Som jag har väntat …

Förra sommaren reste jag med tåg från Norrköping hem till Göteborg, precis när jag började tröttna på att resa och X2000 sätena började kännas som en spikmatta skådade jag ett paradis som jag inte kände till innan. Tåget b

örjade närma sig Göteborg och bekanta orter så som Alingsås hade passerats och Lerum väntade inom kort. Längtande ut i sommarvärmen från tågkupén blickade jag ut över det vackra landskap som passerade utanför – helt plötsligt uppenbarar sig en vy av ett fantastiskt smakfullt strömmande vatten. Inte bara vattnet i sig såg lockande ut, utan omgivningen likaså. Vad är detta och finns det fisk i ån?

Väl hemma började jag att ”Googla” efter information om vad jag sett från tåget. Ganska snabbt kom jag fram till att det var Säveån jag sett och enligt http://www.savean.nu/ finns det både fisk och en fungerande fiskevårdsförening. Underbart!

Under sommaren var jag ute ett flertal tillfällen och fiskade i detta underbara vatten och njöt av dess underbara omgivning samt även det rika fågellivet. I vintras blev min abstinens efter Säveån så svår att jag var tvungen att åka ut dit och gå en längre promenad utmed vattnet. Jag känner mig oerhört bortskämd att ha ett så bra och vackert strömmande vatten en halvtimme hemifrån.

Fiskesäsongen för oss vanliga fiskekortsköpare är 15/5 – 31/8 vilket innebär att premiären 2009 var nu i fredags. Varken fredagen eller lördagen var möjlig för fiske i min kalender, däremot söndagen var vigd åt favoritsysselsättningen.

För att vara pigg och vid sinnenas fulla bruk blev det ingen rusdryck alls under lördagen detta trots att lördagskvällen innebar melodifestivalfest och det kan ju behövas en hel del alkohol för att se genom de trivialiteter som detta spektakel innebär.

Så när klockan ringde 06:00 på söndagsmorgonen hoppade jag upp ur sängen som en överspänd fjäder, tröck snabbt på kaffebryggaren och gick sedan ut till badrummet och tvättade bort natten ur ansiktet. Medans kaffet puttrade och spred sin ljuvliga doft i lägenheten gick jag genom packningen – säkerställde att rätt flugaskar (torrt, nymf och kläckare) var medpackade likaså flugrullen och spöet i klass 4, solglasögonen, tafsmaterial och tafsar. Yngwie Malmsteen höll mig sällskap i bilradion på vägen ut till Floda, knappt någon trafik alls. Väl framme vid Statoil i Floda där fiskekort inhandlas får jag beröm av försäljaren för att jag var förutseende nog att förhandsbeställa fiskekort dagen innan – de är alla slutsålda för dagens kvot.

Bilen parkerar jag vid Tullängens Idrottsplats, tacklandet av spö och mig själv med vadare och annan utrustning går smidigt och snabbt. Jag bestämmer mig under denna process att jag skall starta mitt fiske vid den plats jag drillade ett par väldigt trevliga öringar under förra året, platsen ligger i höjd med fotbollsplanen och är både vacker och lättvadad. På väg från bilen till mitt hot-spot går jag över träbron över ån, stannar och vakspanar. Jag konstaterar inga vak, ser ingen fisk och märker ganska snabbt att vattnet är ganska lågt, jag tror inte jag fiskat ån någon gång när vattnet har varit så här lågt – spännande.

Väl framme, innan jag försiktigt vadar ut, applicerar jag tafsspets på 0.18. Jag tittar ut över vattnet ytterligare ett par minuter, fortfarande inga vak. Jag bestämmer mig för att börja vått med en Peter Ross, en fluga som imiterar allt och ingenting. Förhoppningsvis kan denna klassiska våtfluga locka till aktivitet och funderingar under vattenytan. När jag kommer fram till strandkanten böjer jag mig ner och gör ett sista vakspan, ingen aktivitet. Jag bestämmer mig för att vada ut till mitten av vattnet – då har jag ett djupare och mer lugnflytande parti framför mig, ett grundare häftigare parti bakom mig och en kombination nedströms där dessa motpoler möts. Spännande …

Det känns fantastiskt att hålla och svinga spöet och linan i klass 4 igen, det var ett tag sedan. Efter lite testande förra säsongen kom jag fram till en kombination av lina och spö som passar mig och min stil ypperligt (Guideline LPXe 4-delat spö och till det en RIO Gold lina). Jag kastar några kast uppströms, mendar och följer med. Det tar mig en tio kast att komma i form, stoppkast och att höja spötoppen för att slippa att strömmen tar linan allt för snabbt och för att flugan skall få tid och möjlighet att sjunka genom det turbulenta ytskiktet.

Som vanligt vid ån är det ett rikt fågelliv, en njutning att både höra och se när man står utvadad. Det enda jag saknar just nu är ett tydligt rikt insektsliv, hade inte skadat att se lite dagsländor i luften och flytande på ytan. När jag vadade ut skymtade jag en hel del, vad jag tolkade som, bäcksländor. Men de genererar inte i några vak som jag sett, det verkar som att öringen just nu äter där den brukar – under ytan.

Jag byter fluga ett par gånger – testar en March Brown och haröra både med och utan guldskalle. Jag kastar nedströms och uppströms – trots avsaknad av fiskkänning mår jag underbart. Bara att vara vid ån igen gör att jag andas lättare och rätar på ryggen. Jag känner att kroppen börjar fråga efter kaffe och jag besvarar denna lust genom att vada in till land. Jag bestämmer mig för att slå temporärt läger något längre nedströms, på en liten gräsudde vid en lugnare del av strömmen där det är djupt direkt in till land. Kanske fisken står här och lurar på en del av strömmen som är väldigt svårfiskad? Kaffet smakar hur som helst, som väntat, ljuvligt i denna omgivning och smörgås och Risifrutti till detta känns logiskt. En stor bonus till kaffepausen är den bäver som jag ser kommer simmande från andra sidan stranden rakt emot mig, den får syn på mig bara någon meter framför mig. Den bestämmer sig för att jag antagligen inte är att lita på och byter kurs nedströms. När jag följer dess väg med blicken ser jag ett kraftigt bäverätet träd och förstår vad den antagligen var på väg.

Jag går tillbaka en bit uppströms för att hitta ett nytt hot-spot att fiska på. Jag hittar ganska snabbt ett och binder på en nymf som imiterar Sjösandsländan. Jag börjar hitta rytmen i spöföringen och presentationerna blir allt bättre och hamnar där jag vill. Underbart! Det enda som fattas nu är att fisken hittar det jag presenterar för dem och fattar tycke. Det är ganska mycket folk vid ån idag, inte så konstigt då det är premiärhelg. Jag har nog inte fiskat vid ån när det varit så här pass mycket folk, trots detta är det inget som stör mig – det finns ju en gräns för hur många som får fiska samtidigt och den kvoteringen känns väl avvägd. Jag har inte heller sett någon som drillat någon fisk, vilket givetvis ger mig lite tröst. Efter en stunds nötande bestämmer jag mig för att fiska de sista timmarna vid det stället jag känner bäst och även startade dagen vid.

Jag låter nymfen sitta kvar och står åter där jag startade dagen. Äntligen ser jag ett vak, absolut inget plaskvak utan jag tolkar det som ett nymfvak där fisken tar i ytfilmen eller precis under. Detta passar mitt flugval bra. Jag avvaktar någon minut för att se om det skall vaka igen och därmed se vilken matrunda fisken tar så att jag kan fiska därefter. Men inget händer så jag bestämmer mig för att kasta en bit uppströms så att jag hinner få ordning på lina och fluga tills jag når det ställe det vakade. Jag upprepar detta i ett tiotal kast utan att det jag önskar händer. Men helt plötsligt känner jag hur det stramar till och stöter till i linan, jag gör ett kraftigt mothugg och spöet går av. Spöbrott! Jag lyckas få tag i delen som gick av innan den flyter iväg med strömmen, jag konstaterar att spöet gått av på tre ställen (!?!?). Jag tar tag i linan med händerna och drar in, den sitter inte fast. Vad var detta? Fiskhugg eller stenhugg? Oavsett var detta inte hur jag hade tänkt mig, att få sluta fiska på grund av spöbrott. Jag tar in linan, orkar inte stå i strömmen och reda ut lintrasslet som kom på köpet utan bestämmer mig för att reda ut detta uppe vid bilen.

På väg upp till parkeringen korsar jag träbron (Tullängsbron?), där möter jag en man som frågar mig om jag landat något. Jag nämner inte spöbrottet utan meddelar att det varit helt tyst. Han säger själv att de är fem stycken som fiskat och att en av dem dragit fyra stycken på en flicksländenymf, de andra fyra har haft samma resultat som jag.

Sätter mig i bakluckan på bilen och reder ut lin och tafstrasslet, byter om och beger mig hemåt. Trots dagens bom-tur och spöbrott är jag nu på väg hem en bättre människa än vad jag var när jag åkte i morse. Jag är full av revanschlusta, känner frid efter ytterligare en fiskedag vid Säveån. Väl hemma fotograferar jag spödelarna och sänder dem i ett mail till Guideline och inköpsstället.                        

Så här några dagar senare har jag redan haft kontakt med både Guideline och inköpsstället och fått den allra bästa service med ett helt nytt utbytt spö. Tack för detta!

Nästa fisketillfälle dröjer nog tyvär någon vecka. Dock kommer den nog bli både intensiv och bra. Jag och Per skall ner till Hökensås lördag och söndag de sista dagarna i maj. Vi hoppas att vi prickat in tiden för Sjösandsländekläckning bra. Förutom fiske skall även fiskeveckan i Tännäs planeras, förhoppningsvis tillsammans med en nygrillad regnbågsöring och några glas Single Malt.