Friskvårdstimme igen … vad kan vara mer friskvård än att vara ett med naturen och fiska?

Cyklar som en dåre genom stan kl. 16:00, personbästa på cykeln gör att jag är hemma innanför dörren vid 16:20. Sätter mig i bilen 16:30, sitter i bilkö 16:35. Suck och stön! Jag är tydligen inte ensam om att vilja åka genom centrala Göteborg vid den här tiden en vardag. Jag undrar hur alla de människor som dag efter dag, vecka efter vecka har samvete och tålamod att sitta ensamma i sina bilar i bilkö?

Hur som helst … det lättar efter 10 minuter, jag är på väg.

Jag parkerar bilen och monterar ihop spöet. Jag är väldigt målmedveten, proceduren går snabbt. Även idag är jag helt ensam vid sjöarna. Under den tio minuter långa vandringen från parkeringen till Lilla Långetjärn funderar jag över flugval för kvällen. Montananymf var ju gångbart sist, det är i och för sig en klockren vårfluga efter regnbågsöring. Under min målmedvetna promenad går jag utmed ett annat och något större medlemsvatten. Jag stannar till och ser ut över sjön. Några vak syns tydligt ute på mitten av sjön. Om solen skulle spricka upp framåt kvällen är jag övertygad om att det kommer börja plaska och vaka betydligt mer och tydligare.

När jag kommer fram till sjön har den lätta vinden avtagit, det är helt vindstilla och sjön ligger som en spegel framför mig. Underbart!

Samtidigt som jag njuter av solsken, tystnad och omgivning klipper jag till en ny tafsspets och knyter på en montananymf med maraboustjärt. Det är en fröjd att svinga linan – jag börjar med att fiska av till vänster om mig. Inget där. Jag fiskar rakt fram och till höger, inget där heller. Går jag inte djupt nog? Fiskar jag in nymfen på fel sätt för dagen? Att det finns fisk i sjön vet jag av all säkerhet. Lite frustrerad börjar jag slarva med tekniken och som lök på laxen sätter jag flugan i en liten gran bakom mig. Slarv! Jag ser detta som ett omen och bestämmer mig för att byta fluga. Även om om solen tittat fram allt tydligare vakar det inte så kraftfullt som det borde (enligt min teori). Jag övertygar mig själv om att jag måste gå lite djupare, väljer en liknande fluga, denna gång förtyngd med en guldskalle och utan maraboustjärt. Nu då?

De första kasten med den förtyngda flugan går sådär, ovan med den extra tyngden fram på spetsen. Men efter några kast har jag förändrat tempot i svingen efter förändringen. Roligast är ju att på det första kastet som känns som det skall och där tafsen rullar ut som önskat rycker det till i spöet. Äntligen! Den känns underbar, och storleken känns bra och jag suktar efter en lång hård kamp med en segrare, vilken jag hoppas blir jag själv. Mindre roligt är dock att den väljer att simma rakt mot ett nedfallet träd som ligger tio meter ut från land ut i sjön. Ping! Tafsen går av och fisken slipper undan den här gången. Jag hoppas för mig själv att den sitter, för fisken, ”bra” krokad och inte får allt för stora men av dess val att styra kosan in mellan grenarna på det nedfallna trädet.

Hur som helst är jag glad för ”känning” och är väldigt taggad för vad fortsättningen på den här kvällen har att bjuda på. Jag bestämmer mig för att byta ställe och vandrar bort till ena kortsidan av sjön, där har jag inte fiskat förut. Det finns en mycket inbjudande vasskant vid bryggan när jag kommer fram, där måste det finnas fisk. Jag knyter på ett haröra med guldskalle och kastar mot vasskanten, jag tar in flugan långsamt i ganska korta och bestämda ryckdrag. Inget händer. Ett kast till ännu närmare vasskanten, det ser ganska djupt ut. Jag låter nymfen sjunka tills ångesten för bottennapp kommer krypande. Jag tar hem i samma tempo och stil igen. Nu smäller det! Jag hinner knappt tänka ”Jippie!” innan det börjar knarra i rullen. Fighten blir småtrevlig, men inget att skryta om direkt. Fisken gör dock motstånd och rusar mot djupare vatten ett par gånger innan den landas i den för dagen nyinköpta håven. Kroken sitter bra och plockas med enkelhet bort med hjälp av peangen. Fotografering och återutsättning – skolboksexempel.

Jag ser att det vakar allt mer, kvällssolen har nu blivit allt tydligare och kvällslugnet har lagt sig över den lilla sjön. Jag kastar mot samma vasskant, men inget händer. Jag bestämmer för mig själv att stället är ”förbrukat” för den här gången och vandrar ut med sjön och hittar ytterligare en för mig ofiskad glänta. Det vakar i ytfilmen ganska nära land. Det är inga plaskvak, utan det som äts plockas lugnt och försiktigt precis under ytan. Jag bestämmer att det är någonslags mindre mygginsekter som håller på att kläckas. Jag knyter på liten myggpuppa i kläckningsstadiet i CDC. Jag vill att den lilla kroppen och kroken skall hänga ner under ytfilmen och att CDC-tofsen skall hålla den flytande. Det känns som en perfekt matchning, och den känslan är viktig för mig vid flugval. Jag måste tro på det!

Det är en oerhörd känsla att knyta på årets första ”torris” på spetsen. Jag är väldigt ivrig, jag vill ha ut flugan direkt till de försiktiga och tydliga vaken där ute. Att vara ivrig och ha bråttom är något som inte går ihop med flugfiske vilket också gör sig tydligt i den mycket slarviga betesknut jag lyckas få till, jag får knyta om. Jag säger ”skärpning” till mig själv och lyckas bättre med knuten nästa gång, avslutar proceduren med att fetta in CDC-tofsen. Flugan och tafsen rullar ut på ett fin och försiktigt sätt, nu är det bara att vänta och ha tålamod. Inget händer. Jag tar tar mycket försiktigt hem lite lina. Inget händer. Jag rör lite på spöet. Inget händer. Det har slutat att vaka. Skrämde jag fisken? Det börjar dock vaka en 15 meter till höger och fortsätter ytterligare 15 meter åt sidan i intervaller. Jag tar upp flugan och placerar den nära den ena vakringen. Det här känns bra och det är det också för efter cirka en minuts väntan som känns som en halvtimme plaskar det till och årets första torris är krokad. Förlösande! En mycket trevlig fight väntar med ett par signifikativa ”öringhopp” och tillhörande plask, ett par rusningar bjussar regnbågen på också innan den försiktigt landas i håven. Flugan sitter ganska långt inne i munnen, men är så pass liten och bra krokad att den inte gjort någon betydande skada. Det är en väldigt fet och kompakt fisk och har fina fenor – fotografering och återutsättning. Vilken kväll!

Jag är oerhört lycklig över de här stunderna, det betyder väldigt mycket för sinnet och lugnet. Klockan börjar närma sig 20:00 och jag känner mig riktigt nöjd. Jag bestämmer mig för att avsluta friskvården med en kopp termoskaffe med vakspaning i vindskyddet. Inte en helt fel avslutning på en fantastisk kväll vid vattnet.

Jag funderar på hur min kalender ser ut framöver och konstaterar att nästa fisketillfälle blir vid sommarstugan i Bohuslän där spännande flytringsfiske i insjö efter gädda väntar.