Fredagsspontanitet – det ”nya”

En underbar vecka. Måndagen spenderades i Stockholm tillsammans med 16500 andra i Globen för några timmars Metallica-mässa. Tisdagen innebar semester för att ta igen sig efter metal, whisky och vad det innebär att inte sova hemma utan på en madrass på ett golv. Klyschan att man ”inte är 20 år längre” far i huvudet i stort sett hela tisdagen …. men det är det värt alla gånger.

Onsdagen var en sådandär ordinär dag med arbete och i och med att man inte är 20 år längre satt fortfarande måndagen i huvudet och i kroppen. Torsdagen var ljuvlig på alla sätt, samkväm med min arbetsgrupp på arbetsplatsen – ett och ett halvt varv runt Stora Delsjön och korvgrillning där till. Helgen var vigd åt släktbesök i Småland, alltså fanns det en möjlighet för fiske på fredagseftermiddagen/kvällen. Arbetsdagen flöt ganska snabbt framåt, när jag inte hade tankarna på det yrkesmässiga fanns tankarna i flugasken och vad eftermiddagen och kvällen skulle bjuda på.

Klockan slog 15:45, jag cyklade väldigt fort hem och satt i bilen ca. 16:20. Ganska exakt 16:50 tacklade jag spöet på en helt tom parkeringsplats – tydligen bara jag som tänker fiske på en fredagseftermiddag? Rullen monterades och håven hängdes i magneten på ryggen – äntligen på G.

Väl framme vid sjön för dagen stannade jag kort upp för att insupa fredagseftermiddagens lugn och snabbt göra några taktiska konstateranden. Om och hur det vakar, hur ligger vinden och hur ser vattenytan ut. Några vak kunde jag inte se, inte heller på den något större sjö jag passerat på vägen till sjön för mitt fiske. Blåser gör det, och det ganska kraftigt – jag bestämmer mig för att börja fiska med blåsten i ansiktet och detta på den del av sjön där vattenytan inte var besvärad av blåsten. En guldskalle i form av ett haröra monterades på tafsspetsen med hjälp av en clinch knot – I’m ready to rumble! Första och andra kastet var bara uppvärmning för på det tredje kastet blev det napp. Regnbågen ville annat än att hamna i min håv så den gjorde allt den kunde med hjälpa av ett par mindre rusningar och ett hopp. Jag konstaterade ganska omgående att det inte direkt var någon större tafsryckare som jag överlistat, men trots allt bjöd min motståndare på motstånd och var i god kondition. Drillningen gick ganska snabbt och efter några minuter låg fisken lugn, stilla och chockad (?) i min håv med en peang i munnen och väntade på livets andra chans. Regnbågen blev bönhörd och sattes åter i sjön …

En timme passerade ganska snabbt efter denna härliga inledning, blåsten avtog något och solen blev allt mer envis. Trots detta vakade det knappt någonting alls, något som förvånade mig ganska mycket. Är fisken slut eller den också fredagstrött? Fluga byttes en gång i halvtimmen, jag provade två olika buzzers och en förtyngd kläckarnymf – allt utan resultat. Jag bestämde mig för att röra mig bort till vindskyddet rakt över sjön för en fruktstund – varför är det så att allehanda mat och dryck smakar mycket bättre i naturen? Medtaget äpple, banan och vattenflaska smakade lika ljuvligt som en tre rätters på en stjärnkrog. Den naturliga sockerkicken gjorde mig åter igen ytterst fiskesugen. I luften och ovanför vattenytan märker jag flygande knottliknande insekter och fruktstunden förgylldes av ett par ganska tydliga och kraftiga vak nära strandkanten. En liten liten svart-vit klinkhammer knöts på … vem vet? Men efter en halvtimmas resultatlöst fiske började mitt tålamod att svikta. Dessutom började tiden sticka iväg, ytterligare en halvtimma var vigd för fiske innan jag måste prioritera om. Jag bestämde mig för att byta fluga och taktik. En oförtyngd Montana med röda inslag skulle bli kvällens sista fluga, bytet innebar också byte av tafsspets på grund av en vindknut.

Det visade sig att mitt ibland sviktande tålamod ibland kan löna sig, detta då det inte krävdes många kast innan kvällens höjdpunkt kunde skrivas in i mitt livs historiebok. En betydligt större regnbåge hade nymf på menyn och bestämde sig att den jag presenterade vad var den önskade. Löslina togs in och efter det knarrade det ganska bra i rullen så bromsen fick justeras något. Ett hopp, två hopp och en tjuvrusning senare kunde jag se fisken i vitögat. Uppskattningsvis mellan ett och ett halvt till två kilo regnbåge låg nu i min håv – fet och fin med fenor i mycket god kondition. En ypperlig matfisk tänkte jag och matfisk kan du vara själv tänkte fisken när jag återutsatte den i sjön.

Fiskslem på händer och håv tvättades av i sjön. Det var dags att åka hem till familjen för fredagsmys med popcorn och en Erdinger Kristallklar för mig. Fredagar är allt som oftast väldigt trevliga, men sällan så här trevliga. På vägen från sjön till parkeringen tackade jag min lyckliga stjärna att jag är medlem i ”klubben” som gör att jag har tillgång till spontanitetsfiske en fredagskväll.

Kommentera