väntar kläckning och för att insupa allsköns annan information vi kan få. Personalen kunde inte informera oss om något vi inte redan visste och utbudet i shopen lockade inte till köp vid det här tillfället. Vi bestämde oss istället för att ringa till vår stug- och åvärd Ingebrikt för att få tillgång till stugan. Stugan är perfekt och utsikten är bedårande. Toalett, handdusch, ett välutrustat lite kök, köksbord och ett väldigt trevligt sovloft. Klockrent!

Insektssvärm i motljus

Ingebrikt informerar oss om att han mer än gärna åker med oss ned till ån för att peka ut lite hot-spots och delge lite information om ån. Han berättar att det varit väldigt kallt så här långt i år och att det egentligen bara är de senaste dagarna som temperaturen stigit till det mer normala för den härjedalska försommaren, vattentemperaturen är likaså logiskt relativt låg, omkring 11 grader. Ingen kläckning ännu så länge alltså, men Ingebrikt eldar upp oss när han ger goda förhoppningar till sjösandsländekläckningen under vår veckolånga visit.

Vi skålar in stugan och det faktum att drömmen nu är verklighet med en varsin öl och en slurk whisky. Efter någon timme kan vi inte hålla oss längre, vi måste få se fiskesträckan och vi måste få börja fiska den. Visar oss sträckan och vi dregglar – snabbt strömmande vatten, lugnflyten, nackar. Vi ser några småvak vid varje ställe Ingebrikt visar oss och Per kan inte hålla sig och frågar mig hänfört ”Herregud, när skall vi kunna sova egentligen?”. Ett par gigantiska svarta nattsländor landar på oss, men inga dagsländor alls i sikte. Nattsländetid nu alltså? Supperpuppor? Nattsländelarv? Frilevande eller husbyggande? Hjärnan går för högvarv och flugaskarna pockar på vår uppmärksamhet. Vi tackar Ingebrikt för introduktionen och beger oss till det ställe som kommer bli vår basstation under vistelsen, där vi kommer laga de flesta delikata måltiderna och vila oss mellan fiskepassen. Vattnet flyter ganska lugnt här men det finns en nacke med kraftigare strömmande vatten precis ovan, skolboksexempel alltså. Det vakar sporadiskt i strömmen mellan de båda partierna. Jag knyter på en Red Tag och vadar ut, Per bestämmer sig att gå uppströms forsnacken och prova sin lycka. Det dröjer inte många kast innan jag ropar ”Fisk!” till Per över nejden, ”men ingen storlek!” replikerar jag kort därefter. Men fisk är fisk och den första Tännå-harren är besegrad. En puss och sen snabb återutsättning.

Dagens lunch i Tännäs

Harren har ingen direkt storlek att skryta över, men det är av ringa betydelse, jag kokar av glädje inombords. Jag fiskar av partiet ytterligare någon halvtimme, jag har ett hugg men inte mer. Jag bestämmer mig för att fira livet, Tännån och den harr jag nyss sett i ögonen med en cigarr. Det visar sig att även Per fått fisk, i samma storlek som min. Men han har inte tid att röka just nu och fördrar en pipa istället för ge naturupplevelsen en yttligare dimension.

Framåt kvällen börjar de att regna, vi är trötta och lyckliga efter bokstavligen talat en hel dags resande och alla nya intryck. Vi bestämmer oss för att återgå till stugan för middag och välbehövlig sömn. Vi kan lägga den första fiskedagen bakom oss, inga jättefiskar men ändå fisk. Pulvermos, korv, Johnnys Senap och en stor whisky tillsammans med den friska luften gör att vi somnar som prinsar. Vi bestämmer oss för att ställa klockan på lite innan 07:00 och har som mål att vara vid ån en timme därefter dagen efter. ”Vi börjar längst ner, där vår sträcka börjar och fiskar uppströms mot rastplatsen fram till lunch. Och förhoppningsvis spisar vi vår första harr då”. Så gick planeringen inför den första ”riktiga” fiskedagen innan vi somnade.

Det var längesedan jag sov så gott som den första natten i ”Buret” (stugans namn). Drömmarna handlade antagligen om komplicerande drillningar av strömstark fisk, tydliga vak och dagsländekläckningar. Stärkta av den plan vi satte upp kvällen innan fiskade vi uppströms från sträckans nedre gräns. Inga större fiskar landades och vi började så smått klia oss i huvudet och rynka på pannan något. Allt vi kan se ser perfekt ut, men var är den större fisken. Vid en strömnacke mötte vi den första personen som bodde i någon utav Ingebrikts andra stugor och där med kvalificerat till sig ett fiskekort på den övre sträckan i Tännån. Hans erfarenheter av dagen var lik vår, det finns fisk, men någon större pjäs har han inte sett ännu. Han var klädd i mygghatt mitt på dagen trots att det inte fanns en mygga, eller någon annan insekt i luften. Denna sträcka av ån kom vi därför att skojfriskt kalla för ”Myggnacken” framöver. Jag och Per bestämde oss för att gå ytterligare uppströms till det parti, vår bas, där vi börjat fisket under gårdagen. Där fanns en eldstad så där kunde vi ju laga mat. Vi hade tänkt oss harr med smörstekta rotfrukter till lunch, men som det såg ut nu fick det bli helvegetariskt, och det funkar ju det också. Men men … Tännån levererar när man som mest önskar. Precis innan vi skall vada i land för att göra upp eld tar en fin fin harr på 38 cm Pers Red Tag och lunchmåltiden blev komplett. Äntligen fisk med storlek, och det var en utav de godaste måltiderna jag ätit. Harr stekt i folie, smörstekta rotfrukter tillsammans med en ganska kall öl och whisky till dessert. Vi mådde oförskämt bra. Under måltiden kom vi också att döpa den här delen av fiskesträckan för ”Skafferiet”.

Harr med smörstekta rotfrukter

Vi kom att skapa en rutin under vår vistelse – en rutin som passade oss bra. Sömn till ca 07:30, fiske mellan 08:30 till precis innan midnatt. Vi njöt varje minut trots att det tog några dagar innan vi hittade ”nyckeln” på hur och var den större fisken fanns. De första dagarna var det någorlunda jämnt i vår interna match om antal landade fiskar. I en match där det däremot inte var jämnt så var det i ”bad-matchen”, alltså den som handlar om hur många gånger man ramlat eller halkat vid vadning och lyckats bli våt innanför vadarbyxorna. Den matchen kom jag att vinna med 5 – 0 och dessutom även vattenskada en kamera på kuppen. Jag fick i alla fall den första och största öringen under veckan. Det var absolut ingen bjässe, men den kämpade och var så stark att jag trodde det var antingen en gädda eller en rekordfisk som tagit min dagsländeimitation. Öringen var dock så pass i storlek att den var godkänd för stekpannan, den blev en fantastisk lunch. Den här öringenfångsten blev också oerhört viktig i och med att den fångades där vi båda kom fånga våra, så här långt, livs fiskar och där vi kom att spendera mest fisketid de sista 4 dagarna. Ett fantastiskt vacker som binder samman ett antal mindre och grunda forsar och nackar och bildar en pool med flertalet djuphålor, större stenar och små forsnackar och strömmar.

Napp!

Jag kom att hitta mitt favoritställe i poolens ena kant på en sten där jag kan fiska av kanske en tredjedel av poolen och ha flera väldigt attraktiva strömpartier och djuphålor till mitt förfogande. Inte blev det ju sämre av att när jag väl hittat mitt hot-spot så vakade det i stort sett konstant bara meter från mig. Bilden nedan visar mig drilla en fin harr på just denna sten som var mitt andra hem under veckan och som jag drömt mig tillbaka till under hela sommaren. Den sista fiskedagen stod jag även där och fiskade på en vakande stor harr som jag inte lyckades få, och tro mig när jag säger att jag provade allt. Jag har i terapeutiska tankegångar kommit överens med mig själv om att just den här gäckande stora harr inte bet det jag presenterade för den av den anledningen att den ville ha mig åter i Tännäs snart igen. Men nu går jag händelserna i förväg.

Vädret under veckan var bästa tänkbara. Det blev varmare och varmare i både luften och vattnet. När vi kom till Tännäs var temperaturen i ån strax över 10 grader som jag tidigare nämnt, och när vi var tvungna att bege oss hemåt hade vattentemperaturen stigit till nästan det dubbla. I luften var det runt 30 grader mitt på dagarna, detta tar givetvis på krafterna. Men det är synd och klaga när man kan sitta på en sten i strömmen med vatten upp till midjan och fiska på vakande fisk samtidigt. Vi fick blöta våra kepsar regelbundet i strömmen, detta var väldigt skönt och svalkande. Väl hemma kunde man också stolt posera med en fin tvättbjörnssolbränna i ansiktet efter dagar där solglasögon var lika obligatoriska som flugspöet. Värmen gjorde också att mina ofrivilliga dopp i strömmen blev en positiv bonus.

Harr-Per

När vi väl hittat vårt hotspot och fått varsin större fisk började vi hitta logiken och de berömda ”nycklarna” för sträckan. Hur vattnet ser ut där fisken står och vad och vilken storlek på flugan de biter på. Låter väldigt enkelt, men det tog många timmar och flertalet i vattnet vändande fiskar på våra flugor innan vi fann det. Att detta hot-spot var att satsa på märkte vi ju först när jag fick öringen jag tidigare nämnt, och att jag under den drillningen kunde se ett par fina vak i ögonvrån. Per hade också en rolig (?) incident här. Jag hörde honom ropa ”Fisk! Den är stor!”. Den gjorde flertalet rusningar under fighten, den bestämde sig också för att prova Pers nerver genom att gå ner under en stock i vattnet. Hur som helst lyckades han lura ut den från under stocken, håven var i handen och nu skulle han ”bara” få den i håven. Precis innan han skulle landa den gjorde harren en sista rusning och i det motrycket lyckades Per sätta upp spöspetsen i en mindre tall. Resultat – tafsspetsen gick av, fisken återfick friheten och ett antal svordomar och andra laddade ord utropades. ”Det var min livs fisk! Jag lovar, det var en harr på runt en halvmeter!”. Inte ens en god lunch, öl och en pipa kunde stilla smärtan av denna tappade storharr. Men han skulle få revansch, för dagen efter på exakt samma ställe – då samma harr bet på hans fluga (flugan från dagen innan satt fast i munnen). Det kändes nog väldigt bra (för Per) när den fick känna på prästen, det kändes bra för mig också då den fick bli middag.

Jag hade själv en liknande upplevelse när jag drillade och precis skulle håva en harr som jag uppskattade var ännu större, men i ett sista hopp lyckades den slita sig fri. Per vägrar tro att den var större än hans, något jag är övertygad om. Men jag skulle få revansch jag också, och det med råge. Efter att ha provat alla trick som jag har i mina flugaskar binder jag på en TKK och landar en fin harr på 40 CM. Jag tror knappt det är sant, jag blir så lycklig att jag blir stum, jag återutsätter den ganska direkt och lyckas inte utropa någon glädje förän jag ser Per komma tillbaks efter en kort tur något nedströms. Kort därefter igen sitter en harr på 47 cm på min imitation av en gul forsslända i dunstadiet. När den är återutsatt vakar det 20 meter uppströms, jag greppar mitt spö och nästa stora harr är på. När den är slutfightad, fotograferad och återutsatt är kroken böjd på flugan. Vilken dag! Fem harrar mellan 38 och 48 cm. Världens bästa fredag!

När vi åkte hem började det kläcka

En underbart härlig vecka börjar lida sig mot sitt slut och vi börjar så smått att summera veckan för varandra. Vi är 100% nöjda! Stugan var kanon och fisket blev suveränt till slut och vi vill båda tillbaka till Ingebrikts sträcka, den har mer att ge och vi har flertalet fiskar som inte lyckades landa färskt i minnet. Under de sista själva timmarna vid ån hittar vi dessutom ett par nya hot-spots som vi lovar att komma tillbaka till. Det som var väldigt jobbigt dock, var att när natten kom den sista fiskedagen började det kläcka stor sjösandslända. De som var på plats i ån veckan efter oss måste ha fått en upplevelse utöver det vanliga. Att fiska denna fantastiska sträcka under en massiv kläckningsperiod. Lite skadeglädjesplåster för oss var dock att de som kom veckan efter oss också kunde räkna med en skaplig kläckning av annan sort, nämligen knotten. Sista kvällens fiske skedde i mygghatt som inte hjälpte och med händerna svarta av knott.

Fin harr!

Veckan har gjort mig till en bättre människa och en bättre flugfiskare. Det lönar sig att nöta och åter nöta och titta djupt i flugasken. We’ll be back!